Mellis
Jävla melodika att svika när det gäller. Men jag blundade, låtsades att den var en sax och gjorde en ganska improviserad improvisation några takter längre än väntat. Det är så fint att kunna spela crescendo på bara en enda ton, fast det är ett klaviatur. Då gör det ingenting att slemmet åker ut på andra sidan.
När vi kom hem från spelningen pratade P:s tjeck-ryss om ufon på engelska och gjorde ostbricka med sallad, tomat, herrgårdsost och salt. Det har jag aldrig riktigt stött på, trots att det borde vara vanligt. Jo i Spanien, men det var i Spanien det.
I fredags åkte lill-Johan ut ur Idol och i morgon åker P från Åsbergby.
Tråd
Det här håller inte. Jag måste fixa ett tema som är lite mer röd tråd än mitt oorganiserade liv. Detta gäller både bloggen och mig själv. Håll ihop för guds skull.
Fast då blir det svartvitt
Nöjd. Lugn. Harmonisk. Vad är det som är så svårt? Det där gräset är ju faktiskt inte alls alltid rödare på andra sidan. Det är lika grönt som vanligt. Ibland gult. Visst, det är det möjligt att jag hittar rött gräs någonstans. Men då kommer jag att vilja ha det himmelsblå istället. Åh. Jag ska bli eremit.
In this world there are only two tragedies. One is not getting what one wants and the other is getting it. The last is much the worse.
Oscar Wilde
Snart kommer P hit - och med henne en spelning i Uppsala där jag tydligen ska spela melodika. Ja, haha. Vi får väl se hur det går.
Spruta
Min kärlek till ordvitsar
Idag blev vårt piano välklingande igen. Mamma tackade pianostämmaren så mycket för att han hade tagit sig tid att komma i sådana här hektiska tider. För nog borde det vara mycket att göra såhär före jul?
- Ja, men det är ju viktigt med julstämning! Svarade han.
Boom!
Shining eyes
"Se det här. Visa det för din familj också. Klassisk musik är inte svårt eller otillgängligt". Jag suckade: "Men det är det ju. . .". "Se föredraget innan du uttalar dig, din lilla cunt", svarade han och jag blev tvungen att kolla upp det engelska ordet, förfäras och inse att han nog verkligen, verkligen tyckte att jag skulle titta på det där väldigt omvälvande klippet på 20 minuter och 43 sekunder. Så jag följde länken och fann Benjamin Zanders föredrag.
Här min rekommendation. Sitt ensam i ett rum, se till så att inga påstridiga småsyskon öppnar dörren precis vid 13:10 (jag ville slå henne hårt just då) och lyssna.
Med snögubbar som fångvaktare
Det var mysigt att vara insnöad. I en timme ungefär. Sedan började situationen gå mig på nerverna och jag tröttnade på att inte kunna gå utanför dörren utan att förvandlas till ett stort vitt spöke med jympadojjor. I morse var det dessutom trafikkaos. Bussarna gick inte, folk fastnade och körde av vägen. Tv:n slocknade mitt i Toppform vilket ledde till kalabalik från mina föräldrars håll. Vi tror att vi kan så mycket, men så dör tv-bilden och därmed även världsbilden. För om vi inte har vägar att åka på, tv att titta på eller åtminstone radio att lyssna på - vad är vi då? Ingenting? Eller oss själva, kanske.
I morgon tänker jag hur som helst slå mig fri från väderfängelset.
Sångerska
Myspace på hög volym. Pappa från andra sidan huset utbrast: - Oj, vilken snygg röst hon har, vem är det?
Ja, jag var redan fascinerad. Och förvånad eftersom jag har känt till henne förut, sedan jag bodde i Sundsvall, men ändå aldrig riktigt hört henne. Camilla är 16 eller 17 år. Man slutar aldrig att förvånas över alla dessa talanger som gömmer sig i mörka, snöiga vrår. Träd fram, please!
(Men helst inte genom Idol eller liknande, det vore synd)
Julstämning
Snön ligger vit på taken och endast Johanna är vaken (vill jag tro).
