Misstänksam
Jag skulle intervjua kille 1, som hade gjort ett kul examensarbete. Hans studentkompisar hängde i salen bredvid och jag frågade dem vad de hade gjort för jobb. En av dem (kille 2) berättade om vad han gjort tillsammans med en annan kille (kille 3) - de hade kommit fram till något som jag fann mycket intressant. Ett missförhållande som jag absolut skulle kunna tänka mig att kolla upp om det stämde, och kanske skriva om. Jag gav honom min mejladress och bad honom skicka rapporten.
Efter intervjun, mötte jag kille 2 och 3 utanför. Kille 3 skakade i hela kroppen och flackade med blicken.
- Jag vill inte att du skriver om det här. Jag tycker inte om att vara med i media, sa han.
- Du har missuppfattat allt. Det är inte så intressant egentligen, du förstorar upp det, sa kille 2.
Jag tyckte att jag i alla fall kunde få rapporten och se det ointressanta med egna ögon, men det tyckte inte de. Till slut sa jag att de inte behövde ställa upp på några intervjuer eller med namn, men att jag i alla fall har fått tipset och att jag inte kan bortse från det.
- Det kommer inte att ha med er att göra om jag gräver lite på andra håll och skriver om det här, avslutade jag och började gå.
- Joo, det kommer det visst! Det blir ju så hur som helst, sa kille 3 desperat och skakade ännu mer.
Förmodligen har de rätt. Det finns inget missförhållande och inget intressant att skriva om. Men killarnas agerande gör mig nyyyfiiiiken. Varför gjorde de så?
Vintern rasat
Varmt på Valborg ska det tydligen bli. Hur många fulla fjortisar hamnar i Slottsbacken i Uppsala i år?
Mina Uppsalavänner kör hela studentracet i år. Champagnefrukost, forsränning, sillunch, mösskastning och så vidare. Det hade varit kul att testa - kanske. Men jag jobbar då, så skit samma. Uppsalagänget fick jag i alla fall träffa lite i helgen. Alla har blivit så studentiga av sig och jag var väldigt intresserad av Jos korridor. I köket står det en lapp med orden: "ett plagg på underkroppen och ett på överkroppen är det som gäller här", ungefär. Haha. Jag ville nästan ta av mig på underkroppen bara för att. Men nej nej. En sådan lapp borde jag sätta upp i mitt kollektiv. Inte för att det behövs i och för sig. Vi är prydliga.
Jag tror att jag sjöng sönder min röst idag när jag höll ett panikstämrep med mig själv. Man hör liksom inte sig själv när man har lurar på sig, så jag vrålade, starkare och starkare. Stackars grannar.
Idag har jag dessutom ägnat en tanke åt alla små igelkottar som satt bo i en majbrasa. Stackars dem. Det blir en hård start på våren.
Dumma bakterier
Jag kom precis på min ultimata kärleksförklaring: "Jag skulle spy för din skull". Säger jag det (eller till och med gör det, hemska tanke), så är det allvar. Fast spy för någon annans skull, går det?
Så romantiskt, hur som helst.
Nu är det elva år sedan sist. Hittills har det gått ganska bra att vara emetofob. Jag har inte den extremaste sortens fobi - jag kan befinna mig på allmänna platser utan problem, jag kan vara i samma hus som någon som är sjuk (även om det är jobbigt). Jag dricker inte mycket alkohol. Jag har lärt mig att jag har ett bra immunförsvar och verkar vara resistent mot den hemska sjukdom med världens äckligaste namn som härjar i Sverige på vintrarna. Ändå är det fortfarande en sak, det värsta som finns, som jag aldrig, aldrig vill vara med om.
Och om jag åker utomlands, utanför Europa, vad händer då? Där är jag inte resistent. Jag är livrädd, hur gör man?
Gulligull
Tåget mot Norrköping var hyfsat fullsatt, som vanligt. På min biljett stod "plats med bord, gång". Vid mitt bord, längst in mot fönstret satt ett ungt par, mitt emot varandra, förlorade ett mastigt hångel. De var i sextonårsåldern och kära på ett sådant sätt som man är i den åldern. De lutade sig framåt och ömsom viskade något gulligt till varandra, ömsom bet varandra i läppen. När jag satte mig på min plats bredvid dem stirrade de på mig. Först förvånat, sedan lite irriterat. De hade det här vi-är-ett-par-och-det-vi-pratar-om-får-ingen-annan-höra-uttrycket i ansiktet. Som om de tänkte att de skulle få vara ensamma på tåget. "Get a room", ville jag säga. Fast "get a traintoilet" vore väl mer lämpligt.
