Johlie

I förrgår var jag fortfarande ensammast i hela världen. Eller i alla fall ensam journaliststudent på Förrådet. I går och idag exploderade hela Sundsvall i en enorm invation av bildare och jourare. Och jag befinner mig i en helt annan värld än för bara ett par dygn sedan. Allt är som det var innan sommaren. Nästan.

I ett desperat försök att vara duktig och nyttig, köpte jag, istället för vanligt bröd, en förpackning med dinkelbrödsingredienser. Bara att blanda med vatten och slänga in i ugnen. Så på eftermiddagen satte jag igång med mitt storbak - lite nervös eftersom jag inte direkt är känd för mina bakningstalanger. Allt gick förvånansvärt bra. Ända tills jag kom hem i natt och upptäckte att bröden är hårda som sten. Fan. Det behövdes mer än vatten, man måste tydligen ha plastpåsar hemma också. 

Finns demoner? Vampyrer? Änglar? Om någon inte är mänsklig, vad är han då istället? Jag har träffat en ängel - kanske en aning fallen. Men när han satt på min stol i natt med gitarren i knät och spelade, såg jag en bit av hans vingar. De som visade mig hur man flyger.

"Anpassa mig till samhället för att det är så det funkar? Men Johanna, det är som att tänka att jag inte kan hoppa högre än två meter för att det finns dragningskraft, för att det är så det funkar. Det är ju inte så kul, eller hur?"
Mr Joke

I morse vaknade jag upp i min egen lägenhet. Lakanen är mina, rullgardinen är min och händerna luktar Sundsvall när jag tvålar in dem. Köket är fräscht! Dessutom kan jag brygga anständigt te igen. I går kväll vankade jag omkring här och var totalt euforisk. Nu inser jag att ingen antagligen har kommit till Sundsvall än och att jag kommer att få reda mig själv ett tag. Fast det gör mig inte så mycket. För snart kommer ju alla, inklusive de nya journalisterna. Då blir det full fart.

Sommaren gick fort. Nu lämnar jag min hemby med åkrar och skog, och tar bussdroskan upp till staden mellan bergen. Jag tror att det är bäst för alla parter, trots att pianot fortfarande är för stort och krångligt för att släpas med upp.

I går besökte jag förresten tingsrätten för första gången, något som ingår i min kurs i höst. Och jag hade lyckats släpa med mig Lisa. Blivande jurist som hon är, så var det väl inte så svårt att övertala henne. Förhandlingen handlade om misshandel och lite annat. Det blev en långdragen process för en massa målsägande och vittnen skulle prata. Och den åklagade förstås. Nästan alla hette Johanna. Inklusive jag. En Joanna hade till exempel åtalat sin bästa kompis Johanna för misshandel. Snacka om förvirring.

Men konstigt nog blev jag inte avskräckt. Rättegångar är inte så farliga som de verkar.

Örebro har många trevliga restauranger, fast på en av dem kostar vanligt vatten fem spänn.

I Örebro finns också min kusin som jag hälsade på i helgen. I fredags stod vi vid en hållplats och väntade på bussen från Garphyttan in till stan. Några superstöddiga trettonåriga killar började mucka med oss. En av dem hette Rickard. Han trodde att jag var femton och frågade mig saker som "är du oskuld?" och visade kallingarna. Jag blev lite smått irriterad på dem (typ "suck, ungdomar nuförtiden"), men fick snabbt en chans att hämnas.
Rickard: - Vill du se mina muskler?
Jag: - Nej. Men jag tar dig i armbrytning, jag lovar.
Rickard (med ett stort leende och grymt självförtroende): - Okej, vi testar.
När jag vann med högerarmen, hävdade han att han var vänsterhänt. Fast jag bröt ner den också. Hans kompisar skrattade, några tjejer som satt bredvid likaså. Rickard bara gapade. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt. Visserligen var han sju år yngre. Men jag hade inte bara vunnit armbrytningen, utan dessutom hans respekt. Kanske är armstyrka det enda som biter på småungarna nuförtiden?

