Amadeus
Jag undrar vad Wolfie hade komponerat om han levt i dag. Hade han varit kommersiell? Skrivit musik till Britney? Det kan jag inte tänka mig. Hon förtjänar inte honom, om inte annat. Eller hade han hållit sig till sina operor? Nej, knappast det heller. Han hade kanske avfärdats som ett freak? En dokumentär på tv4 om ett stackars missförstått musikaliskt geni.
Oväntat besök
Att bo i korridor innebär inte bara diskproblem. Det medför faktiskt också lite spänning i tillvaron.
Klockan var ungefär två på natten. Jag satt vid datorn och funderade på att gå och lägga mig, men jag var ju trots allt ledig dagen därpå. Då hörde jag någon ute i korridoren. Inget ovanligt - jag har ju en granne. Det var bara det att jag hört henne komma hem och gå och lägga sig någon timme tidigare. Någon la handen på mitt dörrhandtag. Jag stelnade till. Herregud, jag brukar inte låsa när jag är hemma och vaken. En mängd tankar hann passera. Var det en inbrottstjuv? Mördare? Våldtäktman? Var det såhär jag skulle dö? Dörren öppnades. En okänd kille kikade in. I ungefär tre sekunder stirrade vi på varandra. Sedan stängde han och gick. Det dröjde ett tag innan jag vågade mig ut och borsta tänderna. När jag kom ut från toaletten, i nattlinne, höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen då jag mötte samma kille i korridoren. Jag hälsade kort men fick inget svar, bara en tom blick. Jag skyndade mig in i mitt rum och låste. Så gick jag och la mig. Efter fem minuter knackade någon på min dörr.
- Vem är det? Frågade jag.
En mansröst berättade vad han hette och att han kände min granne.
- Och vad vill du?
- Jag ville bara kolla läget.
Jag suckade. Mitt i natten.
- Jag ska sova, godnatt.
- Godnatt, mumlade han.
Jag kunde se honom framför mig, lommande därifrån och log åt synen. Sådant här händer i alla fall inte i Sundsvall. Där vet jag knappt hur mina närmaste grannar ser ut, än mindre deras kompisar.
Redaktionstänk
I dag intervjuade jag ett hårdrocksband som heter TinCactus. De hade spelat en massa symfonirock innan. Jag är grymt förälskad i symfonirock. Jag fick alltså prata musik med en sångare och en gitarrist i fyrtio minuter av min arbetstid och sedan skriva en artikel om det. Jag älskar musik och jag älskar att skriva. Så fick jag deras nysläppta skiva också.
Sedan är jag i stort behov av knäck-tips. För vi ska ha redaktionsmöte i morgon och vi ska ha fem (!) idéer var om vad som kan göras i sommar. Någon som har funderat på någonting intressant som jag skulle kunna skriva om? Någon journalist som har idéer jag kan sno? Är så tacksam för alla tankar.
Bussförare och Larsson
Den ena fick jag under eftermiddagen. Jag höll på med en artikel om finska äldreboenden. Då hörde jag ett svagt, prasslande ljud bakom mig och vände mig om. Det var min nyhetschef. Han hade tagit upp en bok ur min öppna väska och stod nu där i dörren till mitt arbetsrum och läste.
- Oj. Du kanske tycker att jag är oförskämd som rotar fram böcker ur din väska såhär?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för man säger inte vad som helst till sin nyhetschef. Men jag tror att jag har förstått grejen nu. Den där boken gör någonting med människor och jag vet inte om jag tycker om det. Boken heter Män som hatar kvinnor och författaren är Stieg Larsson. Och ja. Jag är också fast. (Fast jag har aldrig tyckt att språket är outstanding på något sätt)
Den andra insikten inträffade på bussen på väg till jobbet. I backspegeln såg jag chaufförens flint guppa lite sådär upp och ner. Den gör det, för förarstolen är ganska fjädrad. Då. Precis i det ögonblicket kändes allt fel. Vad håller jag på med egentligen? Blir journalist innan jag ens har levt. Jag måste hoppa av nu, medan jag har chansen. Och jag måste utbilda mig till busschaufför. Ja. I det ögonblicket ville jag faktiskt inget hellre än att köra buss. Så kändes det i och för sig inte senare på eftermiddagen, efter jobbet. Då hade den journalistiska inspirationen infunnit sig igen. Men ändå. Busschaufförer är lyckligt lottade.
