Lilla fågel flyg
Up and away
Mitt icke-avsked
Inom de närmsta dagarna kommer jag att befinna mig någon annanstans än på Åsbergby. Med en ryggsäck på ryggen ska jag följa alla ingivelser jag får. Även om jag har en tidsbegränsing (och ekonomiska begränsningar) vill jag inte säkert säga hur lång tid det här tar. Kanske kommer jag tillbaka efter två dagar - eller efter ett år. Antagligen mycket senare än efter två dagar och mycket tidigare än efter ett år, men allt kan hända.
Mitt liv är mitt liv. Min nyckel är min egen. Min resa är min. Jag måste göra det här själv utan onödig kontakt med Sverige och därför kommer jag inte heller att blogga under tiden jag är borta. Sms och telefonsamtal bara till familjen (de har övertalat mig), så att de inte tror att jag har försvunnit in i något svart hål eller liknande. Men var inte oroliga. Jag må vara naiv, men jag är inte korkad. Ni tror väl inte att jag kommer att låta något så fånigt som svarta hål stoppa mig?
Nej. Jag måste åka.
Men jag tänker på er - tro inte annat. Ajöss!
I have a dream
When you really want something the whole universe conspires to make your wish come through, sägs det.
Okej. Antingen vill jag egentligen inte åka - eller så är jag ett undantag från universums lagar. Det är just nu lite av en konspiration åt andra hållet faktiskt. Dumma SJ som inte förstår att "på söndag" inte betyder "nästa söndag".
Men kanske är det helt enkelt så att jag behöver få kämpa för min dröm.
(Haha, ursäkta att jag är lite ambivalent med min profilbild)
Bandfoto
Patricia och Patricias doa (jag).
Vi spökade ut oss med pärlhalsband och en massa smink inför spelningen. Jag kände mig som en karamell. Och kanske var det kläderna som gjorde allting så roligt. Nej. Det var nog mandolinen och musiken.
Doa
På hösten kan det bli en stämningsfull upplevelse att springa, skrika och sjunga i skogen, så jag gav mig ut för att testa det idag. Hörlurarna satt på sned och jag övade noga på stämmorna till helgens spelning med P på Norrköpings kulturnatt. Nu har jag glömt alla, för solen sken så vackert. Sedan dansade jag hem och klippte snedlugg med tygsax. Tyg - hår, same shit.
Jag längtar så hemskt mycket efter något.
Fler fobier
Du lider av barnfobi och du gör vad du kan för att undvika de snoriga små varelserna. Alla personer under 15 verkar ha som huvuduppgift att förstöra ditt liv. Förhoppningsvis har du inga barn själv.
Äntligen en förklaring! Jag var faktiskt uppriktig på varenda fråga. Typ.
Guld/choklad/Paulo
Åh, hurra! Jag har hittat guld.
Paulo Coelho har en blogg där han varje dag skriver en liten berättelse, ett citat, svar på en fråga och publicerar en bild. Hans texter är som små, gudomliga chokladkakor. Och det bästa av allt är att de med fördel intas av själen - och stannar där för begrundan.
Hela dagen har jag ätit och ätit. Och det var precis vad jag behövde. Kanske du också längtar efter choklad?
En början
The heart never suffers
when it goes in search of its dream,
because every moment of the search
is a step towards encountering
God and Eternity.
Paulo Coelho, The Alchemist
Eller allt är...
Det finns ingen poesi.
Det finns ingen poesi.
Det finns ingen poesi.
Det finns ingen poesi.
. . .poesi.
Jag tacklar dödsångesten
Det är ganska så hippt med världen-går-under-profetior i kvällstidningsvärlden just nu. Vi har knappt hämtat oss från alla onda svarta hål förrän vi får nya faror att vänta. För nu dör nämligen grodorna, och inte nog med det. De dör ut! Och det innebär tydligen - håll i er nu, this is a strong one - massutrotning. Efter 65 miljoner år är det dags igen. Synd. Game over. Gilla läget.
