Allvar
Tro inte att det här är jag, trots att ordet "jag" finns med hundra gånger i varje inlägg.
Tro inte att det här är en helhetsbild av vem jag är.
Bloggen är terapi för mig och en kul grej, men jag skriver aldrig ut det allra viktigaste. Även om jag kanske borde göra det, för jag står för det mer än något annat.
Men läs mina memoarer om femtio år istället. Då är jag en vis man på ett berg i Himalaya och kan ge kloka svar.
Om jag hade vetat
Det kallas tydligen för en hemmaspelning och är ungefär så intimt och naket det någonsin kan bli. I ett stort vardagsrum mitt i Norrköping skulle vi sjunga, utan mikrofoner, för en begränsad liten skara människor. Jag var trött och inte riktigt mig själv. Och trots att det var Patricias grej (jag gör ju bara background vocals), satt jag mitt i blickfånget och kände mig sjukt nervös. Publiken ramlade in till sist. Alla såg likadana ut: smala, allvarliga popkillar med en öl i ena handen och en salt pinne i den andra. "Det här kan väl inte bli så farligt. De flesta är nog inte så musikaliska i alla fall", tänkte jag och sjöng. Efteråt sa någon till mig:
- Alla som är här är musikmänniskor. Musikproducenter och musiker.
Oops. Tur att Patricia och hennes låtar är så bra. Och tur att min röst höll. Och vilken jäkla tur att jag inte visste om att jag sjöng för Norrköpings popelit.
Till en bekants bekant utbrast jag rent spontant igår:
- Journalist är mitt drömyrke . . . nästan. Det bästa vore att få hålla på med musik, såhär! Det är det roligaste som finns.
Kanske är det så.
Snow is falling
Snön är tillbaka och mitt humör är sämre än någonsin. Antagligen beror det på en kombination av snöflingor och sömnstörningar. Vi vaktar grannens katt och i natt attackerade hon min rumpa under täcket med sina klor. Aj. När jag vägrade leka med henne fem på morgonen, gav hon sig på dörren istället och väckte hela huset med sitt krafsande och jamande. Åh, jag älskar katter så mycket, men jag vill sova också.
Och idag har vi sjungit - spelning i morgon. Min röst låter helt fucked up och jag är sur för att jag inte har komponerat temat till Jurassic Park. Men lycklig ändå för att det finns.
Superstar
Jag tittar alltid väldigt noga på reklamtexterna under blogginläggen. Tycker att de är jätteintressanta och har en teori om att de har något att göra med vad personen ifråga skriver om. För det är ju olika reklamer på olika bloggar och ibland stämmer de väldigt bra överrens med innehållet (och ibland inte måste ändå sägas). Är det så? Jag bara vill veta.
I morgon uppstår Jesus.
Påsken är
Jag vill nästan skriva en dikt om påsken, trots att jag avskyr dikter. Men ändå. Sådär som man gjorde på lågstadiet. Vad är påsken? Och så skulle man rimma och det blev alltid jättetöntigt. Men jag har blivit ganska töntig nu överhuvudtaget för jag kan inte motstå Lasse Lindhs texter riktigt.
Åh.
Men jag gillar påsken, den är ganska viktig.
Städtanter
Min första dag som tv-fotograf. Första uppdraget: en presskonferens i totalt mörker med tidningsreporter. Andra uppdraget: påskvandring i Pingstkyrkans källare (mörkt!). Två mardrömsknäck. Hade jag varit professionell fotograf så hade jag säkert löst situationerna på något bra sätt. Nu fick jag köra på halvsnygga nöduppljusningar i Final cut. Dessutom virrade jag omkring i Norrköping ensam med en högerstyrd skåpbil och var en hårsmån från parkeringsböter. Men jag är inte bitter.
För sedan köpte jag mig en ny cykel. En röd den här gången. Jag ska nog helt enkelt inte vara blå.
Och Patricia och jag blev så inspirerade av städguruerna i "Rent hus" att vi styrde upp köket på bara ett par timmar. Ett mycket effektfullt tv-program måste jag säga. Vi kände oss kanske lite träffade av allt äckel, för bombnedslag var innan ungefär bara förnamnet på vårt kök. Men inte nu längre! Hela jag luktar rengöringsmedel till på köpet.
