Sömnproblem
You are the monster under my bed.
Johanna följer sitt hjärta igen
Den första var en etta. Den var utrustad med splitternya möbler, en stor tv, helkaklat badrum, moderna köksluckor och diskmaskin. Hyfsat nära till centrum. Tvättstuga och cykelförråd fanns i källaren. Allt var på sin plats. Hon ville hyra ut just till mig och jag var nästan helt övertygad. För det var ju min drömlägenhet som jag dessutom fick ha helt för mig själv. Jag skulle bara . . .
. . . titta på den andra. Den låg i stan och var ett kollektiv. Huset var från sekelskiftet med vackra fönster och flera meter i takhöjd. Tjejen som öppnade var musiker, blivande musikproducent och vegan. Efter henne tassade en liten katt. Tjejen älskade ombonade lägenheter med mycket möbler och grejer överallt, berättade hon. Det märktes. I hennes rum fanns ett piano och gitarrer. Och "mitt" rum var inget rum, det var en sal. I hallen och på toaletterna satt musikaffischer på väggarna. I köket fanns disk och inget riktigt köksbord. Snart skulle en bagare flytta in.
Tågresan tillbaka från Norrköping blev en stor identitetskris. Personligheter och lägenheter bakades ihop till en enda röra och höstens stora fråga ställdes plötsligt på sin spets. På Stockholms central hade jag Beslutet klart och ringde till slut de två Samtalen. På tåget mot Uppsala kunde jag inte sluta le.
Passion
Vilken tur att choklad finns.
När jag blir pensionär ska jag flytta utomlands och öppna en chokladbutik med massor av praliner. Och de kallar mig för chokladtanten, för jag tillverkar allt själv. Som chokladfabriken i boken av Roald Dahl. Fast i miniatyr.
Kvällen före
På bara lite drygt ett dygn har jag druckit glögg (både vit och röd), haft julknyt med tjejerna, sista-minuten-julklappsshoppat i Uppsala, slagit in det jag köpt, fått två julklappar, ätit massor med julchoklad, klätt granen med syrran, försökt lugna ner min panikslagna mamma (brukar ha motsatt effekt) och åkt skridskor på sjön sent på kvällen i månskenet. Eller nja, månen fanns där. Någonstans.
Ändå är julstämningen far away. Försökte fixa den med lite julharmonier på pianot, men blev bortkörd som vanligt. Jag vet inte riktigt själv varför jag alltid, alltid ska spela på nätterna. Eftersom normalt folk sover då, blir de ju bara arga. Krångligt.
Om jag vore ett datum, skulle jag inte vilja vara 23 december. Snacka om att få stå i skuggan. Det är ju ingen som säger "åh, jag längtar efter 23 december". Man är dan för dan. Dömd att alltid vara dagen före. Typ som att vara ett dåligt förband som publiken bara vill ha överstökat. Man måste alltid stå där, trots att alla buar och kastar frukt. Varje år tänker kanske 23 december att "nu, nu ska jag visa dem och kanske de tycker om mig i år?". Men det slutar alltid i besvikelse. Och sedan - ett helt år tills nästa gång. "Fast det är väl kanske lika bra", tänker 23 december och drar sig tillbaka in i kalendern igen. Ensamt och ledset.
Men:
GOD JUL . . .
. . . är väl världens mest uttjatade ord just nu? Jag måste börja variera mitt språk. Som igår.
Typ brönrud.
Nej, rönbrud.
Nej, rödbrun.
Tomtenisse
Min första julklapp blev en succé:
Gissa vad jag fick.
Tack Helena, Jos, Gaja, Sandra och Ann. Jag mår så bra i ert sällskap.
2007 hittills
Det är lite för tidigt, jag vet. Men jag kunde inte bärga mig. Så här är min egoårskrönika, med reservation för ändringar. Mycket kan hända på nio dagar.
