Egentligen katt
Det är konstigt. Jag slänger alltid ut Flisa ur mitt rum innan jag ska sova. Jag lyfter ner henne från mitt skrivbord och ignorerar henne ibland när hon jamar. Ändå vill hon jämt vara i min närhet och sova i min fotölj hela dagarna. Länge förstod jag ingenting - jag är ju den elaka tanten.
Nu har jag en teori. Jag tror att det är med katter som med killar. Låter man dem sova i ens säng, blir man bara en i mängden. Men kastar man ut dem innan läggdags, älskar de en.
Fast jag undrar hur många procent katt hon är. Hon är snarare en hund i kattskepnad. Och jag är en katt i människoskepnad.
Webbpremiär
Min förra redaktion hade ingen nyhetswebb. Alltså blir det här min första artikel på the world wide webb. Notera min byline (mitt namn). Artikeln i sig är inte speciellt rolig och jag har inte satt rubriken, men jag vill visa för sakens skull. Jag antar att det blir fler och jag lovar att inte skrika ut varenda en av dem här.
Praktikdag nummer ett över
Haha, jag älskar mitt jobb. På redaktioner är det alltid fullkomlig kaos överallt. Precis som jag! Vilken underbar kombination. På Norrköpings Tidningar är det om möjligt ännu mer kaos än jag är van vid just nu:
1. De bygger om, och har därför stuvat in hela redaktionen (den är stor) i typ två konferensrum. Jag sitter på ordförandens plats på kortändan och skriver, med tolv andra reportrar runt samma bord. På Enköpings-Posten hade jag ett eget kontor. Jag förstod inte då hur bra jag hade det.
2. Hundratals nya ansikten och lika många namn på samma dag är som upplagt för att jag ska göra bort mig. Och visst sträckte jag ut handen en gång för mycket ibland. Men så gick det lite för långt när jag än en gång ville hälsa på en av alla de tusen medelålders män som jobbar på NT.
- Hej, vi har träffats förut, sa han och log lite.
Jag insåg efteråt att det nog inte ens var första gången han fick påpeka det för mig, utan andra. Attans.
3. Nyhetschefen kastade ut mig i ett infekterat bråk som pågått i flera månader, och sa:
- Gör ingen konflikt av det här.
Hmm. Det är svårt när det springer in en gråtande kvinna i rummet mitt under intervjun med hennes chef och hävdar att hon känner sig orättvist behandlad. Det är en konflikt.
4. Min handledare är i Stockholm.
Röda rummet
Såhär bor jag numera. Fem foton behövdes för att täcka de viktigaste hörnen. Ursäkta kvalitén. Min kamera är en mobil.
Klängiga kissen har hittat en ny favoritplats i mitt rum.
Ovanligt tillstånd
Tråk, tråk, tråk. Jag brukar inte ha några problem med att vara ensam alls. Men i ett stort, stort rum i en lägenhet i en stad man inte känner till blir det lite boring faktiskt, till och med för mig. Jag identifierar mig lite med kollektivets översociala katt just nu. Fy sjutton. Har jag redan vant mig vid att bo med människor - på två dagar? Jag var ute och checkade in kvarteren innan. Helt godkänt. Jag bor centralt. Men det är inte Sundsvall direkt - inga berg i sikte.
Och jag kan inte komponera ikväll. Det är så lyhört mellan rummen och jag är för blyg. Jag vill inte att det ska höras vad jag gör, dumt nog. Men hallå. Hon är ju musikproducent liksom.
Annars bra.
Dagens kolon
I Norrköping finns:
Underbart rum, snyggt inrett (av mig).
I lägenheten bor:
1. Härlig Patricia som sjunger och spelar Regina Spektor på pianot och är världens trevligaste.
2. Pizzabagare som heter Isak och som jag träffat i fem minuter eftersom han jämt jobbar, men som ler och är artig.
3. Galen katt som pussas på munnen första kvällen.
4. Jag (förvirrad journaliststudent för de som missat det)
Konståkningen på tv:
hänför mig, som alltid.
