Vatten och katter
Personligtredaktör från och med idag. Det regnade när jag gick hemifrån. Det öste ner när jag satte mig på cykeln och när jag kom fram till NT hade jag förvandlats till en dränkt katt. Förkylning, here I come.
Flisa (kissemissen bor hos mig några dagar) spydde på gitarrfodralet häromdagen. Det gjorde mindre än jag trodde att det skulle göra; jag höll mig hyfsat lugn. Varje kväll kryper hon ihop tätt intill mig och sover tills jag visar minsta lilla livstecken åtta timmar senare. Då ska det gosas, tycker hon. Jag är som bekant inte någon större morgonmänniska, så vi tycker oftast olika. Gissa vem som till slut brukar få sin vilja igenom . . .
Sex and the city
Både mr Big och jag got Carried away igår kväll. Filmen var underbar, tjejerna var som vanligt underbara och våra cosmopolitans efteråt var . . . starka.
Jag kände mig väldigt Carrie i min outfit. Och det får mig att börja tänka på: is it all about the clothes? Jag har alltid undrat hur Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte lyckas bli uppraggade i de allra märkligaste situationer. Nu vet jag hur, det är klänningarnas förtjänst. För på tåget från Norrköping hamnade jag bredvid en okänd man i 25-årsåldern.
- Du reser lätt för att vara på väg till Stockholm, var hans opening line (är inte det Sex and the city så säg).
Sedan snackade vi resten av resan. Han var kristdemokrat och atteist samtidigt, så vi hade i alla fall en del att diskutera. Om jag vill ha uppmärksamhet så vet jag numera vilken klänning som gäller. Men det här med högklackat tror jag att jag skippar så ofta jag kan.
- Du är typ Carrie. Du har bara inte hittat din mr Big än, sa Gaja (alias Charlotte) till mig.
Vackra vänner på sunkig bar och min outfit.
Mitt komplex
Man ska inte generalisera, så vem är vanlig? Jag är jättevanlig, för jag bor i en vanlig lägenhet och har vanligt studiebidrag och ett helt vanligt sommarjobb (nåja) och en vanlig familj och en vanlig blogg med vanliga åsikter. Jag cyklar till jobbet på morgonen och hem på eftermiddagen och så kokar jag te som inte är från Himalaya (eller från Grönland heller för den delen) och borstar tänderna med en tandborste från Apoteket . . . Jag är precis lika ovanlig som alla andra. Vanligt ovanlig helt enkelt. Suck.
Man ska inte generalisera. Och jag gillar min tandborste.
Coctails
Det är okej att vara vanlig. Vanliga människor blir ofta omtyckta av någon. Det är till och med bra att vilja ha ett jobb, åka buss eller bil varje dag och så småningom fixa en fru eller man och ett par kids. Vid femton års ålder är det typ allas största mardröm, men det märkligare är att någonstans mellan tonåren och 25-årsåldern så verkar de flesta ha ändrat åsikt.
Det är okej att vara annorlunda också. Bara man är positivt annorlunda. Man får revoltera och kanske leka punkare lite grand när man är sjutton. Men sedan är det dags att rycka upp sig. Inte bli uteliggare eller gatumusiker för det är misslyckat. Och viktigtast av allt, man måste tycka om att umgås med folk. Så fort man inte har någon på tråden eller sitter på ett café och sörplar kaffe är man körd.
Umgås ja. Hela världen älskar att umgås. Samhället går ut på att umgås. Jag jobbar med att umgås. Livet verkar vara ett enda stort coctailparty där jag ofta väljer att gå ut i trädgården när alla andra minglar om vädret och dricker drinkar med oliver och bär. Hmmpf. Som om det vore meningen med livet.
Va? Är det?