Men jag vill verkligen inte bli massutrotad. Kom igen, finns det något mindre spännande än att bli smittad med grodsjuka? Hellre coola svarta hål nere i Schweiz.
Nu ska jag läsa Camus så att jag får ännu mer dödsångest.
That's not my name
Klär jag mig i kjol, kavaj och fyrkantiga glasögon och håller en pekpinne i fast grepp? Eller har jag kanske fräknar och kommer ifrån Fryken? Det kanske plötsligt är inne att drömma sig tillbaka till det ljuva 1800-talet då alla ogifta kvinnor kallades. . . ja, fröken? Men jag heter Johanna.
(En gång är helt okej. Men tre "fröken" på samma kväll, från folk under 65, får mig att fundera lite smått.)
Kanske en insikt
Jävla skitvärld. Allt är så vackert, men jag förstår det inte.
Dessutom tänker jag för mycket på relationer mellan människor, när jag borde koncentrera mig på relationen mellan mig och kärleken.
Färgkalas
Jag brukar inte köpa mössor. Bara hattar. Men igår bara hände det. Den skrek liksom "jag vill sitta på ditt huvud och lysa upp din tillvaro och andras".
Och nu förväntar jag mig komplimanger på stan.
Någon annan
Jag gillar hur jag ser ut som en blandning mellan en fjortis och en alldeles för pretentiös, nybliven författare på min nya bloggbild. Det är kanske inte riktigt jag, men folk kanske får den uppfattningen nu. Tänk så mycket man kan göra med en fånig liten mobilkamera!
Men hur
Jag är livrädd för tiden.
- Tiden är en illusion.
Jag är livrädd för att inte vara älskad.
- Du är älskad av Gud. Du behöver ingen annan.
Var inte rädd
Det känns ganska meningslöst, allt jag skriver. När jag läser om Madeleine. 20-åriga Madeleine som förlorade mot sin cancer för några dagar sedan. Hela bloggvärlden verkar ha tagit till sig hennes historia och jag har heller inte missat den.
Så nu tänker jag på henne, trots att jag inte visste att hon existerade medan hon levde.
Det har hänt förr, har det inte? Döden gör människor kända. Inte förrän efteråt inser vi vad vi förlorat. Gräset är grönare på andra sidan. Det är sorgligt och lite vackert.
Cold night
Var hela världen på Coldplay-konsert igår? Eller är det jag som har enbart Coldplay-vänner på Facebook?
Konsten att lätta från marken
Jag är inte ensam. Vi drömmer alla om det, men ibland hamnar något i vägen. Vuxenvärldens regler till exempel. Jag är glatt överraskad över de tips jag fått från olika håll:
- Flow = att flyga
- Happy thoughts
- Levetering
Nu handlar det om att våga. "Hoppa inte från ett tak", sa mamma. Haha. Jag lovar ingenting.
Makalöst
Möten är som romaner. Idag: Paulo Coelho. Eller antikvitetshandlaren från Göteborg vars tankar jag finner fascinerande. Han drack apelsinjuice och drog fingrarna över de slitna möblerna. Med hjälp av flaskan, glaset och en Ipod-sladd påstod han att det går att förstå kärleken och på så sätt bli oberoende av andra människor.
Dessutom: +1 i mitt Panik-PM under statistik. Och ett "ja" på första frågeställningen. Slumpen kan inte vara någon tillfällighet.
Självklart
Skrivet igår:
Allting är väldigt bitterljuvt just nu. Mer än någonsin. Jag gillar mitt liv på flera sätt, men mest för att jag är fri. Det är känslorna som stänger in mig.
Och därför kan jag inte bestämma mig för vad jag ska tycka om andra människor.
På många sätt blir jag irriterad på dem. Människor har åsikter om mig och andra, de pratar om tråkiga saker, de äter popcorn högljutt på bio. Det sistnämnda har jag extra svårt att förlåta.Vissa stunder blir jag så trött att jag vill bli eremit. Men skulle jag orka med mig själv? Jag är ju inte heller mer än människa.
