Release
Min vän Patricia i Norrköping har släppt fyra nya låtar. Lyssna på hennes myspace. Jag gillar Hey autumn väldigt mycket, med tamburinen. Vill man inte bara dansa? Och hur vanligt är det egentligen med glada, svängiga höstlåtar?
Det ryktas dessutom om att jag är med och körar på två av sångerna, Magnus and Jenny och I hate you today. Jo, jag har ett svagt minne av en mikrofon, ett par hörlurar och en stämma, någon gång i våras.
Kom nyss hem från en 50-årsfest där jag skulle hålla i det musikaliska. Allsång med keyboard och ett sånghäfte fullproppad med så kallade dryckesvisor, samt ett par mindre uppträdanden. Det är lite speciellt att vara nykter och förkyld och samtidigt skråla (för att så många som möjligt ska höra melodin) ut i hela lokalen om hur mycket öl jag vill dricka och hur full jag vill bli ikväll. Haha, annat än psalmerna som jag höll på med för några år sedan. Jag måste hitta en bra balans.
I wanna fly
Höstar brukar i allmänhet innebära nya kläder, nya suddgummin och minst en ny känsla. I år är det med betoning på känslo-biten som jag snart går in i september månad. Nu ska jag äntligen hitta det som fattas. Då kan jag inte stanna här.
Och mina små fötter kämpar hårt med att hålla sig kvar på jorden, de stackarna. De vet inte vad som är på väg att hända. De är så körda!
Tur att den inte är blå
Jag rinner bort och alla bord och stolar och sängar från Sundsvall och Norrköping står uppe på vinden och jag har ätit tacoskal utan fyllning (det är det mest förbjudna). Och det är blött och kallt överallt utom och inom mig, fast jag borde vara glad och förväntansfull inför en fri höst.
Människor säger: "Nu kommer du väl att sakna Norrköping/journalistiken/lägenheten/Sundsvall/folk/ochsåvidare". Men sakna. Jag säger det också ibland, men jag gillar inte riktigt ordet. Jag brukar faktiskt inte sakna så mycket. Vilket nog är en försvarsmekanism som allt annat.
Inne i min röda näsa sitter en liten filur med fjäder i hatten.
Tomat och socker
Haha, SYND. Nu krigar ICA mot Felix Ketchup och vägrar köpa in. Så då tar flaskorna snart slut. Stackars, stackars Sverige, för här har väl alla ketchup till allt? Tips: spenat funkar lika bra.
Det vore ändå lite roligt med en stor ketchupkris. Svenska folket i uppror mot ICA liksom. "Vi vill ha vår ketchup!"
Fly away
Johanna mitt uppe i flyttsvängen. Känns det lite bekant någonstans?
Vilken kaksort
Nej, nu får det vara nog! Jag är visserligen inte lika smart och akademiskt korrekt som Martina Lowden, men jag dricker te. Och jag diskuterar honung och drömmar. Kanske är det all pasta och Sex and the city-avsnitt som hindrar mig och kanske borde jag äta madeleinekakor oftare.
Jag är så emot att vara konservativ att jag blir bakåtsträvare.
Älgen som sprang till skogs
Jag körde på en älg i förrgår. Det störde mig inte så mycket faktiskt. Den klarade sig och jag klarade mig och bilen klarade sig utan värre blåmärken. Alla glada och nöjda. Men nej, tydligen inte. För då ska man ringa till polisen och de ska göra eftersök och det var ett himla liv hit och dit. Och mamma blev chockad och sa att jag hade änglavakt. Älgen hade kunnat komma en tiondels sekund tidigare och då hade jag varit död.
Ja, men jag hade kunnat varit med i flygplanet som kraschade häromdagen också. Livet är tillfälligheter och jag litar på att jag lever en stund till, för jag är inte klar riktigt än.
Västkustskt
Säg det snabbt och många gånger. Jag kan inte sluta skratta.
Ping pong
Pingis är den enda roliga sporten på OS. Möjligen friidrott.
Klockan tre i natt spelar Jörgen Persson semi. Jag undrar om jag orkar. Kanske.
Ja, fyra var det visst. Oh man.
Sopraner och sopranos
Betong. Överallt. Kanske tänkte jag att jag skulle slippa det, eftersom jag befinner mig på landet. Istället sitter det överallt, i ansiktet, håret och på händerna. Jag åt nog till och med upp lite, ofrivilligt. Pappa hade fått för sig att gjuta en yta åt grisarna utanför ladugården och jag fick hjälpa till. Länge sedan jag gjorde ett så smutsigt jobb, men lite kul var det ändå. Och i morgon kanske jag får plasta in balar. Det är sååå sommaren 1998.
