Årskrönika 2006
Förra året var jag förväntansfull. Det gångna året hade varit en katastrof i mitt liv. Jag hade stora förhoppningar på 2006, det var året som skulle ge mig allt det som jag inte hade fått tidigare.
2006 började med att jag och Lisa, på nyårsnatten, träffade en trevlig men lite märklig man på bussen hem från festen. Han var äldre än vi, ganska vis och gav oss råd inför framtiden. Typ att vi skulle tänka efter innan vi handlade och att vi inte skulle ha för bråttom att flytta hemifrån. Både jag och Lisa flydde från Uppsala senare under året.
Under våren levde vi som i ett töcken och längtade efter studenten. Vi stressade med prov och jagade höga betyg för att säkra vår framtid. Och min framtid växte långsamt fram. Olika alternativ tornade upp framför mig. Franska? Musik? Journalistik? Jag hamnade på ungdomstidningen Word. Där kom jag fram till att det här med att researcha, intervjua, skriva - det är nog min grej ändå. Och eftersom jag ratade franskan i samband med parisresan tillsammans med mamma någon gång i mars, bestämde jag mig för att söka till journalistprogrammet i Sundsvall.
Så kom studenten. Skivor kom och gick. Jag köpte världens finaste studentklänning. Och efteråt blev det sommar. Jag drog till Arlanda, gick upp mitt i natten och jobbade med tidningar och galna turister. Blev ovän med hissar och grym på att köra sparkcykel. Och lite mobbad av de manliga arbetskamraterna när jag tappade alla tidningsbuntar. Vilket hände ibland.
Efter diverse Örebro-, Skåne- och Tallinresor i slutet av sommaren (vissa galnare än andra), var det dags. Sundsvall. Jag skulle flytta hemifrån! Jag skulle bli journalist! Och hösten blev så över förväntan. Jag hade drömt om att det skulle bli fantastiskt, men jag hade inte vågat drömma om allt det här: Fika på Wayne’s, grönt te, fest på kåren, träning på Step In, nollning, redaktionsövning, känslor, musik, grönsaksgrytor, en stockholmsresa, stress, artiklar, tentor, dans, räkningar, Kjell Lönnå, shopping i nya gallerian, redigering, telefon, bloggande, Kåridåren, strumpjonglering, chips, middagar, bilkörning, promenader, långa föreläsningar, intressanta föreläsningar, sena nätter ute, sena nätter hemma, julkonserter, saknad, frustration, kärlek, teater, ingresser, Förrådet, Skepparn, Södra berget, födelsedagar, lärare, äpplen, redovisning… och sist, men ändå allra störst, en massa underbara människor. Mina vänner. Gott nytt år!
Mellandagsreor
Och mellandagsreor borde inte få finnas. Människor blir som förbytta. Maktgalna, prylgalna, prisgalna. En klänning är inte längre en klänning. Det är ett krigsbyte. Gode Gud, förbjud krig och mellandagsreor.
I mörkret ovanför
Det här med Fuglesang och rymdraketer var kanske inte så genomtänkt ändå? Jag var ganska positiv till den där rymdfärden innan. Rymden är ju liksom alltid spännande. Men så fick min vän Lisa in en rätt bra point i går: alla de pengar som gick till raketuppskjutningen, kunde inte de ha gått till något lite nödvändigare? Typ världssvälten eller så? Vi kanske borde fixa de problem vi har här på jorden innan vi ger oss ut och utforskar nya marker? Marker som faktiskt är oss så överlägsna att vi ändå inte kan hantera dem... och därför kanske skulle må bättre av att låta bli.
Vad bakåtsträvande jag lät nu.
Men när alla mår bra och är glada, då kan jag gå med på att det vore spännande att kolla vad som egentligen pågår där uppe, ovanför molnen, bakom månen, bortom stjärnorna.
Julintriger
Det är roligt att analysera släkten. I år var det ovanligt många intriger och nästan ännu mer högljutt vid julbordet än det brukar. Min släkt är speciell. Och då menar jag speciell. Alla skriker och försöker överrösta varandra. Farfar och pappa för en vild diskussion om traktorer och skördar. Min nioåriga kusin sjunger disneylåt efter disneylåt, medan pappas bror försöker få fram att hans fru är gravid för första gången. När alla väl har fått klart för sig vad han säger, blir de helt till sig. Utom jag, som har vetat om det i flera månader. Och farfar som inte har hört ett ord. Pappas gamla faster skriker rakt ut och vill att vi ska sjunga Upplandssången. Enligt henne, den ultimata snapsvisan, födelsedagssången, julsången eller vad det nu är vi firar. Farmor försöker lugna alla. Ändå brister farfar ut i sång och vi ägnar en halvtimme åt att diskutera vilken melodi som är den rätta. Utan att komma fram till någonting.
