Johlie

Den första var en etta. Den var utrustad med splitternya möbler, en stor tv, helkaklat badrum, moderna köksluckor och diskmaskin. Hyfsat nära till centrum. Tvättstuga och cykelförråd fanns i källaren. Allt var på sin plats. Hon ville hyra ut just till mig och jag var nästan helt övertygad. För det var ju min drömlägenhet som jag dessutom fick ha helt för mig själv. Jag skulle bara . . .

. . . titta på den andra. Den låg i stan och var ett kollektiv. Huset var från sekelskiftet med vackra fönster och flera meter i takhöjd. Tjejen som öppnade var musiker, blivande musikproducent och vegan. Efter henne tassade en liten katt. Tjejen älskade ombonade lägenheter med mycket möbler och grejer överallt, berättade hon. Det märktes. I hennes rum fanns ett piano och gitarrer. Och "mitt" rum var inget rum, det var en sal. I hallen och på toaletterna satt musikaffischer på väggarna. I köket fanns disk och inget riktigt köksbord. Snart skulle en bagare flytta in.

Tågresan tillbaka från Norrköping blev en stor identitetskris. Personligheter och lägenheter bakades ihop till en enda röra och höstens stora fråga ställdes plötsligt på sin spets. På Stockholms central hade jag Beslutet klart och ringde till slut de två Samtalen. På tåget mot Uppsala kunde jag inte sluta le.