Vattenstöld?
Vår språklärare Eva Mårtensson visar sin örhängessamling för Nord i TV4 Nyhetsmorgon Mitt igår, 20 juni. Och pratar om sitt nya jobb i Kristianstad. Måste ses av journaliststudenter.
Fotografer är underbara. Även de på Enköpings-Posten. Det är duktiga herrar, erfarna med fötterna på jorden. Jag påstår inget annat. Men jag saknar att jobba med våra bildjournalister. Som har lite mer flexibilitet och dessutom tar grymt bra bilder.
Vem har stulit sjön? Forskarna är förbryllade.
Lätta loss och kasta ankar
Kasta loss och lätta ankar. Vad görs först? Jag ringde en säker källa med en seglingspojkvän. Och det är tydligen inte så enkelt som det låter. Typ i klass med: vad kom först, hönan eller ägget? Det blev en intressant diskussion i bakgrunden på seglarlägret, där de båda så passande råkade befinna sig. Resultat:
1. Kasta loss
2. Lätta ankar
Om någon har invändningar, får ni gärna kommentera. För det här är en... hmm... mycket viktig fråga. Typ.
Presenthjälp
Någon som har ett bra förslag?
Visstja, den ska få plats i ett A5-kuvert också.
Rivstart
Fotografen trampade lite hårdare på gasen. Jag tog tag i bildörren. Han körde i över 130 kilometer i timmen nu. Det var långa bilköer på motorvägen. Ambulanssirener hördes någonstans ifrån och en helikopter höll på att landa. Fotografen svängde in bilen på väggrenen och körde om den kilometerlånga kön. Vi sprang sista biten. Hög puls och lite illamående av farten och situationen. Två kraschade bilar låg i diket, den ena upp och ner. Två barn togs omhand av ambulanspersonalen och en dam låg mitt på vägen med människor runtom sig. Fotografen tog bilder och jag kände mig i vägen. I vägen för honom och i vägen för alla de som sprang omkring och försökte lösa situationen. Det var min första olycka, men ironiskt nog hade jag en praktikant med mig i hälarna. Jag har aldrig haft någon så påtagligt i hälarna förut. Plötsligt var jag två personer i stället för en - alltså ännu mer i vägen. Till slut bad jag henne stanna vid vägkanten. Hon var för angelägen om att inte missa något. Men hon blir en bra journalist. Hur som helst. Olyckan var nog det obehagligaste jobb jag gjort som reporter, men nyttigt. Och vidrigt. Chockade människor blandades med mediekåta vittnen som leende tog kontakt med mig och ville bli intervjuade. Kaos. Men jag måste erkänna att adrenalinkicken i bilen på väg ut slog det mesta.
I dag gjorde jag tre knäck på tre timmar. Det är mer än vanligt. För att kompensera den lyckträffen mötte jag naturligtvis chefen på ICA när jag handlade bananer och choklad på arbetstid.
Diska, tack!
Studentskan har härmed tagit sommarlov från både Sundsvall och familjen på Åsbergby och flyttat in i ett hörnrum mitt i Uppsala. Jag tror att jag trivs. Och jag har lärt mig något väldigt nytt om mig själv. Jag är pedant. Arga-lappar-typen. Man får inte laga mat utan att diska efter sig om man bor i en studentkorridor. Det är så FÖRBJUDET!
I morgon ska jag städa köket, allrummet och balkongen. Balkongen med utsikt mot Domkyrkan, som förresten ligger precis här bredvid. Ja, jag ska feja och skvätta Ajax överallt.
Nu har jag suttit i fönstret en stund med benen ihopdragna mot mig och tittat ut över det jag kan se av Uppsala. Studenter med cyklar som kanske inte har klarat sin sista tenta och måste stanna kvar och plugga. Män med kostym och paraplyn som flyr undan regnet, hem till barn som skriker och fruar som är otrogna. Tonåringar med sorgsna ansikten och kanske armarna fulla med skärsår?
Och här sitter en otacksam studentska som klarade allt, slipper barn och aldrig har skurit sina armar blodiga. Men som ändå aldrig kan vara riktigt lycklig utom när hennes hjärta är det.
