Johlie

Så gick han vidare i alla fall, Sebbe. Trots att han försatte mig, och många andra, i något slags chocktillstånd i fredags. Vad har han gjort med håret?

Vi var åtta stycken som lämnade Sundsvall i fredags eftermiddag för att ta oss uppåt i landet. För varje meter vi åkte befann jag mig längre norrut än jag någonsin varit. Bergen blev högre och högre, vinterlandskapet vackrare och vackrare. Och Högakustenbron gav en sorts oslagbar New York-känsla.

Örnsköldsvik liknar Sundsvall. Förutom att backarna är brantare. Vi rullade in i staden till tonerna av Värsta schlagern med Markoolio och Linda Bengtzing. På himlen skymtade vi Melodifestivalens logga och invånarna vallfärdade till arenan. Vi också. Och så satt vi på plats, beredda att se historiens bästa schlagerstartfält, enligt Christer Björkman. Och visst, jag är beredd att hålla med honom.

Men sedan var det kört. Måns Zelmelöf och Magnus Carlssons låtar hade lyckats etsa sig fast i våra hjärnor, vilket resulterade i att hela följande dag blev lite av en bisarr schlagermusikal. Vi delade upp oss i två läger. Ett för Måns och ett för Magnus. Jag i det senare. Och kvällens tävling blev minst sagt känslosam. Vi skrek, grät och skrattade. När resultatet var klart och Måns hade spöat skiten ur Magnus Carlsson, ställde sig alla upp och dansade och sjöng: Cara cara Mia, Cara cara Mia...

Jag dansade också, trots nederlaget. För min röst hade inte gått till Magnus som alla trodde. Utan till  Idol-Sebastian - the one and only.