- Får jag ha mina fötter här? viskade tjejen leende och la upp dem i killens "knä" (mellan hans ben).
Jag mådde illa. Min enda tröst var att en lite äldre kille hade platsen mitt emot mig. Men efter bara en halv minut gick han och kom aldrig mer tillbaka. Undrar varför.
Så undrar jag varför kärlek irriterar så mycket. De visar ju bara att de älskar varandra. Varför ville jag nästan spy då?
Mycket personligt
Idag blev jag redaktör. Det där var inte helt sant, men det lät flashigt.
Jag börjar om.
NT frågade om jag vill vikariera som personligtredaktör i sommar. Personligtredaktör. Alltså familj och livsåskådning och så vidare. Och helt ensam ha ansvar för att ett tidningsuppslag om dagen fylls med material. Prata med hundraåriga tanter, hitta på artikelserier om religion, filosofi eller familjerelationer. De tänkte att det skulle passa mig, sa de. Jag blev ganska upplyft av att höra mitt namn och ordet "redaktör" i samma mening, så jag tackade såklart ja. I nästa sekund ville jag bara gripa tag i deras axlar och skaka och skaka och skaka. Och säga att "Jag är ju för faan bara 21 år! Hur kan ni ge mig det här ansvaret? Ansvar är till för äldre människor! Jag hatar ansvar!". Sedan tänkte jag att det här kan ju bli kul. Och jag står fast vid det senare, för det mesta.
Så jag tog mig ett snack med ordinarie personligtredaktör. Hon sa:
- När man har jobbat så länge som jag, så inser man att människors liv bygger på en enda sak: bekräftelse.
Shit, tänkte jag. Om det är så, kommer jag vara vara ett ännu större känslomässigt vrak när jag kommer därifrån i höst, än vad jag redan är.
Nykterist?
Varför får alkohol finnas? Varför har jag druckit det ibland?
Om inte alkohol fanns, fanns inte heller . . .
- rattfyllon
- alkisar
- baksmälla
Och mycket mindre av . . .
- misshandel
- våldtäkter
- rädsla
- inbrott
Och ja, listan kan väl fyllas på. Många spyr av alkohol också. Hur kul är det?
Ibland är det kul. Men fan, vad det inte är värt det.
Stjärtansikten
"Ingen kunde förstå varför deras salva för bebisstjärtar plötsligt sålde så bra"
Haha. Mammorna smetar in sina fejs med stjärtsalva. Min första tanke: Hur himla desperat får man bli efter perfekt hy? Min andra tanke: Varför har ingen ansiktslotiontillverkare tänkt på det här förut? Grym affärsidé. Säger man inte "len som en barnrumpa"?
Från webb till gråt på tre stycken
Webb. Hur kul kan det vara att trycka på lite knappar och publicera andras texter? Papperstidningen är väl det som räknas på riktigt? Jag kunde inte ha varit mer skeptisk från början. Och jag kunde inte ha haft mer fel. Webben is the shit. Skarpt läge och snabba texter, det är min grej. Hej och hå.
Varje dag efter jobbet genomgår jag en förvandling. Från att vara en ettrig journalist, alltid uppe i varv och på helspänn, blir jag en liten slacker. Eller snarare livsnjutare. Idag var det soligt (som vanligt nuförtiden) och jag tog på mig bohemkjol och hatt och gick ner till parken för att sola och promenera. Av en slump passerade jag en djurkyrkogård och kunde inte låta bli att läsa på gravstenarna. Det stod typ "Hejdå älskade Simba" och "Sov gott Balder". Det var så sorgligt att jag började gråta.
När är det okej att gråta? Jag grät inte på farfars begravning, men jag var otröstlig när jag lämnade Sundsvall för Norrköping och jag gråter nästan alltid när jag läser andras dödsannonser. Det här med att gråta till sorgliga filmer däremot, har jag aldrig förstått. Det har funnits tillfällen då jag velat gråta men inte kunnat - fast ofta vägrar jag gråta inför folk. Det är så förargligt.
Och så är det
Through the darkness I can see your light
And you will always shine, and I can feel your heart in mine
Your face I've memorized, I idolize just you
I look up to everything you are
In my eyes you do no wrong, I've loved you for so long
And after all is said and done
You're still you
After all, you're still you
You walk past me, I can feel your pain
Time changes everything, one truth always stays the same
You're still you
After all, you're still you
I look up to everything you are
In my eyes you do no wrong
And I believe in you although you never asked me to
I will remember you and what life put you through
And in this cruel and lonely world I found one love
You're still you
After all, you're still you
Min fantastiska helg
Fredag: Kakbak, besök i annat kollektiv, dans.