Ikväll ska flickorna utmana draken och någon av oss kanske dansa naken.
(Stackars den kraken)
Åh, det bådar redan gott för dåliga julrim. Synd bara att jag inte kommer att ha råd att köpa några julklappar att inspireras av.
Ett himla assande
All energi har gått åt till jobbet. Jag är livrädd att göra fel, eftersom det kan få så ödesdigra konsekvenser. Men jag ångrar inte mitt val. Haha, stoltheten pyser nästan överbord varenda gång jag tänker på att jag jobbar som personlig assistent. För det är något som jag för bara ett år sedan aldrig, aldrig trodde att jag skulle klara av.
Men tjiii, för efter en dag och två kvällars jobb lever vi båda fortfarande.
Musik
Improvisation
- Vill du spela med mig?
- Ja, det vill jag.
Han släckte i taket och det blev kusligt svart runt omkring oss. Mina fingrar skälvde, men jag var fast besluten.
- Börja du, sa han.
Jag blundade, drog ett djupt andetag och tänkte att en enda ton kan inte göra så mycket till eller från. Han får anpassa sig. Men allt smälte ihop och blev större och Mr Joke spelade snabbare och jag tittade inte ens på tangenterna jag tryckte ner. Bara lyssnade och följde med. Som en naken dans i månskenet på ett berg eller som. . . ja. Som att flyga.
Ha! Jag visste väl att han skulle lära mig till slut.
Norrland
Nu sticker jag till Östersund för att få lite mer uppmärksamhet från en välkänd filur med gitarr, som borde heta Vincent, men kallas för. . . ja just det. Mr Joke - mästare på comebacks.
~
I huvudstaden
Älskade kusinen Ims mötte upp mig i Stockholm idag och allt bara rann ut; jag måste ha pratat konstant i tre timmar och glömde nästan bort mitt chai-te. För det är mycket just nu. Ims förstod mig bättre än jag är van vid och sedan drog hon med mig på en diskussion om godhet med ett kristet gäng. Där hittade jag några välkända ansikten från svunna tider och lite inspiration dessutom.
Ska upp igen om några timmar och jobba min första dag som personlig assistent. Nu får jag äntligen lära mig att ta hand om människor. Det är en av poängerna med det här året.
Disneydags
Minns ni det här? De kanske inte sjöng på "vår" version, men det här är så bra att det inte spelar någon roll. Kom med något klatschigare om ni kan!
Enya
Det vankas grönt te hela tiden och dans i köket, som så ofta på Åsbergby. Men idag dansade jag till den tyska luftballong-låten (som inte låter som Enya) och undrade om jag någonsin blir en ljusets krigare. Live your dream, meet your destiny. Visst gör jag det? Har jag förstått? Världen tycks snurra allt snabbare och jag snurrade i takt tills jag tappade balansen.
Men jag ramlar inte.
Till slut
Jag har åkt till världens ände och gått tio mil bara för att komma fram till att jag skulle göra om allt det där andra igen om jag fick chansen.
Det är så enkelt att det blir komplicerat.
En missförstådd blomma
Min godhjärtade vän tog med mig till kyrkan. Det var en sådan där gudtjänst som jag brukade gå till för flera år sedan. Ett femtiotal ungdomar med händerna i vädret och tårar i ögonen. En kille på gitarr, en på trummor och lovsånger som alla sträckte sig över en kvart. Prästen pratade länge om under och mirakel - jag gillar sådant. Och jag gillade själva grejen, för det är ett fint sätt att visa sin kärlek på, ett av många.
Kanske inte mitt sätt, jag vet inte än. Fast jag är absolut inte främmande för det.
Men så sa den entusiastiske prästen något som fick mig att vilja ställa mig upp och skrika. Något jag hört så många gånger förr och faktiskt köpt rakt av. "Jesus är den enda sanningen". Och så snackade han om att vi måste berätta det för alla andra så att de omvänds. Vidare menade han att en tredjedel av Sveriges befolkning praktiserar "konstiga saker som har med medium och stenar under kudden att göra". Tydligt var att han inte gillade det.