Naturläkemedel
I morse vaknade jag av magsmärtor och trodde jag att jag skulle behöva sjukskriva mig. Men inte då. Lite grå sand i ett glas och sedan stod jag på benen. Längst inne i skafferiet står min räddning, mitt mirakelmedel. Vissa säger att det kan bota cancer. Det botar min ångest när jag tror att det allra hemskaste är på väg att hända. Jag fick det i en burk avsedd för räkor. Hur skumt låter inte det? Men det kallas naturläkemedel och ger mig ingen kick förutom den att bli av med magvärk. Jag langar med glädje.
Sedan lekte jag rörmokare och skruvade i sär handfatet med allt äckel det innebär. Kräsmagad? Jag?
Ackordbesvär
Förresten 1: Igår kompade jag min första lägereldsallsång på gitarr, minus lägereld, plus dator med ackord. Vi var tre som sjöng, varav en mest var tyst och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på sången. Och så fort det kom ett F svor jag och hoppade över det. Jag måste verkligen lära mig att ta F.
Förresten 2: Grattis på födelsedagen, P!
(Vänta . . . 23 juni, var det inte något mer då . . . ? Nej, jag kommer inte på något. Det var nog bara inbillning.)
Sätt fråga i
- Varför har du en blogg, Johanna? Frågade min vän.
Jag kunde inte ge henne något bra svar. Vilken skitblogg. Jag har inte ens något mål eller vision eller ens förklaring till varför den finns. Den bara existerar och gör mig galen. "Terapi", brukar jag säga.
Men gå till en terapeut istället då, kanske. Jag behöver inte terapi. Ta bort bloggen istället. Nij!
Odjur som odjur
Ni har väl hört historien om pojken som ropade "Vargen kommer!" för att få sällskap? Och när vargen verkligen kom, var det ingen som trodde honom.
Jag har en liten djävul inuti mig - och tror ni inte att just det är hans favoritlek? Med jämna mellanrum ropar han "Vargen kommer, Johanna, den här gången är vargen på väg, den här gången är det på riktigt! Tro mig!". Trots att de senaste hundra gångerna varit falskt alarm, vågar jag inte misstro honom. För jag är livrädd för att om jag någon gång gör det, så är det på riktigt. Och då är jag inte beredd och har inte en chans att tackla besten när den anfaller mig. Den kommer att slita mig i stycken.
Midsommaren
Vi lekte fotomodeller mot ett träd. Jag stal några bilder från Facebook. Fotograf: Helena (hennes kamera åtminstone).
Gottsunda rules
Midsommar firades med jordgubbar, simsdans och posing. Och kubb. Alla tjejer var på plats, plus några till. Det var så avslappnat och nyktert det kunde bli. Och ingen sill. I like.
Men att man ska behöva åka till Gottsunda centrum för att hitta en butik som är öppen - det trodde jag verkligen inte.
En riktig höjdare
Sverige förlorar matchen mot Ryssland och FRA-lagen röstas igenom. Både och var väntat. Vilken underbar afton. Not.
Hjälp
Igår satt jag på min säng med en katt i famnen och tänkte på hur betydelselös jag är. Jag har så få vänner här i Norrköping (många bekanta å andra sidan, men dem kan man inte ringa en söndagkväll) så jag kände mig faktiskt ensam. Gick ut på stan en sväng bara för att få se riktiga människor. Och skrattade åt det ofattbart tragiska i den idén. Sedan åt jag godis och tyckte synd om mig själv.
Idag ställde jag första frågan till Fredrik Reinfeldt på en presskonferens (jag fattar inte hur jag vågade bland alla politiska reportrar och inför fem nordiska statsministrar) och blev bundis med Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen.
Är inte livet ironiskt?
Men jag är van vid att leva dubbelliv - jag gör det på flera plan. Fast nu börjar jag bli riktigt trött på det. Haha, Reinfeldt, du gjorde inte min identitetskris lättare.
Esbjörn Svensson
Fan fan fan. Jag ville att han skulle leva och ta världen med storm ännu mer. Vad är det med musikgenier och tragisk död egentligen?
