Båt
Först tänkte jag skriva något om helgen. Jag tänkte berätta något om den medeltida restaurangen som jag och Mimmi hamnade på i Tallinn, där det gick förbi svarta vålnader och toaletterna inte hade handfat utan kärl. Jag tänkte berätta hur vi träffade på en hare-krishna-munk som ville bjuda oss på något ätbart, hur vi hittade fula keramikdjur som vi bara blev tvungna att köpa. Hur jag stal en annan människas livshistoria utan att ge något tillbaka. Och jag tänkte dra berättelsen om hur kusinerna Linder lyckades hamna i VIP med gitarristen, dansarna och konståkarna på båten. Men jag är så trött, så jag orkar inte. Not much sleep last night. . .
Ynk
Nu har jag gjort det där som jag i min enfald trodde att jag för alltid skulle slippa. Jag har hört andra göra det och förfasats. Men idag var det min tur att ringa sjukvårdsupplysningen i Östergötland och ÖVERDRIVA. Annars vill jag hellre förringa min situation, för så farligt är det ju inte. Ont i huvudet i fyra veckor är väl ingenting, tänker jag. Det finns de som har det värre. Jag känner mig dum om jag går till en vårdcentral. Men mamma blev arg när jag sa det och tvingade mig att ringa, så då gjorde jag det. Och nu känner jag mig faktiskt väldigt ynklig bara för det.
Fan, jag har inte varit sjuk (mer än förkyld) på flera år.
Min otroligt stressade dag
Alla barnen ska på After work ikväll utom Johanna, för hon gör anna' (+t). Såhär trött är jag.
Närmare bestämt sitter på jobbet och skriver artiklar som aldrig blir riktigt klara och väntar på att sidorna ska bli färdigredigerade. Och stressar ihjäl över min situation som var så hanterlig för bara några dagar sedan. Det började med att jag nästan hade ihjäl några blommor på redaktionen. Jag är rätt duktig på det där med att långsamt låta dem torka ut tills de byter färg och får mina illgula postit-lappar att känna sig utanför i den gula gemenskapen på kontoret.
När jag var liten älskade jag förresten gult, det var min favoritfärg. Gult och fisk. Fisk var min favoriträtt. Ibland har jag undrat hur jag egentligen tänkte, för nu är motsvarande favoriter rött och vegetariskt. Ändå är det lite sorgligt att bara acceptera förändringen och gå vidare. Gult och fisk känns lite mer original me, innan jag fick en massa influenser från hur man ska tycka. Man ska vara feminin och tycka om kärlek (=rött). Man ska inte vilja döda djur, inte ens fiskar.
Fast rött är vackrast och vegetariskt är godast och bäst.
Visst låter jag stressad?
Sommarmamma
Hur många gånger ska jag behöva bli kallad "lilla gumman" av folk jag intervjuar? "De tror säkert att de är snälla och de säger nog så för att de tycker att du är trevlig", sa mamma. Jag förstår hur hon tänker och hon har nog rätt. Men suck. Det känns ganska tröttsamt varje gång. Om jag hade varit en kille på 21 - hade de sagt lilla gubben då? "Nej, det hade de nog inte förstås", sa mamma. Det tror inte jag heller.
Mamma är snäll, förresten. Jag gillar mamma. Hon skickade ett namnsdagsbrev till mig som kom fram idag. Och i morse fick jag ett sms från henne där det stod att om jag fortfarande har ont i huvudet så borde jag ringa till vårdcentralen. "GÖR DET", skrev hon med stora bokstäver. Jag tycker om när folk säger åt mig att jag är sjuk. Då känner jag mig frisk igen.
Och så klagade mamma på att pappa och hans bror, som tillfälligt bor hemma hos oss, bara pratade en massa filosofi. Mamma går ut ur rummet då. Jag undrade varför. Vill hon inte veta var världen kommer ifrån?
- Nej, jag är här nu. Sedan behöver jag inte veta något mer, sa mamma.
Nice inställning.