Lördag: Dans, performance, liten ekologisk butik, matlagning, pianoinspiration
Söndag: Lång promenad runt strömmen i Norrköping. Fika och solbad. Musikdiskussioner (var kommer all musik ifrån från början?). Släpp fångarna loss, det är vår. AA (Andra avenyn).
Jag är så glad att du finns, P.
Jag valde liv
I antikvariet satt ett skelett på en trästege bland böckerna. Hon hade ett manifest i knät, med två sidor.
- Dödsmanifestet eller livsmanifestet, viskade hon till mig. Du måste välja, döden eller livet.
Först ville jag inte kännas vid henne. Men rösten var genomträngande.
- Livet, viskade jag tillbaka.
Så hon berättade om liv. Om amerikaner. Om primitiva livsformer. Om oss.
På vägen hem blev Patricia arg på affisher, så vi rev ner några. Det kändes bra. Efter middagen sov jag mitt på dagen, för första gången på mycket länge. Jag vaknade till pianomusik och med Flisa tätt intill mig. När Patricia lämnade lägenheten, satte jag mig vid painot och spelade Mendelsson. Ett klassiskt stycke som av någon anledning till slut blev till God bless the child. Sedan var jag på bra humör ända till dess att jag satte på datorn. Flisa hade ställt om min bildskärm. Allt var upp och ned. Bokstavligen. Hurra.
Och igår. Ett samtal med en vän mitt i natten. Jag i frustration:
-Åh, jag vet inte ens hur man blir raggad på längre. Jag springer bara därifrån. Jag hatar alla människor!
Haha. Idag ter det sig lite fånigt. Men jag har alltid kört på "hellre fly än illa fäkta". Vem det nu är som fäktar illa egentligen. By the way så läser jag Dalai Lamas bok Kärlek. Kanske kan den göra mig lite mer positivt inställd till ointressanta människor. (Ja, jag vet att jag låter dryg - det är det jag ska åtgärda)
Solhatt
Den här soliga artikeln skrev jag idag. Inte konstigt att man blir inspirerad att shoppa sommarkläder. På stan köpte jag en hatt, för jag har alltid velat ha en. Jag skiter i alla hatthatare.
Skrivabstinens
Johanna-uppdatering X 2:
1. Eftersom jag nog inte nämnde det för några veckor sedan, så tar jag det nu: Jag har fixat en lägenhet i Norrköping till sommaren. Kanske inte världens glamourösaste, men hey, vem behöver glamour? Pas moi. Fördel nummer ett är att badrummet är helkaklat. Fördel nummer två är att lägenheten ligger typ hundra meter bort från min nuvarande. Fördel nummer tre är att Patricia och Flisa flyttar till världens finaste etta, bara lite längre upp på gatan. Perfect!
2. Just nu agerar jag webb-reporter på NT. Det är näst intill det roligaste jag gjort hittills. Så roligt att jag faktiskt tror att jag skulle kunna tänka mig att hålla på med det framöver. Producera, snabbt, enkelt rakt och sedan lägga ut på nätet. Det är min grej. Fast jag saknar att jobba med fotograf.
Så till ett erkännande: Jag har blivit lite ljudnördig. Aldrig tidigare har jag varit kräsen - tills jag skaffade mig ett par hörlurar till datorn av hyfsad kvalitet. Igår köpte jag mig en Iriver (typ Ipod) och kom på mig själv med att stå i butiken och föreläsa för expediten om hur viktig ljudkvalitén är för mig. Illa.
My new darling
Dance, dance, dance
Igår såg jag en film - sedan laddade jag ner musik. Sedan dansade jag. Grannarna såg mig och log, men jag sket i allt annat och alla andra för jag var snyggast i världen till världens bästa låt. Varsågoda, här är den. Spela den om och om igen, som jag. Och våga inte sitta still!
Pardans
Så fyllde pappa 50 på något märkligt sätt. Han ser yngre ut och beter sig som 35. Sådan ska jag också bli. Eller nej, jag ska bete mig som fem.
Jag återvände till Åsbergby och The Big Party. De dagar jag varit där, har jag knappt kunnat slita mig från pianot. Och det slapp jag under festen, för det var allsång och jag skulle som vanligt kompa den. Jag hade glömt att förspel kan vara så kul att komponera ihop - man får ta det man får. Jag hade dessutom mr saxofonist till bordet vilket ledde till några intressanta diskussioner om Fredrik Reinfelt och westcoastjazz. Resten av kvällen spenderades på dansgolvet till en kvintett som spelade jazzstandards och en tangoversion av All of me. Alla vuxna karlar var så tråkiga danspartners, så jag och kära kusin Mimmi sket i foxtroten ett tag och dansade omkring själva mellan paren i salongen. Musik är det vackraste som finns och när jag får dansa mår jag som bäst. När jag får dansa till bra musik är jag i himlen. Nästan.