"Himlen kommer svänga rejält nu - jorden blir dock lite mindre svängig", kommenterade någon.
Katten som dissade EM
Jaha, så var det Flisa och jag resten av helgen då. Vi har kollat på EM ihop, fast Flisa är inte så mycket för fotboll upptäckte jag. När det blev mål för Sverige och jag skrek, tittade hon på mig med sina stora ögon och så var det som om hon skakade lite på huvudet innan hon la ner det i sängen igen. Jag kanske inbillade mig. Hur som helst gillar jag fotboll mer än Flisa och det säger en del om hennes intresse. Eller så har hon av någon anledning stora sympatier för de spanska fotbollslandslaget.
Catchy dravel
Om någon är ett geni på musikprogrammet Sibelius, får denne gärna komma hit och dricka te någon dag ganska snart. Jag blir verkligen galen över allt jag vill göra men inte kan. Jag blir också vansinnig på att det känns som om jag bara kopierar slingor när jag gör musik. Som om allt jag gjort har komponerats av någon annan före mig och jag har bara hört det och har det någonstans i huvudet, men tror att det är jag som har skrivit det. Den känslan går mig på nerverna.
Problemet är att jag vill att musiken ska kännas fullständigt självklar. Det ska vara catchy, men inte catchy-det-här-har-vi-hört-tusen-gånger-förr utan catchy-ååhh, som en aha-upplevelse.
Varför jag vill det är ganska oklart. Jag låter ju knappt någon lyssna på det jag gör i alla fall. Då spelar det väl ingen roll, kan man tycka. Vilket dravel. Catchy dravel - jäklar vilket fånigt artistnamn, det borde någon lägga beslag på!
Uppbåd
Pappa trivdes bland pressfotograferna när jordbruksministern och EU:s jordbrukskommissionär tittade in på vår gård häromdagen. Själv hade jag flytt fältet och återvänt till Norrköping. Det här med journalister alltså . . .
Jag är en vampyr
Markus Krunegård om...
... fascinationen för vampyrer:
- Jag tycker att vampyrer är en fin metafor för att någon kanske inte vill göra folk illa men måste för att överleva.
Källa: Aftonbladet
En mycket vacker betraktelse, tycker jag.
Heja kreativitet 2
Heja kreativitet
En vän till mig skrev nyligen i sin blogg att hon inte hunnit vara lika konstnärlig som hon brukar sedan hon började plugga. Musik har alltid betytt mycket för henne men nu har hon blivit tvungen att prioritera latinska termer i stället. En annan vän har ett språk som överträffar det mesta. Han är träffsäker, snabbtänkt och kreativ i sitt sätt att uttrycka sig. Alldeles för kreativ, visade det sig. Han följde inte reglerna - och fick dåliga betyg från gymnasiet. Jag själv skrev ett nationellt prov i svenska en gång och fick IG. Guess why. Jag hade gått utanför ramarna. Språket och dispositionen var bra, men jag hade inte läst instruktionerna. Jag hade tänkt ett steg längre - det fick man inte göra för Skolverket.
Hur vore det om skolor och universitet inte tog för givet att elever växer upp och får ett statiskt kontorsjobb där de bara gör vad de blir tillsagda att göra? Vad hände med tänk själv? Vad händer om vi lär oss att inte tänka själva, att förtränga kreativiteten? Om vi bara lär oss att följa instruktioner - vem ska då ge dem?
Bara ord
- När jag ser dig så vet jag vad kärlek är för mig.
Så sa en vän på balkongen igår kväll efter grönt te utan honung och en trasig gitarrsträng. Det var fint sagt. Lite klyschigt, men smickrande. Synd för honom att jag inte kan se och tänka samma sak tillbaka, men så är det alltid.
Sedan blev jag missförstådd - och tyckte om det. Kanske därför att jag ibland vill vara ett missförstått geni. Haha, ni skulle bara veta.