I morgon ska jag:
Ta tag i saker.
Jag mår:
Bra.
Om jag fick mina csn-pengar typ i denna sekund:
Skulle allting vara perfekt. Nästan.
Crazy kisse
Många katter har jag träffat på i mitt liv. Men den här är banne mig den galnaste någonsin. Det första Flisa gjorde var att använda mig som språngbräda upp på ett skåp. Hela kvällen har jag försökt inreda mitt rum, medan hon har sprungit runt överallt och gjort sitt bästa för att motverka det hela. Typ nästan riva ner ljusstakar, gå precis framför mig och jama hjärtskärande. Men det värsta är att hon är så grymt charmig - och att jag faller för det. Nyss klättrade hon uppför min axel och försökte pussa mig på munnen, på näsan och på örat. Åh! She's my new love.
Drömmar kostar ingenting
Sekunderna efter att jag postar detta inlägg, drar jag ur alla sladdar och låter datorn joina resten av mitt flyttlass. I morgon lämnar jag Sundsvall och nu vill jag bara att det ska vara gjort. Jag önskar att jag var en sådan som bara sticker - kallt och snyggt. Men mitt naiva och romantiska jag lever i en Hollywoodfilm. In i det sista drömmer jag om att dörrklockan ska ringa och att jag förvånat ska öppna (förvånat, för att det är sent på natten och min lägenhet ser ut som ett bombnedslag och jag väntar inte besök) och mötas av orden:
- Johanna, jag vill inte att du åker.
Min orediga lilla etta
Det ser förskräckligt ut hos mig. F Ö R S K R Ä C K L I G T. Just nu beror det på att jag ska flytta. Men jag är ingen städtant annars heller direkt. Däremot hatar jag oreda. Jag hatar det så mycket att jag inte riktigt kan plugga eller göra någon annan nytta om jag vet att diskbänken är full med disk. Ändå tar jag inte itu med det hela, för det är så trååååkigt. Och damma bakom möbler har jag nog inte gjort sedan jag flyttade in här (för det ser man ändå inte). Det får jag äta upp nu.
Att ha någon som utför mina hushållsnära tjänster när jag blir rik vore praktiskt - det förnekar jag inte. Fast jag är ju ändå kvinna, det är sant. Jag förväntas klara av allt.
Får jag dessutom inte skylla mig själv om jag blir så rik och girig att jag köper ett hus eller en lägenhet jag inte hinner med att sköta? Och är jag då dömd att bo i en etta resten av mitt liv? Jag har i och för sig inget emot det.
Utsikt
Nej, jag ser inte bara in till mina grannar. It's so much more!
Min bror tog körkort idag. På första uppkörningen - grattis. Han berättade att han en gång kört med en lärare som svor åt honom. Jag fick flashbacks från min tid och rös. Jag minns att jag utvecklade en teknik där jag förträngde mina körlektioner till dess att jag missade dem. Hur är det med körskolelärare egentligen? Kan de vara sympatiska?
Ung och naiv
Vissa förhållanden slutar lyckligt - andra med äktenskap.
O. Wilde
Yes. Aldrig ska jag gifta mig. Jag ska aktivt välja varenda sekund jag tillbringar med någon. Det är kärlek.
("Det säger du nu. Men när du blir vuxen och förståndig . . .")
Aldrig ska jag bli vuxen och förståndig.
Johanna goes to Överskottsbolaget
"Fattig student" är något jag hört talas om, men aldrig kunnat identifiera mig med. Trots att jag är Slösa personifierad har jag av någon anledning alltid haft pengar över i slutet av månaden. Det har funnits stunder då jag fikat på stan flera gånger i veckan. Jag har gjort shoppingräder utan gränser (visserligen oftast på H&M, men ändå). Jag har köpt lösvikt, dyra juicer och färdigmat. Jag har alltid handlat i Hemköp- eller ICA-butiken i stan och nästan vägrat åka till stormarknader. "Det känns fräschare så", försvarar jag mig med. Och får oftast en fnysning till svar. Typ "vänta du bara".