Jo, jo, jo, johanna
Idag har jag namnsdag och ingen har sagt grattis en enda gång (jo, mamma i helgen). Så jag gratulerar mig själv genom att svara på de frågor som jag ställer till mina namnsdagsbarn på Personligt.
Vad tycker du om ditt namn?
-Pas mal. Eller både och. Jag hatade det när jag var liten. Johanna lät så vanligt, inte alls som en prinsessa. Men när mamma berättade vad de hade för alternativ (Emma, Frida, Hanna och så vidare...) så blev Johanna helt okej i sammanhanget. Inget ont om namnen jag räknade upp, men jag har aldrig riktigt gillat dem. Sedan tycker jag om ibland när folk säger mitt namn. Det är liksom jag.
Hur firar du?
-Inte alls faktiskt. Hmm, kul.
Vad gör du annars under fruntimmersveckan?
-Jobbar - med fruntimmersveckan bland annat. Har kissen här igen i några dagar också. Till helgen ska jag åka boooaaat!
Det svenska hatet
Nu är mediejakten på Anders Eklund igång igen. Förhör läggs ut i detalj på nyhetswebbarna, både som text och webb-tv. Vi får se en sargad, trött man erkänna ett mord. Och vi hatar honom, spottar på honom. Han har blivit svenskarnas definition av djävulen. Ondskan själv. För visst är det enkelt? Lägg all världens skuld på en enda man, bara. Det är hans fel att samhället misslyckas. Plötsligt är det okej att kalla honom precis vad som helst. "Tjock gris", "inte värd att kallas människa", "borde hängas". För när ett barn mördas gäller inga regler längre. Eller?
Mordet på Engla var grymt, orättvist, äckligt, hemskt, fruktansvärt. Det är klart att människor blir förbannade. Såklart att Englas vänner och familj önskar livet ur Anders. Men att hela svenska folket gör det skrämmer mig mer än själva mordet. För är det egentligen mer hat vi behöver?
Förtydligande: Jag tycker att Anders Eklund ska spärras in på livstid och jag försvarar såklart, såklart inte det han har gjort. Jag vägrar bara gå med på att han förlorar sitt människovärde.
Pop pop
Tredje koppen te ikväll. Trött. Ont i huvudet. Någon sa att ventilationen på jobbet är bortom all kritik. Jag vet inte om det stämmer, men det vore skönt att få en förklaring. För jag blir bara inte sjuk, inte i vanliga fall.
Så sökte jag på "Johanna" på Youtube, ego som jag är (någon annan som gjort samma sak?), och hittade en låt om mig själv. Det är en sådan där äcklig dänga som jag egentligen inte vill kännas vid. I början lyssnade jag på den bara för att mitt namn fanns med och skrattade varje gång. Nu. . . tycker jag att den är lite småklatchig, pinsamt nog.
Joooohaannna, pop pop shut up!
Haha. Min förra skäms-låt innehöll även den ordet "pop".
Så lyssnar jag på julmedleyn och önskar mig snö. Vad är grejen med mig och musik idag? Men jäklar vad Frosty the snowman är snygg i storbandsversion. Jag tror att jag ska sticka till Nordpolen och hänga med jultomten och hans musiker året om.
Chock
Hahahahahaha.
Åh.
Jag är familjeredaktör, men höll på att missa kronprinsessan Victorias födelsedag. Hej och hå, mycket i huvudet. Tur, tur, tur att det finns uppmärksamma redigerare.
Nu ska jag hålla stenkoll på kungligheterna.
Ja ja, grattis Frankrike också. Suck.
Kakmonster eller värre
Jag ska aldrig mer äta Marylands cookies med choklad- och hasselnötsfyllning. De smakar underbart, men idag har jag satt i mig ett helt paket. Tvångsmässigt. De fyra, ja kanske till och med fem, första är goda. Den sjätte blir lite krystad. Den sjunde äter jag för att stilla det sista chokladbehovet. Då är det enbart de små chokladbitarna jag vill åt och de smakar inte ens helt hundra. Jag vet inte varför jag fortsätter.
Herregud. Vilken tur att jag är emetofob, annars vet man aldrig vad jag hade kunnat hitta på för action.