På kvällen får jag mandeln i gröten. Det blir genast bråk om vad som väntar mig. Så - hur är det? Blir jag gift, får jag önska mig någonting eller måste jag helt enkelt bara hitta på ett rim?
Bingolotto
Moa, min trettonåriga syrra, klädde granen i dag. När hon var klar, utbrast hon lyckligt:
- Åh, i morgon är det julafton - och i kväll är det Bingolotto!
I bland undrar jag vem som har uppfostrat den tjejen. Frånsäger mig helt och hållet ansvaret. Trots att hon faktiskt annars är världens sötaste.
Jag köpte för övrigt alla julklappar och fixade kurslitteratur på två och en halv timme. Det är nästan värt en applåd, är det inte?
Det här är lite roligt faktiskt.
Avsked och återseende
Sundsvall är en mörk stad på vintern. Det finns knappt några gatlyktor. Men på Norra berget lyser det. Hejdå Sundsvall.
Hello Uppsala! Framme och välbehållen. Jag har till och med hunnit med att spela. Det är nästan pianot jag har saknat mest... Så vackert det är med musik när man gör den själv! Det är något speciellt med det. Mamma fick säga till mig att sluta, för de skulle sova. Det är så synd att de ska sova på nätterna tycker jag. Nätterna är min kreativa höjdpunkt. Och då är jag också som trevligast faktiskt.
Is i Sundsvall
- Ni ska inte hålla på och samarbeta med snuten! sa vår lärare i Massmedier och rätt, 5 poäng och lät som vilken gangster som helst.
I sju timmar satt vi i Fälldinsalen och lyssnade på historier om journalister som blivit fängslade och Persbrandt som vann tryckfrihetsmålet mot Sjöberg. Ganska intressant, men mina ögonlock ville inte riktigt hålla sig uppe på slutet. Jag förstår inte varför jag jämt ska pricka in att vara trött på viktiga föreläsningar. Tur att jag hade med mig matlåda för första gången på hela terminen. Man kan värma fryst mat i micron utan att sätta den på upptining! Dagens lärdom.
När jag kom hem hade jag fått två julkort och ett ägg.
Så blev det jul och alla flyr Sundsvall. Förutom jag och Julia som tar det lite lungt. Vi åker på fredag - med olika tåg. Synd, annars kanske hon hade kunnat lära mig lite skånska på resan...
Sundsvall har frusit till is. Nu är det vinter på riktigt.
Och dagens citat:
"Kärleken är som ett timglas. Hjärtat fylls på i takt med att hjärnan töms"
Jules Renard
Äpplen gör dig väl?
Och i går köpte jag en klänning på Zara. Världens finaste dessutom. Det blir min lilla svarta. Lite femtiotal i modellen, men helsvart och ganska enkel. Så har jag varit på biblioteket och lånat böcker igen. Som jag ska lämna tillbaka i tid. Och om mindre än en vecka är jag hemma. Julafton nästa söndag. Så allt nu känns allt bra. Nästan.
För i bland undrar jag...
Men jag vet att det är stor risk att man ramlar och slår sig om man försöker klättra upp och hämta äpplet. Eller så är det jag som är väldigt dålig på att klättra i träd.
Och här kommer några sanna ord igen:
"Den som ger dig större ömhet än vanligt har antingen bedragit dig, eller önskar göra det."
Franskt ordspråk
En liten bok med ett stort buskap
Vi fick julklappar av våra lärare i går på genomgången av redaktionsövningen. Jag fick en röd, fyrkantig bok. Den hette "Lilla boken om olycklig kärlek". Jag stoppade den i väskan och sedan glömde jag bort den. Fram till i kväll. Och från och med nu kan den titulera sig Johannas absoluta favoritbok. Och bara för det ska den få sin plats här på bloggen ett tag framöver.
Dagens citat:
"Kärleken är en glad liten alv som dansar en munter jigg, och sedan helt plötsligt blir han tvär och riktar ett minimaskingevär mot dig"
Matt Groening
Överraskning
Och min röda halsduk kom tillbaka till mig!
Två dagar av chock och choklad
Redaktionsövningen är över. Jag är omskakad. Och inte bara av det faktum att jag har jobbat från sju på morgonen till halv tolv på kvällen två dagar i rad.