Vad jag gjorde 2007 som jag inte gjort tidigare (ett urval):
- Jobbade på en tidningsredaktion
- Besteg tornet på Norra berget
- Fotograferade (med riktig kamera)
- Jonglerade (med riktiga bollar)
- Bodde i studentkorridor och blev pedant
- Upptäckte Paulo Coelho
- Skrev under ett kontrakt och rev sönder det
- Gjorde nattliga utflykter till sjöar, berg och gravplatser
- Förlorade en cykel
- Förlorade mig själv
- Hittade en del av mig själv
- Blev brunett och lockig
- Blev galen på riktigt
- Lämnade en kyrka i högklackat, mitt under predikan, för att springa ikapp någon och förklara min kärlek
- Var programledare
- Var en fucking bitch (kanske har hänt förut)
- Vandrade tvärs över lerig åker för att fotografera en död älg
- Byggde en flera meter hög snögubbe på en bakgård mitt i natten
- Såg Norrköping för första gången
- Fiskade i minibåt och höga vågor med anteckningsblock och dyr kamera
- Hade fantastiska musikaliska upplevelser med pianot i skolan
- Sa De Tre Orden och har aldrig menat dem mer
Glömde posta?
Världens längsta åktur
Allt är en gigantisk jävla berg- och dalbana.
Åh, var är säkerhetsbältet?!
Skepticism is the beginning of faith.
Oscar Wilde
Skalman goes pyroman
Alla papper som fyller min lägenhet vill jag bara slänga i en hög på golvet. Sedan vill jag ta ett av mina värmeljus, som ändå bara slocknar om de får brinna för länge, och slänga mitt i. Så att det blir en brasa. Och jag vill kunna skratta åt eländet. Sedan vill jag göra något vackert av askan. Något nytt.
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och de som säger att tiden läker alla sår, de ljuger
Lasse Lindh
Bitter välgörenhet
- Ursäkta, kan du avvara några kronor?
Jag skulle precis lägga huvudet på sned, le medlidsamt och säga att jag tyvärr inte har någon växel på mig. Men så såg jag in i två förtvivlade hundögon. Hon var någon decimeter kortare än jag, runt sjuttio år och en något äldre kopia av tjejen i Legally Blonde. Hon bar en lila dräkt och handskar.
- Jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag tappade mitt busskort och medicinerna jag köpte kostade mer än jag trodde. Jag måste få ihop 65 kronor.
Tanten brast ut i gråt. Och jag blev rörd. Stackars STACKARS henne som är en helt vanlig (nåja) tant och måste tigga pengar för att komma hem. Så jag gav henne en hundring och önskade henne lycka till. Hon grät ännu mer och jag kände mig som en fin människa. I fem minuter. Sedan fick jag syn på en man som letade efter pantflaskor i soptunnor. Jag hjälpte en hel och ren tant, men går alltid förbi duktiga men slitna gatumusikanter och nobbar uteliggare. Är det för att de så sällan är tårögda?
Mandolinen
Det var en gång för länge sedan ett land som låg långt, långt ifrån det vi känner till. I landet bodde en prinsessa som vägrade att gifta sig. Allra minst ville hon gifta sig med en prins, för alla prinsar hon träffat var så tråkiga och ointressanta. En natt, när hon var ute på sin sedvanliga promenad, fick prinsessan syn på en mycket vacker och oförlåtligt intellektuell ung mandolinspelare med mörka ögon. Han spelade på en vit mandolin som var renare än kärleken själv. Hon trollbands med ens av hans musik och hans slående charm. Prinsessan följde med mandolinspelaren på en förtrollad resa. Han visade henne världar som hon aldrig sett förr och presenterade henne för varelser hon inte visste existerade. Varje natt spelade han för henne på den vita mandolinen, musik så vacker att den knappast var av jordisk natur. Prinsessan var hänförd av upplevelserna. Hon var lyckligare än hon någonsin tidigare varit, trots att hon nog visste att mandolinspelaren då och då bedrog henne med ett och annat skogsrå. Men en natt ändrades allt. Mandolinspelaren sa till henne:
- Du är prinsessa. Snart måste du återvända till den mänskliga världen och gifta dig med en prins.