Sedan agerade jag sångcoach och ackompanjatör, när min vän Sandra och hennes boyfriend Jens skulle öva inför ett ganska informellt framträdande. Vi spelade flitigt Sj, sj gamle vän/Suntrip-låten i några timmar, med superhurtig text till. Jag konstaterade högt att Sandra är alt och Jens bas. Nämnde kanske något om sopraner och tenorer också, varefter Sandra utbrast småsurt:
- Meh! Varför kan inte JAG få vara tenor?
- För att du är tjej. Bas och tenor är killstämmor och alt och sopran är tjejstämmor, svarade jag.
Jens tittade oförstående på mig:
- Va? Är det inte mest killar i den där tv-serien Sopranos?
Giget som försvann
Idag skaffade jag och Moa ett gig. Vi blev väldigt taggade och glada och övade in en låt som jag ännu inte hunnit skriva text till. Vi såg framför oss en stor publik, Moa på sång, jag på piano och någon grym lirare på bas.
Sedan blev vi av med giget. Schemat var tydligen redan spikat och vi var försent ute. Besvikelsen var total. Men det blev i alla fall en inspirationskick och spark i baken. Den här gången gör jag en färdig låt.
Nu har jag skrivit det här på bloggen också. Nu är det definitivt.
SistersOoond
Igår kväll slutade jag på Norrköpings Tidningar. I regn satte jag mig på cykeln och lämnade tidningen för sista gången på länge. Inga tårfyllda farväl, jag är inte sådan. Så verkar det som om hela världen vill att jag ska ha ångest för min framtid, men hallå. Jag klarar mig. Inga katastrofer i sikte.
Jag fick en skiva igår också. Musik av P:s vän, Elektroniskt, såklart. Hittills har jag dissat allt sådant.
- Men det HÄR kommer du att tycka om!
Och ja. Ja, det här låter mer som tv-spelsmusik med tydliga melodier och små söta pling här och var. Gulligt. En låt heter The clock tower och i bakgrunden hörs ljudet av en klocka som dras upp. Och en mystisk melodi som får mig att tänka på små grodliknande figurer med runda o-munnar som bygger klockor i ett torn medan regnet öser ner utanför. Nästa heter Fighting Dr. Ooond. Han är alltså inte bara ond, utan ooond. Läbbigt. Musiken är inte så läbbig, snarare "haha, jag vinner över dig, Ooond! För jag är Grrroood!". Hihi.
Det är helt enkelt mycket O över den här musiken.
Reaktion
Aftonbladet skriver att pianot är hopplöst ute. Som salongsmöbel. Damn right, för pianon är inga salongsmöbler - de är instrument. Det kanske är det som folk äntligen har insett. Och då blir det säkert något över till mig att spela på. Hihi.
Mindre kul att läsa om var björnarna i Kina. Vad håller de på med därborta? Skippa OS och lägg pengar på björnarna istället. Så att de får vara fria.
Mjölka dem istället
Växer blommor i mjölk?
Sport på redaktion
Om det funnits en sportgren som kallades dissa-OS-så-mycket-du-kan så skulle jag vinna guld där - definitift. Hittills har jag nog. . . noll timmar titt-tid.
Däremot har jag de senaste dagarna fått uppleva hur det är att sitta intill en sportredaktion under Olympiska spelen i Peking. De skulle knipa ge-hals-guldet. Ett unisont "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJ", hörs ungefär en gång var femte minut där bortifrån. Speciellt om Sverige är med i spelet. Fast idag verkade det ju gå hyfsat bra i tennisen i alla fall, att döma av tonen på skriken från sporthörnan. Det var mer "JJJJYYYYAAAAAAAA" över det hela.
Hurray. . . ! Jag bryr mig så mycket. Då var det roligare med Joe Labero i Norrköping. Dessvärre gick inte han på tv, och till råga på allt utbrast en av redigerarna:
- Men när var Joe Labero het egentligen? När jag gick på lågstadiet?
- Han är trollkarl. Han är alltid het, sa jag trumpet.
Snacka inte skit om Joe-man.