Idag kom stunden jag förväntades vänta på. Bankomaten i Birsta gav mig ett nedslående besked: etthundrasextiotvå kronor kvar på kontot. Och de ska jag leva på ett tag till. Herregud. Det var med tunga steg som jag vandrade över till Överskottsbolaget och accepterade situationen. Snart hade jag börjat tävla med mig själv om hur mycket pengar jag kunde spara in. Det blev en rolig lek. Typ "Kan jag tänka mig ett skabbigt schampoo och istället köpa färska grönsaker?". Och jag blev överlycklig när busschauffören lät mig åka på min gamla biljett, trots att den gått ut för fem minuter sedan!
Jag är fattig för första gången under hela mitt ett och ett halvt år långa studentliv. Och jag gillar det faktiskt lite.
Middagsbjudningar är inte riktigt min grej
Det skulle bli så perfekt. Hela gårdagen sprang jag fram och tillbaka mellan spisen och telefonen som en råtta med eld i baken. Jag förberedde allt och ingenting fick gå fel, för det handlade om prestige. Nu skulle jag visa att jag kan mer än att steka Dafgårds färdiga grönsaksbiffar. Om jag bara anstränger mig lite kan jag bli en mästerkock, tänkte jag. När jag ringde mamma för femte gången och frågade hur plattorna ska ligga i en lasagneform, började hon tvivla på mina kunskaper. Men jag var vid gott mod.
Ända till dess att min gäst kom. Han blev plötsligt lite mer intressant än den vegetariska lasagnen i ugnen och allt fokus hamnade någon annanstans. Lasagnen blev svart. Jag fick panik.
- Det är lungt, Johanna. Jag letar inte efter en hemmafru, sa Mr Joke och avväpnade mig totalt.
Så igår avslutade jag mitt gamla liv. Bränd lasagne, magi och den sista kyssen. Nu har jag inte längre något intresse av att stanna här.
En vecka kvar
Sista spurten. Muntlig tenta snart.
Tentahelvete
Examinations consist of the foolish asking questions the wise cannot answer.
Oscar Wilde
Den här mannen hade stil.
Vårt Stockholm
Jag tycker om när situationer och människor överträffar mina förväntningar. För Maria fick helgen en oväntad vändning. Med ögonbindel och överraskningsfrukost rövade vi bort henne till Stockholm. Och trots att jag visste om resan i förväg, blev jag också överraskad några gånger.
Resan (ett urval):
Frukost
Skratt
Långa tågresor
Rysk musik
Vegetarisk mat
Cafébesök
Te på fel rum
Sol
Villor på Djurgården
En hel flod av komplimanger jag aldrig trodde att jag skulle kunna ge eller få
Tårar (inte från mig, men jag önskar att jag hade kunnat)
Och jag vill tacka alla, inklusive Mimmi, för det där.
Inuti mig finns nog en inbyggd magnet som reagerar varje gång en musiker är i närheten. Jag dras till dem som myggor dras till mig. Den här gången var det sångaren i ett schweiziskt, halvkänt pop/rockband som jag naturligtvis var tvungen att lägga beslag på och snacka musik med. Jag frågade honom om de var musiker för att bli kända, rika, få tjejer eller liknande. Eller kanske för att de älskar musik, som alla så klyschigt säger? Han såg mig i ögonen och sa:
- No. We don't love music. We are music.
Haha. Han hade verkligen ingen aning om hur underbart de orden klingar i mina öron.
All publicitet är god publicitet
Kanske slående lik
Kära dagbok
Att lämna Sundsvall känns plötsligt inte så fruktansvärt längre. Ingen dör, och allra minst jag. Jag flyttar in hos en trevlig musiker i världens finaste våning med badkar och katt. I fyra månader jobbar jag på tidningen och får göra det jag är bra på. I en ny stad, långt ifrån ångesten här uppe. Det är det perfekta livet, som jag alltid velat leva.