Hur var det med den vackra, röda rosen? Den vars utseende vi krigar om, för att vi råkar se den från olika sidor?
Enchanted
More is less
En tanke från en vän: "Det finns så många olika sorters kärlek och de starkaste är nog inte menade för partnerskap"
Haha, den ska jag använda nästa gång jag dumpar någon.
(Eller blir dumpad)
Förklara mina ögon
Jag spelade om pengar med en illusionist tidigare ikväll. Det var en hundra-euro-sedel i potten. Jag förlorade såklart, liksom de tre övriga deltagarna. Han läste mina tankar, men sa rakt ut att allt bara var fejk. Jag vill inte veta.
Han fick mina ögon att glittra, som alltid när jag ser något oförklarligt. Men sedan ville han bevisa att magi inte existerar. Att vi lurar oss själva hela tiden. Att om vi verkligen, verkligen tror något så ser vi tecken och samband och förvandlar dem till något övernaturligt. En annan illusionist jag mötte för någon månad sedan poängterade samma sak.
Suck. Är det en trend bland magiker att försöka övertyga folk om att världen är omagisk? För då ska jag banne mig sluta fråga dem om sådana viktiga saker.
Obama
Yes we can.
Kanske blir vi besvikna med tiden. Men jag väljer att titta på segertalet och få tårar i ögonen och hoppas. "I natt vann hela världen", sa någon - och det vore ju något.
Magi
Be aware. Jag skulle kunna berätta för er om vita slott, fontäner med hästar, ridande pilgrimer, trollkarlar, kvinnan som kan tala med träd, otaliga musiker, meditation, vin, tibetanska munkar, guldsmyckade kyrkor, män, eukalyptusträd i Spanien, en buddistisk nunna, stråkkvartetten i valvet, el camino och oändligt mycket kärlek.
Men det vore ju bara en saga.
Ja. Ursäkta min livliga fantasi. Jag sov nog i hundra år och drömde alltihop.
Min magiska plats
Den bläckfisken
Det var inte mycket matnyttigt i mitt förra inlägg. Fast jag har inte utlovat någon speciell sorts ihopkok i och för sig. Apropå mat så har jag saknat de grytor som P lärde mig koka i Norrköping. Där kan man snacka matnyttigt. Och gott. Inte som spanska ägg, strips och vin vareviga dag, även om det också har sin charm ibland.
För att fortsätta på mattemat så kan jag bekänna något - något som jag visserligen inte skäms över. Jag har brutit mot mitt vegetarianskap två gånger under min resa. För jag ville vända upp och ner på allt. Allt. Först en okänd slags skaldjur och sedan bläckfiskringar. Jag förväntade mig ont i magen i tre dagar och en konstig känsla i hjärtat, men världen gick inte under så mycket som jag trodde att den skulle göra.
Såklart inte. Ändå dissar jag nog kött ett tag till.
Hey
Det här "första inlägget efter resan" var menat att bli väldigt genomtänkt. Ni anar inte hur många gånger jag har funderat på hur jag ska inleda. Men jag är trött på sådant.
Hur som helst. Hej (!!!) och förlåt för att jag försvann ett tag och för att jag är ganska omöjlig och uppe i mina egna små rosa moln ibland. Jag tror visserligen stenhårt på rosa moln, men numera tror jag dessutom på att dela med sig av dem. Därför köpte jag Le petit prince på engelska i Frankfurt.
Jag är mycket frestad att skriva en resumé av Johannas oktober 2008 på fem miljoner tecken, men jag tror att jag tar det lite succesivt. Vissa saker behöver inte berättas alls (fast de är väldigt få) och andra har sin tid. För tillfället sitter jag fast i Malmö av någon mycket oplanerad anledning och kan inte låta bli att känna mig lite uppgiven. Fast om det är något jag har lärt mig de senaste trettio dagarna så är det att det finns någon slags mening med allt. Malmö verkar vilja ha mig kvar till i morgon, så okej. Jag är inte omöjlig.