Bussbarn
Länge har jag funderat på vad jag skulle kunna skriva om Bergman. Något minne måste jag väl ändå ha av karln, tänkte jag. Men det enda jag kan komma på är en scen ur Fanny och Alexander, då när prästen brinner inne. Han ligger på golvet och är alldeles svart. Jag drömde mardrömmar om honom i flera dagar. Och det är knappast ett smickrande minne, så jag låter andra hedra Ingmar Bergman. Jag är inte rätt person.
När man åker buss till och från jobbet varje dag, som jag gör, stöter man ibland på lite märkliga människor. Till exempel tanten som skällde på mig för att jag ställt väskan på sätet bredvid mig, trots att bussen var nästan tom. Och som sedan prompt skulle sitta pladdra med mig hela resan, trots att jag var trött och bara ville läsa min bok. Och när hon gick av och jag önskade henne en trevlig kväll, fnös hon bara. Jag ville ge henne en rak höger. Men de värsta bussresemarodörerna är ändå barnen. Det borde finnas regler för hur högt barn får skrika in public. Och jag blir mer och mer säker på att jag aldrig ska bli mamma. Möjligen kan jag någon gång i framtiden överväga adoption. Men då ska moderskänslorna vara fan så starka. Det räcker med syskon- och kusinbarn. Och just nu, kusiner. I går hälsade vi på William.
Min farbror ville ha en dotter och trodde aldrig att han skulle kunna tycka så mycket om en pojke. Men ack, så fel han hade.
När man åker buss till och från jobbet varje dag, som jag gör, stöter man ibland på lite märkliga människor. Till exempel tanten som skällde på mig för att jag ställt väskan på sätet bredvid mig, trots att bussen var nästan tom. Och som sedan prompt skulle sitta pladdra med mig hela resan, trots att jag var trött och bara ville läsa min bok. Och när hon gick av och jag önskade henne en trevlig kväll, fnös hon bara. Jag ville ge henne en rak höger. Men de värsta bussresemarodörerna är ändå barnen. Det borde finnas regler för hur högt barn får skrika in public. Och jag blir mer och mer säker på att jag aldrig ska bli mamma. Möjligen kan jag någon gång i framtiden överväga adoption. Men då ska moderskänslorna vara fan så starka. Det räcker med syskon- och kusinbarn. Och just nu, kusiner. I går hälsade vi på William.
Min farbror ville ha en dotter och trodde aldrig att han skulle kunna tycka så mycket om en pojke. Men ack, så fel han hade.
Kommentarer
Trackback