Duktig flicka
Igår satt jag på en uteservering mitt i Sundsvall tillsammans med några journalister och snackade framtid. I dag har jag gått omkring på en enorm åker och jagat tistlar, helt frivilligt. Med ett redskap som gav mig blåsor i händerna. Igår åt jag fortfarande vegetarisk färdigmat i min lägenhet. I dag skalade jag potatis medan mamma lagade middag. Jag funderade till och med på att klippa gräs. Herregud. Vad har hänt?
På radion sa de att ungdomar ofta nekas att göra ett hiv-test trots att de är oroliga för att ha smittats. En läkare uttalade sig. Han trodde att det kunde bero på att vårdcentralerna är rädd för att testet ska visa positivt, för de vet inte hur de ska göra då. Vadå? Typ: "Nej, det är bäst att du inte testar dig, för tänk om du har hiv"? Smart, de har verkligen fattat grejen.
För bra
Splitter
Solsting har fått en ny innebörd för mig. Det var nära ögat i dag, men jag tror att jag klarade mig. Nätt och jämt. Och nu är jag brunare än någonsin, vilket inte är såå brunt.
Nu har nästan alla åkt härifrån. Förrådet töms snabbt. Inte mindre än tre avskedsfester hade vi i helgen, varav jag deltog i två. Alla andra studenter ville också ta avsked i dagarna, så nu är det flaskor och burkar över hela gräsmattan. Resterna från en annan tid och det som folk lämnade kvar. Burkar och Johanna.
Jag är så grymt splittrad.
Varför Uppsala is the place i sommar
Det är en vecka kvar nu. Många förundras och förfäras över att jag stannar så länge. Jag förfäras över den korta tid som är kvar här uppe i Sundsvall. Men en liten jämförelse kanske kan råda bot på de känslorna.
Uppsala: Eget rum, centralt i nästan tom studentkorridor. Jobba som reporter på dagstidning, mitt drömyrke. Umgås med tjejerna som jag saknat så mycket. Sola, bada och kanske åka hem till Åsbergby ibland. Sitta på Lyssnaängen eller nere vid Fyrisån och snacka skit. (Stackars, STACKARS Johanna)
Sundsvall: Bergen. Handlarn'. Mr Joke.
Nej, teoretiskt sett förlorar Sundsvall fett. Mitt hjärta är dock inte sådär grymt teoretiskt av sig. Men jag jobbar på det. Det har fungerat förut.
Underbart är kort
Povel Ramel är död.
På var sommaräng du finner bara en lyckoklöver
någonstans.
Och likaså en enda gång du möter just den vän du behöver
så grip din chans.
Men fort innan den flyr bort, underbart är kort,
alldeles för kort.
P Ramel
Moraltant
- Bara man inte själ från en enskild person. För om man tar något från en stor affärskedja eller något annat företag, motverkar man kapitalismen. Och därmed gynnas miljön, eftersom kapitalismen förstör miljön.
Hmm. Jag vill också rädda miljön, men något säger mig ändå att stjäla inte riktigt är rätt sätt att göra det på. Logiken brister på några punkter.
För, det kan väl aldrig vara moraliskt försvarbart att sno saker?
Välkommen ner på jorden, Johanna
"Det är så bra med saker. Saker är inte som människor. De finns kvar. De sviker en aldrig."
- Jag, tidigare i veckan.
När jag kommer hem till min port i Sundsvall, brukar jag alltid kasta en blick på och beundra min nya, blåa cykel. För mig har ägande aldrig varit en ren njutning. Men att världens finaste cykel faktiskt var min - det gav mig en sådan lycklig känsla. Jag var så tacksam för att jag äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN hade skaffat mig en rejäl cykel, något som jag tänkt på väldigt länge. Och i dag tog jag en spontan cykeltur runt om i Sundsvall och plockade äppelblomster från parkerna till min lägenhet. Det var ett plötsligt infall. Som om jag anade. Tänk om jag hade anat.
För inatt var min cykel borta. Och låset avknipsat. Fy fan.
Well well. Det hade kunnat vara värre. Det hade det faktiskt. Pengar är bara pengar och en cykel en cykel. Och jag förtjänade den säkert inte.
Men vem fan kan man lita på om man inte ens kan lita på en jävla cykel?