Johlie

Arbetsmarknaden för journalister är ju inte toppen, som alla vet. Om jag inte får jobb som journalist efter examen och väljer att bli informatör i stället - förråder jag mitt yrke då? Är det att gå över till andra sidan? För, som en kollega sa i dag, att vara journalist är ju att värna om det fria ordet.

Jag har faktiskt inte tänkt mig en karriär som informatör på ett företag. Men jag ser det som en möjlighet. Det är inte så lätt att få sådana jobb heller i och för sig. Men om det är enda sättet för mig att tjäna pengar så tänker jag inte skämmas för det. Det är jag som har valt min utbildning och bara jag väljer mitt yrke. Och så är det. Vad som än sägs i redaktioners lunchrum runtom i Sverige.

Nu har jag gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag blev så satans trött på alla bananflugor, allt mögel och intorkat fett på spisen. Jag tänkte att "ska jag bli magsjuk så ska det åtminstone inte bero på mitt äckliga korridorskök". Och jag diskade allas två veckor gamla disk. Jag skurade golv och tak med moppar och trasor. Jag bar ut flaskor och burkar och intorkade, gamla sopor. Jag torkade vaxduken och spisen med medel som luktade kemikalier. Sedan satte jag upp en vädjande lapp där jag bad alla att diska. Det är så sorgligt som det bara kan bli. Men det är rent. Och alla är nöjda och glada, utom bananflugorna.

Sedan köpte jag cheesecake-glass också, som belöning. Jag har inte riktigt fattat grejen med cheesecake innan, men så gjorde Lisa en ljuvlig bakinsats på midsommar och jag blev fast. Faktiskt har jag aldrig heller varit ett stort fan av glass. Men tillsammans. Mm.


Det är fint nu. Och luktar hyfsat gott också.

Det har hänt till slut. Jag längtar. Efter gräset, som är grönare på andra sidan jorden. Jag längtar efter människorna som är trevligare på andra kontinenter. Jag längtar efter möten på riktigt.

Fast å andra sidan.

Mitt rum i Uppsala



Mitt rum igen.

Det har sina sidor att bo i korridor. Men jag har redan lärt mig att trivas här. Fast det ska bli skönt att komma tillbaka till Sundsvall och laga mat i ett eget kök.

Det finns guld i Uppland. Bara att börja leta.

Det är kul här på fredagskvällar. Man kan ha fest på rummet. Öppnar man det ena fönstret, hör man musiken från Göteborgs nation och öppnar man det andra, får man in hela Upplands nations dansgolv. Plus blinkande lampor i skiftande färger. Fast det är lite trashigare här inne, för jag hör dessutom alla som spyr utanför. Så jag stänger öronen och läser ut andra Stieg Larsson-boken istället (herrejösses, vad bra den är).

I går skrev Enköpings-Posten att enköpingsområdet lyckligtvis hade förskonats från dödsolyckor i år. I dag dog en motorcyklist på vägen mellan Enköping och Uppsala. Lyckat.

Kolonimänniskorna jag besökte i dag var mycket trevliga, men så var det ju det där med att hitta en vinkel på texten. Och det blir ju inte lättare av att fotografen dissar min vinkel med orden:
- Du måste ju ha med alla människor vi pratade med i artikeln.
Jag, konfunderad:
- Men det måste jag väl inte alls?
- Nej, men då blir det inga bilder.
Nähä. End of discussion.

För övrigt är jag hungrig dygnet runt just nu. Jag förstår inte.

Johanna har all anledning att vara lycklig.

För det första: Jag har fått en kusin till! William heter han och föddes i morse. Välkommen.

För det andra: Min första riktiga etta! Enköpings-Posten i dag.

Så fick jag intervjua en enköpingsjonglör i dag också. Gissa var den inspirationen kom ifrån. Det är väldigt lugnande att jonglera, berättade han. Företagsjonglering ska få arbetsnarkomaner att stressa av. Men vadå? När jag jonglerar blir jag inte lugn. Snarare frustrerad när bollarna hamnar på golvet hela tiden.