Frustration! Jag hade spelat in mitt filmmusiktema med mobilens röstpåminnelsefunktion. Och det första jag gör när jag ska skriva ner det på datorn är att radera det. Jag får lite panik och tillbringar en halvtimme vid pianot med att försöka minnas vad jag skrivit. Utan resultat, så jag ger upp. Fem minuter senare kommer jag på mig själv med att nynna på den. Livet är allför ironiskt.

Och jag har blivit brunett lagom till hösten. Tydligen följer jag höstens hårtrend till punkt och pricka, läste jag i Metro. Så bra då.

Bye bye korridoren, förresten. Nu är det Örebro nästa. Och sedan Sundsvall, min alldeles egna lägenhet. Med EGET KÖK. Jag skrev en lapp till korridorarna i Uppsala innan flyttlasset gick. Några fina saker fick jag ur mig, såsom "tack för i sommar" och så vidare. Så avslutade jag med orden: "Ha det så kul med disken i höst". Hoppas innerligt att de fattar piken. För hur kan så få människor lyckas med att göra ett kök så äckligt på så kort tid? Jag tackar min spyfobi för att jag slapp hänga över toaletten en enda natt.

(Åh fy. Jag mår illa av den sista meningen. Inga fler spyor i min blogg på ett tag.)

Av någon märklig anledning har jag fått för mig att börja komponera filmmusik. Jag och mina galna infall. Och, som sagt, temat till Jurassic park är ett ideal. Det är så grymt enkelt och ändå så otroligt vackert. Jag har alltid varit ett fan av enkla och catchy melodier. Men det blir så lätt tråkigt och förutsägbart. Och likt något annat - typ Jurassic park-temat. Jag tycker inte om att ha tydliga förebilder och jag håller fast vid den åsikten. Ikväll vid pianot blev det ett tema, ett mycket vackert och enkelt. Men det kanske skiter sig. För de är som nyhetsknäck. De faller ibland.

Och om det gick, skulle jag spela in det och lägga ut det på bloggen för feedback. Eller nej. Kanske inte.

Klockan två i natt hade jag fortfarande inte somnat. Men jag var på god väg. Jag skulle gå upp vid halv sju, så det var redan ganska sent och det störde mig lite. Jag svävade någonstans mellan dröm och verklighet när jag vaknade av ett vrål. Det skrämde livet ur mig. Sedan var det som om det växte fram. Musiken blev starkare och starkare. Skriken och skratten också. Till min fasa började jag förstå att det inte kom utifrån. Någon av mina kära grannar hade fått för sig att ordna en efterfest i vardagsrummet en söndagsnatt. Jättekul. Minst tio fulla studenter precis utanför mitt rum. Tysk hårdrock på så hög volym att det inte kan beskrivas. Det var som om dörrarna och all eventuell ljudisolering hade upphört att existera. Och där låg jag. Eller, jag snarare vankade fram och tillbaka över golvet. Någon gång vid fem tystnade de och jag kunde till slut somna och vakna någon timme senare med blodsprängda ögon och huvudvärk.

Ja ja. Jag bor faktiskt i korridor. Lite får man väl tåla. Sova kan jag göra när jag blir gammal.

I går kväll slutade mitt internet att fungera. Det var en traumatisk upplevelse. Kanske är jag lite för beroende.

Nu i kväll följde jag med en fiskare ut på Mälaren. Vi fick inte så mycket fisk, men det blev fina bilder. För att vara jag naturligtvis. Av honom fick jag färskpotatis, eftersom jag är vegetarian och inte äter fisk. Dem blev jag väldigt sugen på när jag kom hem, mitt i natten. Då hade jag inte hunnit äta någon middag och var utsvulten. Jag brukar inte äta potatis och vet inte hur man gör när man kokar dem. Som tur var hittade jag en kökschef i korridorsköket som vägledde mig. Och potatisarna blev faktiskt helt okej. Trots att de var röda och såg rätt skumma ut. Man lär sig något nytt varje dag.