Nattuggla igen
Natt. Efter en påhälsning hos Viken, Sörping och Finnen igen. Jag fick två böcker och ett fint brev för att jag har skött om Personligt åt ordinarie redaktör. Den ena boken var signerad av författaren, en kvinna på tidningen. "Från en krönikör till en annan", stod det, och jag kan inte låta bli att le när jag ser det. Jag? Krönikör? Don't think so, men jag vill gärna blunda och låtsas ibland. Och känna mig lite mer Carrie Bradshaw (fast lugn, jag skriver inga sexkrönikor).
Mitt huvud. I morgon ska jag ta ett borreliatest - om jag vågar mig tillbaka till vårdcentralen. Men det är bara formaliteter. jag vet att jag inte har borrelia, så jag undrar vad jag ska där att göra egentligen? Nåja. När jag får veta att jag är clean, tänker jag nästan överväga att BLI MASSERAD! Hemska tanke.
Och nej, jag är faktiskt inte ironisk överhuvudtaget. Det där med massage är liksom inte min grej riktigt.
Filmer everywhere
Jag tog med P och promenerade iväg till utebion nere vid strömmen. Vi åt sockervadd, te och vindruvor och det regnade bara på vägen dit. Senare blev det stjärnklart. På min tröja stod "Dreams are free" och jag bar mina första, nyinköpta baggy-jeans. Det kändes coolt. Filmen, Ping-pongkingen, var fin, men jag tänkte mest på vad jag sett tidigare på dagen, Sweeney Todd.
(Kanske var det för att det är en musikalfilm, jag kan liksom inte motstå dem. Eller också var det Tim Burton som charmade mig. Det kan också ha varit den bräckliga, oskuldsfulla, instängda Johanna som fick en egen sång, sjungen av Johnny Depp och Jamie Campbell Bower. Kanske blodsprutet tilltalade mig på något sätt. Filmen var hur som helst underbar och jag kan inte sluta lyssna på soundtracket)
Anyway. Bio utomhus, gratis, i världens vackraste park. Smart påhitt, och man får helt enkelt bortse från träsmak i baken och blöta fötter. Och skriken från fjortisgängen längst bak.
Johanna johanna johanna...
. . . hade halvtråkigt och lekte med mobilkameran liiite för mycket.
Jag har dåligt samvete för hur bloggen utvecklats den senaste tiden. Inga stora världsanalyser i sikte och en aning för många foton på mig. "Hey, it's all about me, I rule the world" ungefär.
Kanske kommer det en dag en analys av det här destruktiva beteendet.
Bär
Med risk för att verka lite väl ytlig och fånig. Men är vi inte åtminstone lite lika, jag och Nicole? Haha. Det är kanske "in my dreams".
Naken
Jag avskyr att skriva krönikor. Det är jobbigt och ångestfyllt och så naket. Och jag undviker som bekant att blotta mig i onödan, på alla sätt. I slutet av mitt vikariat blev jag ändå tvungen, och nu har mina PRIVATA tankar tillsammans med en likblek bild av mig (ja ja, jag är alltid likblek) distribuerats ut till en himla massa människor i Norrköping. Det känns wierd. Märkligt. Folk läser ju mina artiklar hela tiden. Men där är det andra som står för alla korkade åsikter. I min krönika är det bara jag, jag, jag. Och om Norrköping kommer att minnas mig överhuvudtaget så blir det som en snövit-wannabe som är livrädd för döden.
Åh, jag vill så gärna se stjärnfallet ikväll!
Själars vikt
Vilken tråkig kväll. Sov halva och såg därefter en film som påstod att våra själar väger 21 gram. Jag tror inte att så är fallet, men tanken är intressant. Och när jag bestämde mig för att göra något bra och fint, mindes jag inte hur Sibelius fungerar. Så länge sedan var det. Dessutom är mitt klaviatur skit.
Tur att Flisa finns. Någon sa att jag skriver mer om henne här än om mig själv. Haha, nja. Men jag gillar henne.
Undrar lite om katters själar också väger 21 gram. Jag skulle gissa på 100.
Kontorsnisse
Det tog lång tid att få sidorna på jobbet idag så jag var tvungen att roa mig själv med något. Såhär ser det ut i min hörna. Telefon, skrivbord, mötesbord och utsikt. Förutom utsikten är allt rätt okej. Synd att jag sticker nästa vecka.
Städ och blomvattning
När jag sökte på min dator efter dokument med ordet "död" i sig fick jag upp betydligt fler än när jag sökte på "liv". Uppmuntrande.
