Johlie

Jag vill inte låta djup nu bara för att.

Men ibland inser man vad som betyder något och vad som inte gör det.

Okej, jag misslyckades. Men i går satt jag i skolan och redigerade ett tv-inslag en fredagkväll. Det hade jag förmodligen inte gjort för ett år sedan. Kanske har jag blivit lite vuxnare. Eller barnsligare - det beror på hur man ser på saken.

Ska inte identitetskriser komma i tonåren, så att man har det överspelat när det verkligen gäller?

Expediten på Handlar'n ville som vanligt vara fyndig igår. En ordvits den här gången:
- Clementiner! Hoppas ingen "clemmer" på dig bara. Det är inte bra.
Jag höll visserligen med, men gick därifrån något chockad. Och jag undrar vad han säger nästa gång. Jag måste köpa något som han inte kan kommentera överhuvudtaget. Något så tråkigt och neutralt att det inte finns något att säga. Tandborstar?
 
Klockan tre i natt, efter några timmars piano- och gitarrspelande, hamnade jag i skolans cafeteria med Mr Joke. Vi sprang gatlopp, köpte choklad och kastade upp blåa, elektriska ballonger i taket. Sedan lärde han mig lydiska skalor och jag tvingade honom att spela gitarr efter noter. Kanske är jag hypnotiserad.

I Stockholm lärde jag mig att SvT-huset är en enda stor labyrint, att det inte är svårt alls att åka tunnelbana och att jag kanske inte borde ha valt tv som fördjupning när jag ändå inte vill jobba med det. Och att jag måste sova mer och bättre, annars förstör jag mitt liv. Jag fick äta, sova och prata ut hos Mimmi i Stocksund. Det var det bästa av allt.

För mig har det alltid funnits en outtalad princip att inte läsa nobelpristagare. Av den enkla anledningen att jag inte tror att jag kommer att fatta ett skit. Det var en dum fördom. För på tåget hem igår kväll läste jag Isaac Bashevis Singers roman Trollkarlen från Lublin. Och trots att han fick nobelpriset i litteratur för typ trettio år sedan, log jag mig igenom varenda sida. Jag har alltid varit fascinerad av de som vägrar acceptera påståendet att människor inte kan flyga.

En syrisk-ortodox präst i röda kläder som sjunger obergripliga meningar och häller vatten i en badbalja av plast. En hop släktingar med kameror som springer runt, pratar och fotograferar vilt. En präst som förgäves försöker få "ordning" på det hela. Och mitt i alltihop min nyfödda kusin William i vit dopklänning - med slöja för ansiktet. Det var ett tag sedan jag senast var på dop, men det jag såg i dag överträffar garanterat alla trygga-räkan-cermonier. Det här var äkta. Det var ungefär som när paret i Mitt stora feta grekiska böllop ska gifta sig. Gånger tio.

Fast jag hade annat att tänka på. Min farbror hade nämligen slängt ut frågan om vem som ville filma dopet. Och jag är ju journalist. Så jag tog på mig uppgiften, med en storslagen tanke om att göra filmen så konstnärlig och vacker som möjligt. Jag skulle utnyttja allt jag lärt mig under året i Sundsvall och se dopfilmningen som en del av min utbildning. Och jag lärde mig faktiskt en sak. Det är skillnad mellan att filma kostymnissar som står stilla och pratar ekonomi med en 50 000-kronorskamera och att försöka skildra ett kaosartat syriskt-ortodoxt dop med en filmkamera i fickformat. En kamera som dessutom stängde av sig själv varannan minut. Jag ska aldrig mer filma något i hela mitt liv. För journalister intervjuar - de filmar inte. Oftast.

Min lägenhet är aldrig så välstädad som veckan innan en tenta. Helt plötsligt öppnas mina ögon, som av ett under, och jag blir städmanisk. Disken måste diskas, NU! För hur ska jag kunna få ro att plugga om jag ser berget på diskbänken? Den obäddade sängen? Dammtussarna under sängen? Andra saker blir också väldigt viktiga. Kolla mejlen. Ringa hem. Skriva blogg. Betala räkningar (!). Och så måste jag ju hinna träna också. Tentor får mig med andra ord att ta tag i mitt liv. Åtminstone det som inte handlar om att öppna några böcker. Kanske skulle jag helt enkelt må bra av fler tentor?

Jag tror att jag kan flyga. Jag tror verkligen det.

Flest kommentarer på min blogg får jag när jag skriver om shopping och frisyrer. Och till viss del jobb och praktik. Mitt föregående inlägg är talande. Finns det egentligen en enda tjej i hela bloggvärlden som aldrig skrivit "åh, jag mår så bra av shopping!"? Tydligen är det sådant som folk vill höra och bekräfta. Om och om igen. Eller är det bara så att shopping engagerar många?

Jag har förresten en annan ytlig, fånig, "tjejig" sak att bekänna: Jag åt pizza i dag trots att mitt nya liv började i fredags.