Vad är väl en bal
Lisa fyllde år. Hon fick två kylväskor och jag fick en. Vad är grejen med kylväskor helt plötsligt? Hur som helst så behövde jag en, så det passade i alla fall mig utmärkt. Sedan blev vi nekade inträde på en klubb i Uppsala eftersom vi var för unga. Och dissade själva tre andra eftersom vi blev så bittra efter det första nederlaget. Istället stod vi på gatan utanför Östgöta nation och tittade in genom de stora fönstren. Det var bal och vackra klänningar, dansmusik och frack. Om vi ändå . . .
Vid pianot
Det blev en pianopop-à-la-Maia-Hirasawa-låt i tretakt med en halvfånigt glad melodi och oskriven text idag. Kanske är det en liten utveckling i komponerandet i alla fall? Det var i alla fall något annat än min filmmusik som jag i vanlig ordning inte kan framföra själv. Jag lyckas alltid involvera tusen instrument - från tuban och stråkorkestern till den lilla triangeln i hörnet som absolut inte får glömmas bort. Är det inte så mycket lättare att göra instrumental musik? Ibland är texten överflödig. Men oftast är den bara för jobbig att skriva ner.
Inspirera mig
Nu tar jag resväskan, gitarren och hatten och springer, som vanligt för att hinna med tåget. Jag ska hem till mina barndomstrakter, till gården och familjen. Där är det sommar med kor i hagen, flädersaft och blommande fruktträd. Där finns mitt piano och min inspiration.
Bye bye Norrköping - jag kommer tillbaka innan du hinner börja sakna mig.
Gott och blandat
En viktig del av mig dog idag. Sedan återuppstod den. Jag kunde bara stå och se på, gråtandes, skrikandes. Och slutligen leende.
- Jag köpte kakor och slängde dem efter halva paketet. Matmissbruk here I come!
- Blivande studenter har fest nedanför mitt fönster. Jag vill joina eller slå ner dem, kan inte riktigt bestämma mig.
- Det är synd om mina grannar, men jag fortsätter spela. Det kanske blir en riktig gitarrgud av mig. Or not - men barré ska jag bannemej klara. Kan redan ta F hyfsat om jag anstänger mig. OCH. Mina fingrar börjar bli hårdhudade. Yes.
- Praktikrapporten är så lågprioriterad den kan bli. När jag fick veta att vi inte fick bakläxa på flyttstädningen blev jag lite besviken. Nu har jag ju ingen bra ursäkt att inte skriva.
Röd metall
Hur hamnade jag här? Nu kan jag Hallelujah och I'm yours på gitarr. Idag har jag komponerat och betalat hyran samt städat i tolv timmar. P och jag satt länge i trapphuset efteråt, totalt utmattade, och delade upp grejer. Jag fick en dammvippa. Nivån på våra konversationer brukar vara något högre - vi diskuterade lacknafta och sopborstarnas utseende.
Jag: -Vad är det för färg på sopborstarna?
P: - Röda.
Jag: - Båda två?
P: - Ja.
Jag: - Är det samma röda färg?
P: - Nej, lite olika. Den ena är mörk på metallen och den andra är ljus.
Jag: - Metallen?
Jag tänker på Sundsvall när jag sover i den här nya lägenheten, för kylskåpet är av samma märke och sängen står på samma plats (jag tror att jag ska flytta på den). Nästa steg är optikern och en praktikrapport. Allt det där är min värld just nu. Är det inte märkligt att alla de saker jag funderar på är totalt oviktiga för andra? Ändå uppfyller de mig. Det är hemskt egotrippat och jag vill sluta right away. För så himla viktiga är de inte för mig heller, det bara känns så.
Nytt hem
Det är ju nästan lite kul att flyttstäda! Vad säger det om mitt liv?
Praktik över och ny lya. Inte den flådigaste lägenhet jag bott i, men helt okej så länge. Fast det här med bottenvåningen är inte min grej. Förutom när man flyttar in grejerna.