Åh, jag glömde. Lyssna på Salem Al Fakirs låt Hymn. Den gör mig hel ikväll.
Så vill jag också bli
Hon var medelålders, hade ett välbetalt jobb, familj och vänner i Tyskland. Befann sig i toppen på sin karriär. Så stack hon till Sverige med hela familjen och började om. Lärde sig svenska, fick praktik, jobb. Drabbades av cancer. . . men nu badar hon i sjön varje morgon från maj till september.
Ibland träffar jag människor att beundra. Det är därför det här jobbet är värt att kämpa för. Och stressa ihjäl för.
Lite mer sällan dyker en beundransvärd reklamfilm upp. Här är en av undantagen. Jag vill krama honom hårt och gråta.
Vad händer?
Har kanske feber, för första gången på flera år. Fryser som sjutton och huvudet dunkar. I morgon är det premiär för mig som ensam redaktör. Timing. Jag dör.
Plask
- Innan jag kände dig, visste jag inte att det fanns musikfilosofi på så hög nivå, sa hon.
- Dumt, svarade han. Du måste ha bott i en skokartong. Det är förresten inte bara musik. Alla är väl på jakt efter den ultimata upplevelsen. Men när den kommer gäller det att inte stänga för vissa grindar. Inte försvåra. Gör man det, kan man aldrig 'bli ett'. Det känns som att du slaviskt bara hänger dig åt en princip för att det verkar förnuftigt i din hjärna.
- Det är det sista jag vill göra, sa hon förskräckt.
Och detta är inte ett utdrag ur en Coelho-roman, men tro gärna det. Förlåt, Mr Joke, fel citat. Jag lovade dig ett annat, men det här passade väl bättre?
Regn var samtalsämnet idag på tidningen. De skickade till och med ut fotografer för att fota. . . regn. Typ "Norrköpingsborna har nog aaaaldrig sett regn förut, vi måste visa dem så att de stannar under sina paraplyn så vi slipper se de jävlarna". Hej och hå. Sedan stack jag hem till P för att dricka te och äta kakor och fundera över varför det är så röda vägar på Åland. Jag lärde mig också hur man hackar mandel och att P kan spela marackas (eller vad det nu kallas) i speed-fart.
Men fuck regnet, för Ims och jag ska på semester!
Ny favorit
Jens Lekman är redan off, Coldplays Viva la vida är min nya älskling.
Idag fick jag veta att jag varit med i ett kinesiskt nummer av National geographic. Jag sitter på ett berg av vita inplastade balar och är typ nio år. Flummig situation.
Som en lek
Min brorsas flickvän öppnade mina ögon för en artist jag av någon anledning inte orkat med. Tråkig, halvlångsam, halvakustisk indiepop som jag inte orkar förstå mig på var mina förutfattade meningar om Jens Lekman. Men den här låten är ju ganska fantastisk, faktiskt. En blåsorkester i bilen går ju inte att motstå.
Tick tack
Dream, dream, dream. Är det något jag är bäst på så är det att inte vara närvarande.
Jag vill . . . så himla mycket.
Det här skrämmer mig nästan mer än något annat.
Var och hur
Okej. Det här räcker inte. Jag måste ha musik.
Lista baserad på mina känslor just nu (obs: inget piano i närheten, bara en gitarr som jag misshandlat i några timmar i brist på instrument jag har koll på).
Inne i värmen-ackord
1. Gsus-9. Åååh, delicious.
2. G7 (jag är visst inne på G). Enkelt men vackert.
3. B7 (nykomling) har jag precis lärt mig ta på gitarr och gillar klangen.
4. Em7 - pekfingret på A-strängen bara så blir det grejer. Snyggt och användbart även på piano.
Ute i kylan-ackord
1. Bm. Typ sjunde bandet barré och så två fingrar på nionde bandet. Mina fingrar dör. Soo not worth it.
2. Bsus . . . va?
3. D är bara så tråkigt.
4. F har jag kämpat med länge nu.
Jag är inte gjord för gitarr, jag vill ha mitt piano här NU att leka med!