Morfar och jag Bandet
i en foxtrot
Långsamt farväl
Kan man sluta älska en stad? För jag gör slut med en nu. Sundsvall var vit och blöt. Bergen stod kvar, men inte lika stolta som jag minns dem. Jag vandrade förbi min gamla lägenhet och trodde innan att jag skulle bryta ihop totalt utanför. Men det kändes bara väldigt tomt. Hela stan var mig likgiltig; magin fanns inte kvar. Och det gjorde mig bara ännu mer säker på vad jag känt väldigt länge nu:
Jag återvänder inte i höst.
För det finns så mycket som jag måste ta reda på. Jag kan knappt bärga mig!
Ensamhet
Lyssna gärna på ett vackert pianostycke (inte den första, utan No title no.1) av Patricia som jag bor med. Hon spelade det flera gånger igår kväll och jag blev nästan tårögd. Så enkelt och så musikaliskt.
På onsdag bär det av upp till Sundsvall igen, i tre dagar, för att prata praktik med de andra journalisterna. Det känns konstigt att åka dit. Inte positivt och inte negativt, bara konstigt. Sundsvall, liksom. Jag bor inte där längre. Sedan ska jag ner till Uppsala och fira pappas 50-årsdag. I en djupblå klänning.
Söndagslördag
Spårvagnsspår är livsfarliga. Åtminstone när man cyklar längsmed dem, lärde jag mig. Igår fastnade mina hjul i spåren, och jag ramlade framstupa ut på vägen. Tur att det var hyfsat öde på gatan, annars hade jag skämts ögonen ur mig. Eller blivit överkörd.
Aj, min armbåge.
Det känns som söndag fast det är lördag. Idag bakar jag äppelpaj, lyssnar på Enya och dansar i köket. Jag ska dagdrömma om vackra minnen och släppa in solen i lägenheten. Jag ska också förtränga allt annat som jag egentligen borde göra.
Paj i ugn blev god paj med vegansk vaniljsås. Jag blev glad.
Varför händer ingenting oförutsägbart längre? Jag måste leta upp det.
Vårsol
7 808 kronor tillbaka på skatten?! Jaha, de lär ju inte komma till skada direkt.
Det är underbart att vara ledig på förmiddagarna när solen skiner. Men att jobba kväll är lite segt. Jag trodde inte att jag skulle tycka det, för jag är ju ungefär den kvällspiggaste människa jag känner. Grejen är att när jag kommer hem vill jag inte stupa i säng, fast jag borde.
Jag redigerade kulturen igår och den blev bra, sa de. Redigering är helt okej, men inte min huvudgrej. Interesting. Verkligen.
Ja, mitt liv är så interesting just nu att jag nästan spricker. Även om det inte märks här.
Nattjobb
Jag är kattvakt, för Flisas matte är i Sundsvall.
I morse ville jag sova. Det ville inte Flisa, hon ville gosa. När jag dissade hennes nospussar, blev hon sur och hoppade ner från sängen.
När jag gick upp lite senare, hade hon roat sig med att bada sin lila leksaksmus. Den simmade omkring i vattenskålen. Jag lät den simma.
Så har vi fått en ny hyresgäst i kollektivet. Han är elevassistent, verkar lugn och behöver bara sova fyra timmar per natt, säger han. Jag blev avundsjuk. Han jobbar när jag inte jobbar och tvärtom, så vi ses inte så mycket, men igår firade vi hans ankomst när jag kom hem. Han med öl och jag med te. Flisa var med på ett hörn och jamade.
Röd post
Haha, tänkte jag när jag gick in på Aftonbladet idag. Danska och svenska posten slås samman. Är det ett sammanträffande att det är första april idag? Jag skulle minsann avslöja dem. Så jag gick in på Postens webbsida och letade pressmeddelande. Förvånansvärt nog hittade jag det. Oj, vad långt de drog det, tänkte jag. Tills jag surfade in på DN som hade samma nyhet i topp. Till och med NT, där jag är, hade lyckats lägga ut en nyhet på webben hyfsat tidigt för en gångs skull.
Men om det inte är ett aprilskämt . . . vad är det då? Vad är grejen, som jag brukar säga. Ska vi få röda brevlådor eller danska brevbärare? Ursäkta min okunnighet.