Johlie

Johanna Sällström är död. Men varför? Hur gick det till? Antigen har journalisterna på Aftonbladet glömt att ställa den så otroligt viktiga frågan eller så vägrar polisen säga något. Troligen det senare. Fy sjutton vad folk dör unga. Först Anna Nicole och nu det här. Skrämmande.

Och min brevlåda var dessutom skrämmande tom i dag. Samma sak varje år. Dum som jag är går jag alltid och hoppas att jag ska ha någon hemlig beundrare någonstans som vill förklara sin kärlek till mig på Alla hjärtans dag. Yeah right, haha.... Men det vore så romantiskt.

I går slog jag huvudet i en dörr. Sedan låg jag däckad på min säng med världens största bula och ett fruset korvpaket över ögonbrynet resten av kvällen. Kul. Jag blir så klantig när jag är trött.

Och nu får jag väl en präktig blåtira rakt över ögat också. Nice, eftersom vi ska göra tv nästa vecka.

Men - vi är på väg mot ett ljusare Sundsvall. Och när det blir vår ska jag leka reporter på Enköpings-Posten. Längtar redan.

Redaktionsövningen i höstas var stressig. Men den var ingenting mot vad min dag har varit i dag. Och jag har lärt mig en sak: att aldrig, aldrig ta något för givet. Speciellt inte när det gäller tv.

Dagen började kaotiskt. Jag fick ett panikartat sms och fick skippa morgonteet för att i stället jaga reda på diverse namn och telefonnummer. I ovisshet gick jag sedan till skolan och gjorde research vid en dator resten av förmiddagen. Något rastlös. Mina gruppmedlemmar hade nämligen kameran - som jag behövde på eftermiddagen för att göra mitt inslag. Och deras grej höll på att skita sig totalt. Katastrofen var ett faktum och min stressfaktor var... ja, hög. Minst sagt.

Men några snälla busschaufförer, mikrofonproblem och hjälpsamma lärare senare, satt vi i alla fall där klockan fyra med ett bra och snyggt redigerat inslag. Jag förstår inte riktigt hur det gick till, men allt fixade sig till slut. I'm so proud. Mina vänner är duktiga.

DN. Jag ska aldrig sluta prenumerera. Morgnarna blir inte samma sak när jag inte hinner läsa. Och de blir ännu värre utan mitt  gröna te. De morgnarna vill varken jag eller min omgivning uppleva. Det här var just en sådan morgon.

Vi hade morgonmöte och jag var precis i tid. Som vanligt. Inte för sen och absolut inte för tidig, bara i tid. Och alltid stressad. Vilket gör att jag halkar och nästan ramlar åtminstone tre gånger på vägen. Oftast mitt framför en tant eller en snygg student. Of course.

Sedan gjorde jag tv för allra första gången i mitt liv. Speakertexter. Jag sjöng upp lite - magmusklerna måste komma i gång, annars strejkar halsen. Vi läste och läste. Berättade. Om drakar som ska dräpas och kungar som tågar söderifrån för att ta upp kampen. Om björnar, vargar, järvar och lodjur. Och det är inte lätt att säga "chef" i bland. Det blir lätt "jelf" i stället, ellerhur Jenny? Det är konstigt hur roligt sådant kan bli klockan sju på kvällen när man suttit en hel dag och redigerat ljud. Oh well.

Det är läskigt.

I dag har jag köpt spisrengöringsmedel.

• Vår kvällstidningsräv till redigeringslärare gav beröm åt både Jenny och mig och sa att vi hade potential. Yes.
• Ingemar Ingressdevil överraskade ännu en gång med sin oväntade ödmjukhet. Han gick ut hårt som vanligt. Sedan tyckte han tydligen att jag såg skräckslagen ut, för han frågade flera gånger om jag var okej.
• Jag har ett mål. Bortom journalistiken. När jag är klar med den här utbildningen så ska jag bli aerobicsintruktör. På riktigt!
• Jag gjorde ett fynd, vilket inte händer ofta. Köpte en klänning på Gina Tricot. Billig och gorgeous.
• Fick se Victors nya lägenhet två trappor under mig. Så snygg. Han är en riktig inredningsguru. Och han bjöd oss på tacos också. Behövde det efter en lång dag med InDesign.

Och visst klarar jag mig själv.