Å andra sidan är alla människor (ja, precis alla) otroligt intressanta och jag vill träffa fler för att ta reda på deras innersta hemligheter. Några få har jag djupa känslor för och dem har jag svårt att lämna. Det irriterar mig lite.
Uppsala igår
Härlig publik. Verkligen. Men Markus lyste i alla fall.
Det gjorde resten av kulturnatten också. Och Linnéa. Men varför var det nästan inga poliser med i Uppsalapolisens sångkör? I don't get it.
En basker
Bredvid mig ligger nu ett välskrivet schema med noga utvalda aktiviteter inför i morgon. Kulturnatten. Ungefär fjorton timmar kultur. Musik, föreläsningar, stumfilm, dans, loppis och te (!) i en puttrande blandning. Snart ska jag välja kläder. Det enda som fattas är rubriken.
Godis som alltid blir över
Johanna säger:
tycker du om hallonbåtar?
Helena säger:
nä, aldrig gillat
Johanna säger:
varför finns de överhuvudtaget?
Johanna säger:
jag blir så irriterad. jag fick godis häromdagen och nu är det bara de där hallonbåtarna kvar
Johanna säger:
och de ligger där och det finns ju godis, men det smakar skit
Helena säger:
haha, ja, det där är så typiskt
Johanna säger:
de blir alltid kvar sist. ingen gillar dem.
Helena säger:
men de där bruna sakerna med vita prickar tycker jag är värst, bläää....men det kanske finns folk som gillar dom
Johanna säger:
ja, de är antingen hiss eller diss. utom jag, är ganska likgiltig.
Johanna säger:
men har du hört någon som säger ååååh, JAG vill ha HALLONBÅTARNA?
Helena säger:
haha, nej
Johanna säger:
fan. de ser ju inte ens ut som båtar. vilket bottennapp. nu blev jag ännu mer upprörd.
Johanna säger:
jag måste blogga om det här
Helena säger:
gör så
Helena säger:
fast de svarta båtarna tycker jag är ännu äckligare, eww
Johanna säger:
dem kan jag inte riktigt uttala mig om, för lakrits är liksom inte min grej alls
Helena säger:
men de smakar inte lakrits, det är ju det som är knäppt
Johanna säger:
smakar de inte lakrits?
Helena säger:
jag gillar lakrits och det där är fan inte lakrits, bara svart
Johanna säger:
haha svart
Johanna säger:
svart färgämne och gelatin typ
Helena säger:
ja, precis. usch
Ny färg
I tron om att jag skulle bli lite mer brunhårig med en touch av rost eller liknande, färgade jag håret idag. Jag blev röd. RÖÖÖÖD. Ja ja. Det var ett tag sedan, men det kan ju vara uppfriskande. Nu är det bara att hoppas att det slutar se ut som min hårmascara gjorde för tio år sedan.
Och nej. Det blev ju inga svarta hål idag. Det var väl lika bra.
Domedag
- Har ni hört att världen går under i morgon? Frågade jag vid matbordet och fick tyst på kacklandet om fiskpinnar och Anna Lindh.
Jag är lite putt på forskarna som skrämmer upp mänskligheten med sitt projekt. Men jag kan inte låta bli att undra hur det känns att sugas in i ett svart hål. Gör det ont? Vi ska ju liksom ända ner till Schweiz.
Va? Va?
Jag försökte bita sönder min mobiltelefon idag. Tänderna är vassa, men mobilen höll. Den lilla apparaten irriterar och gör mig vansinnig just nu. Den ligger där på min byrå och är alldeles. . . orange. Vem har egentligen en orange mobil? Och varför spelas en fånig låt istället för signaler när man ringer till den? Varför bryr jag mig?