Det är sista dagen ensam på Personligt. Nästa vecka går jag dubbelt två dagar och redigerar sedan natt. Jag har vattnat blommorna (!), städat skrivbordet och berett plats för den ordinarie redaktören idag. Hon skulle bara veta hur det har sett ut här tidigare. B o m b n e d s l a g. Medan hon alltid hade det oklanderligt snyggt på sitt skrivbord.
Någon som kan komma hit och underhålla mig och Flisa i helgen? Vi är ensamma i Norrköping.
Orgeln och jag
Han hade spelat piano i hela sitt liv och så fort han gick ut gymnasiet fick han ett heltidsvikariat i kyrkan. Idag träffade jag E - 19 år och kyrkomusiker. Jag tror att jag strålade mig igenom hela intervjun.
- Sjunger du? Frågade han efteråt, utan att jag sagt någonting om min musikaliska bakgrund. Då kunde jag inte hålla mig längre och var tvungen att berätta att jag också hoppat in som kantor när jag var yngre. När han spelade psalm efter psalm utantill i vackra arrangemang blev jag så inspirerad att jag nästan sprack. Han erbjöd mig att också spela, men jag kom inte så långt med den saken. Jag har en irriterande musikspärr som hindrar mig när andra människor finns i närheten. Speciellt musikmänniskor. Jag försöker övervinna den, men då blir det inte mer än några fåniga klink. Det är så sorgligt.
Idag fick jag i alla fall ännu en liten pusselbit. Jag samlar dem i en gömd låda.
Heja sjukvården
Idag betalade jag 80 spänn för att träffa en sköterska på vårdcentralen. Att "träffa en sköterska" innebar att ta blodtrycket. No more, no less. Blodtrycket var i sin ordning, men jag fick använda alla mina journalistiska kunskaper för att dra det ur henne. Typ "hmm, vilka frågor är det nu man ska ställa - när, var, hur, varför...?".
Hon: - 110/77.
Jag: - Jaha. Vad betyder det då?
Hon: - Det är bra.
Jag: - Så bra. Hur får jag svar på mitt blodprov?
Hon: - Vet du inte det?
Jag: - Nej.
Hon: - Nähä.
Paus.
Jag: - Så hur gör jag?
Hon: - Du får väl ringa hit.
Jag: - När då?
Hon: - Om några dagar kanske.
Okeeeej.
Jag blir ganska trött. När jag blivit frisk från den här skiten, ska jag aldrig mer bli sjuk.
Naturläkaren som jag intervjuade häromdagen har så förbaskat rätt. Hon sa att man ska tänka "jag är sjuk, jag klarar mig" istället för "jag är sjuk, ta hand om mig". Bra tänkt.
Tre tankar
1. Min syster konfirmerades i helgen. Hon spelade huvudrollen, pojkflickan Pim-pim, i skådespelet och jag blev så stolt att tårarna bara rann när jag kramade henne efteråt. Det var så proffsigt och så bra. Hon lyste starkast av alla, alla.
2. Jag hälsade på hos ett medium som fyller 50. Hon påstod sig kunna heala folk med hjälp av ärkeänglarna och sa att hon kunde snacka med folks döda släktingar. Jag blev skeptisk fast fotografen var ganska entusiastisk. För en gångs skull kände jag mig inte som naivast på jorden, men då blev jag plötsligt den inskränkta istället.
3. Och i Göteborg regnar det tydligen nästan alltid snett. Men Göteborg verkar nice ändå, jag skulle gärna sticka dit.
Från Bridget till Dorian
Nej. En ny Dorian. Hoppas filmen har andra kvaliteter än skådespelarna, för Ben Barnes är. . . inte tillräcklig. Colin Firth som Lord Henry vill jag knappt nämna. Från Bridget Jones diary till The picture of Dorian Gray. Lycka till.
Var inte rädda
Det var många som gifte sig den 2 augusti 1958. Min brevlåda svämmade liksom nästan över på jobbet idag. Alla ler så lyckligt på sina gamla bröllopsfoton. Grattis alla guldisar! Det är fint, men jag vill inte bli så.
I morse blev det action på en gång. Jag hade bara glömt mobilen på jobbet en kväll, men när mamma ringde var hon i stånd att kontakta polisen, eller åka till Norrköping och leta efter mig. Hon hade redan tagit reda på numret till P och ringt henne på jobbet och varit superorolig. Efteråt var jag ledsen för att de i min familj varit så rädda, fast samtidigt fånigt glad och lycklig över att vara saknad. Och återfunnen.