Gårdagen var rolig. Jag trivdes på redaktionen som fisken i vattnet (för att hänga på Maddes fisktema). Och mer och mer kändes det som att journalistik är min grej. För trots att jag är lite förvirrad i bland - och speciellt när klockan blir mycket - så har sexton timmar aldrig gått så fort någon gång. Jag ringde upp folk, tjatade, skrev, redigerade, sprang runt i redaktionsrummet och åt choklad. Och jag fick till och med filosofera på Norra berget en stund. När jag kom hem vid halv tolv, satte jag mig vid skrivbordet och skrev julkort.
Förväntningarna var alltså höga på att tisdagen skulle vara lika underbart givande. Det hade den kunnat bli. Men tisdagen blev inte underbar, den blev i stället väldigt annorlunda och märklig på många sätt. Hela förmiddagen var ett enda stort vaakum. Alla var i något sorts chocktillstånd och allt stannade av. Ingenting kändes viktigt.
Med skolans flaggor på halv stång och halva redaktionen borta, gav vi nästan upp redaktionsövningen ett tag. Men efter mycket panik, vimsande runt med bil i Sundsvall och pusslande, fick vi i hop en tidning till slut i alla fall. Vår tidning. Sundsvallsdraken. Och jag fick toppnyheten på ettan!
Flygvärdinna med panik
Två konserter med studentkören Gungner är genomförda. Onsdagens premiär gick förvånansvärt friktionsfritt. Jag hade faktiskt väntat mig en katastrof eftersom vi, trots åtskilliga timmars rep, kändes ungefär lika förberedda som Carolina Gynnings programledarinsatser verkar vara. Om inte annat, var jag helt säker på att jag på något sätt skulle lyckas med att hamna mitt emellan gradängerna under långdansen. Men - mot alla odds, genomförde vi alla låtar och jag höll mig på min plats. Nästan i alla fall. Och jösses, vad vi lyfte oss på torsdagen! Jag blev riktigt imponerad av skillnaden. Fast jag håller inte med om att vi var så bra som recensionen vill få det att låta. Den är för positiv för att vara sann... Men så är jag ju van vid uppsalarecensenten Anders Bragsjös vassa penna.
Körsång och redaktionsövning har varit ungefär det enda som funnits i mitt huvud den här veckan. Kanske lite utländska tidningar också. Vi hade gruppredovisning i dag och Victor skrämde slag på oss genom att komma en kvart försent. Men sedan ordnade det sig. Och jag lät tydligen som en flygvärdinna när jag redovisade. Kanske dags att byta yrkesbana? Och jag som är flygrädd...
I dag har jag försökt få tag på en åttioårig tant som fyller år nästa vecka. Utan resultat. Jag får panik. Det är roligt, för man får ofta panik i det här yrket. Nästa vecka blir det ännu värre. Men jag överlever.
Basarnas Snövit
I helgen skulle jag ha intervjuat Bo Kaspers Orkester. Jag och Emelie skulle ha gått på deras konsert, pratat med killarna och skrivit i hop något spännande. Åh, det hade kunnat bli så bra. Ema Telstar litar jag aldrig mer på.
Nåja. Nu har jag i alla fall julkonsert med kören i veckan. Lite för många rep för min smak - bara skolan gör mig stressad och så kommer det femtioelva timmars sjungande på det. Men det har ju fungerat förut. Och basarna kan vara så roliga. I söndags sjöng de fel på Snövit-sången Jag fångade en räv tre gånger! Precis som Blyger (eller Prosit?) i filmen. Till slut slog pianisten (alias Butter) på pianot och basarna fick en sista chans. They made it. Wow.
I går lånade jag ut mitt köksbord till Julia i några timmar när hon skulle bjuda oss på middag. Fy sjutton vad jag saknade det. Det blir så himla tomt här utan mitt bord. Jag tycker mycket om min lägenhet. Och Julias vegetariska lasagne.
Och ja. Världen är verkligen liten. Speciellt här i Sundsvall. Men de har väl inte så många konserter här antar jag, inte som i Uppsala.
Första december och julstök
Bodypumpen klockan fyra blir det till att offra för en fika med vännerna. Och faktiskt inte på Waynes den här gången! Thinells ska det bli och där har jag aldrig varit. Spännande! Undrar hur deras gröna teer är...
Julafton om mindre än en månad. Och om tre veckor åker jag hem. Tre veckor! Det är så ofattbart. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt. Och julen... den kommer. Vare sig jag vill det eller inte. Men jag tror att jag vill det faktiskt.