Herrejösses. Vem försöker jag övertyga? Jag är livrädd.
Och idag hände något som jag läst om i klyschiga kärleksromaner, men aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Mr Joke, som till sist bestämt sig för att raka av sig allt hår, kom förbi och gav mig en lock av sin lugg. Jag tog emot den, men kan inte bestämma mig för om det är oerhört romantiskt eller en fruktansvärd urspårning från bådas sida. Förmodligen både och.
Vilket gör mig än mer livrädd. Jag måste börja gå i terapi eller något.
Spader dam
Haha! Pop, Hugh Grant och fejkåttiotal är visst min grej.
Jag fick förresten oväntat besök av Trollkarlen från Lublin i natt. Han började med att trolla bort spader dam ur leken och fortsatte med mitt goda omdöme. Sedan trollade han bort sig själv fortare än kvickt. Tada! Another perfect show, performed by Mr Joke.
Krångelord
- Det är ett socialt experiment att skriva en artikel med dig, sa min arbetspartner häromdagen. Och han har så rätt. Jag kan vara grymt mesig när jag egentligen inte bryr mig. Men om jag brinner för något är jag världens krångligaste och jobbigt bestämd. Och av någon anledning bryr jag mig faktiskt om den där fåniga texten om socialavgifter, som tycks vara min överman när det kommer till att göra det svåra enkelt. Det blir helt enkelt inte sexigt med ord som "arbetsgivaravgifter" och "finansdepartementet" i varannan mening. Men jag vet verkligen inte hur jag ska hotta upp artikeln och det stör mig något så enormt.
Nedräkning
Tanken på Norrköping is killing me, men samtidigt inser jag att jag inte kan stanna i Sundsvall. Och att jag inte vill. För det som håller mig kvar glider mig ur händerna gång på gång. Ändå: hittade jag ett sätt att hålla det kvar så skulle det vara värt att stanna. Tusen gånger om.
Men det kommer aldrig att hända.
Min obotliga kameraskräck
Vi filmade frisörer och skyltar idag. Eller, min duktiga sammarbetspartner och fotograf filmade och jag såg på. Jag måste lära mig att hantera en filmkamera utan att vara livrädd för att den faller i bitar och ner på marken genom mina händer. Men reportra kan jag i alla fall. Och redigera också, hyfsat. Nu ska jag bara lära mig att sova på nätterna också, så löser det sig nog med det mesta på praktiken i Norrköping.
När jag kom hem brände jag muffins. Det blev faktiskt bra, om än lite för typiskt mig.
Musikaliska tankar
Min fjortonåriga syster har sånglektion och jag sitter nedanför trappan och lyssnar. Och förundras. För något år sedan hade hon fortfarande ett barns röst och jag försökte lära henne sångteknik. Det var flera år sedan jag själv gick hos en sångpedagog senast. Jag har sjungit i kör i tolv år och är ganska skolad. Skadad. Min systers röst är ännu inte förstörd. Hon sjunger God bless the child och låter härligt jazzig. Hon har någon slags Lisa Nilsson-sound. Och bäst av allt: hon lär sig att improvisera. Det fick aldrig jag lära mig.
Efteråt släpade jag med mig min syster tillbaka till pianot och tvingade henne att sjunga med mig.
- Lär mig hur man improviserar, jag vet inte hur man gör, sa jag.
Hon svarade:
- Jag kan inte lära dig, för jag tänker ju inte. Jag bara gör det.
Så vi sjöng, skrek, spelade och skrattade. Det var inte perfekt, men spontant. Min bror anslöt sig och ville sjunga Bo Kaspers Orkester-låtar. Jag skulle spela och hade aldrig hört dem förr, men det blev svängigt och kul.
Och på två dagar har nu ytterligare två musiker sagt till mig att känsla för dem är viktigare än perfektion. Varav en av dem är klassisk musiker. Det kanske ligger något i det trots allt.