Min evighetslåt blev färdig idag. Den heter Fly - och passande nog fick jag följa med på en flygtur med någon som sa sig vara Peter Pan redan samma kväll. Märkligt sammanträffande. Hur som helst skrev jag en annan liten sång i samma veva. På fem minuter. Den är nästan skrattretande enkel, men enligt Moa den bästa jag gjort. Hell no. Men är det så? Borde jag kanske skrota Fly, som tog mig flera månader att få klar? Är det enkla alltid bäst?
Är det så? ÄR det så?
Framtid
Grejen är att kasta
Syster Moa: - Pappa, pappa, jag kan jonglera med tre bollar!
Hon börjar kasta bollarna, men de hamnar mest på golvet. När hon testat några gånger säger hon bedrövat:
- . . .fast jag är inte så bra på att fånga dem.
Söt.
Au revoir
Australien, Knutby och Svartbäcken blev alla centrala platser under gårdagskvällen. Jag var på en bjudning där en av mina vänner i Uppsala tog farväl av oss för att sticka iväg till en annan kontinent, down under, ett tag. Hon ska bo, jobba och förhoppningsvis (åtminstone enligt oss andra) leka Crocodile dundee. Hon tyckte också att ormar kändes farligare än spindlar. Jag vet inte. Ormar har ju åtminstone inga ben.
Jag blev lite inspirerad, även om jag inte har tänkt mig just Australien. För jag hade bara tre rätt av åtta på quizet.
På med förklädet
Jag måste sluta vara klagande tant och istället växa upp till lyckligt barn.
Och jag måste lära mig att koka jordgubbssylt, annars möglar bären som råkade glömmas utanför frysen. Någon som har ett fungerande recept? Igår sa jag till någon att design och form är den konstart jag har minst koll på, men då glömde jag av kokkonsten.
Stick
Idag fick jag en ny insikt. Den generade mig lite, för jag försöker vara djup och kulturell och bara tycka om cool musik. Men så hörde jag När vi gräver guld i USA med GES och insåg att den är närmast genialisk. Melodin är helt fantastisk och enkel, fast ändå lite spicy. Texten innehåller massor av metaforer och inga klyschor som "heja Sverige" och "fotboll". Visst, det är kanske inte den bästa text jag hört. Men det är liksom en fotbolls-VM-låt.
Insikt nummer två idag var att getingar sticks, och att det gör ont. Jag och Linnéa satt på Eko-caféet, drack te och lyssnade på svensk jazz när den lilla insekten passade på att sticka gadden i min rygg. Vi fick fixa salva på apoteket och byta hak till Café Symphony bredvid Musikens hus. Där fanns det också getingar, men den vita chokladen var nice och ägaren (?) galet trevlig.
Fritt fram
Det borde finnas en gräns för hur många bitar ett hjärta kan gå sönder i. Och jag har nog ungefär nått den gränsen för länge sedan, så nu är allt okej. Det kan inte hända mer, så vem som helst får gärna försöka slå itu det ännu mer. Men det kommer inte att röra mig i ryggen. Ha!
Grisliv och död
Här på gården är alla halta. Tjuren är halt, katten är halt, mamma är halt. Och nu ska jag berätta historien om den lilla halta grisen.
Min syster och jag körde traktor med kärra ut på åkern för att hämta hem grisarna som går ute på sommaren. För sig själv i ett hörn gick en av dem, mycket mindre än de andra. Han bökade i jorden och letade efter mat, men fick inte riktigt tag på något och han var så mager att han mer liknade en hund än en gris. Jag gick fram till honom och han blev rädd och sprang mot kärran. Det gick inte fort, för han kunde inte riktigt stödja på någon av benen. När jag ringde till pappa, meddelade han att grisen skulle avlivas samma kväll. Det skar i mitt hjärta när vi satte oss i traktorn, jag och min syster, och vi sjöng sorgesånger i moll hela vägen tillbaka. Jag ville hålla om honom och tala om att allting skulle bli bra och att han snart inte behövde ha ont längre. Jag ville ännu hellre ta in honom i mitt rum och bädda ner honom i min säng och ge honom mat så att han kunde överleva. Men för grisar gäller inte samma regler som för människor. När grisar blir halta måste de dö.