Prinsessan blev förkrossad av hans ord eftersom hon visste att hon aldrig skulle kunna glömma mandolinspelaren och alla äventyr hon fått vara med om. Därför la hon det vackraste hon hade, sin kärlek, framför hans fötter och sa:
- Det här är min gåva till dig. I gengäld ber jag dig: låt mig stanna här och få del av din förtrollande mandolin för alltid.
Mandolinspelaren tog fram sitt vita instrument och började spela för prinsessan. Han spelade vackrare harmonier än någonsin, ända till dess att hon föll i dvala. Men medan prinsessan sov, förändrades musiken. Tonerna klingade falskt och mandolinspelarens ögon blev allt mörkare. I gryningen vaknade prinsessan åter upp i den mänskliga världen, den värld som hon var född till men börjat avsky. Hon förstod genast att mandolinspelaren hade lämnat henne, och med sig hade han tagit vad hon givit honom: kärleken. På marken bredvid henne låg mandolinen som nu saknade strängar. Den vita färgen flagnade och under den kunde prinsessan bara skymta gammalt trä och svart aska.
Hemtenta i politisk kommunikation
Prinsessan lärde sig mycket, men ingenting om kärlek. Som ju är svaret på allt.
Ett lite djupare fall
Hade du gråtit då? Eller skrattat?
Dräp draken
Jag skriver fantasifulla julhälsningar. "God jul och god jul och god jul, merry christmas to you". Julkorten är väldigt glittriga i år. Det är Sundsvall också. Staden är ljusare vid jul än den någonsin var i somras. Tusentals små lampor överallt, girlanger och hjärtan. Små hus där man kan kika in i små tomteverkstäder och sagovärldar och julmusik någonstans ifrån. Jag skulle kunna stå där i timmar och önska mig långt, långt bort. Och eftersom sundsvallsborna älskar drakar så mycket så byggde någon naturligtvis en enorm granrisdrake på gågatan. För det räcker inte med de som redan står i varenda gathörn. Vi måste ha en juldrake också. Såklart!
Jag vägrar låta allvaret få grepp om mig. Vägrar. Ha!
Röd
Livet är som en halvfull ketchupflaska. Först kommer inget och sedan kommer inget och sedan kommer allt.
Jag är arg.
Arg, arg, arg.
ARG!
ARG ARG ARG!
Och bara arg.
Jag blir fucking överöst med ketchup. Så bra att det bara är ketchup i alla fall.
Snowman på spett
- Du har fått fel bild av snögubbsbyggande, sa Mr Joke och tog mig med på ännu ett äventyr.
Vi gjorde den inatt, medan alla sov. Klättrade på stegar och hivade upp snö åt varandra. Vi plattade ut, jämnade till i kanterna. Mössor åkte ner för ögonen och blöta vantar byttes ut. Snö innanför jackan, men vi hade ett mål. I gryningen var vi klara, till sist. Då hade vårt konstverk blivit flera meter högt. Det kommer inte att smälta förrän i maj, förklarade han och kysste mig innan jag gick. Trots att grannen såg. Och snögubben, som haft ett livligt minspel hela natten, log mot oss. Men inte hånfullt den här gången
Don't you believe me?
Ny livsstil
Ännu en fördel med att vara vegetarian. För att bli smart ska man nämligen, enligt Aftonbladets artikel, äta kött och choklad och ha sex ofta. Eftersom jag inte äter kött, måste jag ju frossa i de andra två istället, som kompensation. Vilken otur.
Julens budskap
Den artonåriga killen framför mig på tåget till Sundsvall har fattat grejen:
- Min bästa jul var när jag var liten och morfar och mormor hade fixat två tomtar! Först kom en svart tomte (?) och vi bara "nej men vad är det här för tomte?". Sedan kom Den Riktiga Tomten. Och så började de två tomtarna att slåss med varandra om vem som egentligen var tomte på riktigt - den svarta tomten eller Den Riktiga Tomten. Sedan vann Den Riktiga Tomten och vi fick julklappar och blev väldigt glada allihop.