Mitt liv som röst
Vad hände med våren? Blöta, blöta fötter vandrade hem i vårskor, i en decimeter slask. Jag har bott här i drygt en och en halv månad nu. Det känns som tre, minst. Och det känns bra.
Ljud, röster och mikrofoner är min nya grej, har jag märkt. Det finns överallt i mitt liv. På jobbet är det speakerbås, myggor, hörlurar och tv-mickar hela tiden. När jag kom hem idag blev jag placerad i Patricias hemmastudio med en massa sladdar, mikrofoner och redigeringsprogram för att spela in stämmor. Jag förstår inte hur jag lyckades hamna i den här teknikhärvan. Men kanske kan jag lära mig något.
Och vet ni? Jag får jobba med min röst hela dagarna!
Han såg mig
Samtidigt som sista orgeltonen klingade ut, letade sig några solstrålar plötsligt in genom kyrkfönstret. Den äldre, okända mannen som satt bredvid i bänken, vände sig mot mig, såg mig rakt i ögonen och frågade vad jag studerar. Inte om jag studerar, utan vad. Jag blev lite paff eftersom vi aldrig tidigare pratat, men svarade att jag pluggar journalistik och är i Norrköping för att praktisera. Han höjde på ögonbrynen och sa förvånat:
- Jaså, du ska bli journalist? Jag trodde att du var på väg åt ett helt annat håll.
- Vad trodde du? Frågade jag.
- Präst. Men det är ju inte försent att ändra sig. Du har en fin sångröst också. Ta vara på den.
Vi sa inte mycket mer till varandra. Jag lämnade kyrkan i ett glädjerus och med tårar i ögonen.
Close to home - I cannot say
Close to home feeling so far away
Forever searching; never right,
I am lost in oceans of night.
Forever hoping I can find memories
Those memories I left behind
Enya, Evening falls
Goodmorning sunshine
Visst är vi lika?
Rädda tigrarna
- Du ska till Kolmårdens djurpark och filma tigrar idag, sa redaktören.
Och till Kolmårdens djurpark begav vi oss med den automatväxlade skåpbilen. Jag körde. Väl framme insåg jag att jag skulle intervjua en indier om utrotningshotade tigrar - på engelska, utan förberedelser. Mr Indier hade mustasch och en klyschig accent. Fotografen kallade honom för Apuuu, i smyg. Efter ett smått kaosartat samtal med Apu, fick vi en privatvisning i Tigerworld, trots att det är stängt fram till sommaren. Redaktören ville att jag skulle göra en ståuppa medan tigrarna slet mig i stycken, men jag avstod.
Jag har hittat mitt favoritord number one: spetsfundig. Det smakar så gott i munnen. Men jag vet inte riktigt exakt vad det betyder. Någon som kan förklara?
Spetsfundig
Här är Johanna goes dagisfröken. Ett gulligt litet inslag med barn, där jag lyckades gå in i bild på ett ställe. Men allt var kaos, så det är förlåtet. Och här fortsätter jag på tågtemat, med egen speakerröst för första gången. Kuriosa är att jag körde i Linköping med en automatväxlad, högerstyrd skåpbil när vi spelade in. Och kom fram!
Idag blev min cykel stulen - igen. Så jag köpte pizza på vägen hem (fick åka spårvagn, by the way) och glodde på mitt sommarvikariatskontrakt för hundrade gången. Ord som "multijournalist" och siffror som "21 000" muntade upp mig en aning:
En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst.
Frejlif Olsen
Efter att ha talat med journalister söker jag mig gärna till kor. De ser inte så misstänksamt på mig och ställer inga spetsfundiga frågor.
Ian Smith
Skillnaden mellan journalistik och litteratur är att joumalistiken är oläslig och litteraturen oläst.
Oscar Wilde
Mitt tåg, jag hittade det
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Tomas Tranströmer
Men vadå aldrig färdig? Jag vill bli färdig! Nu spårar det ur. Hold on!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
I'm flying
Ungdomens hus i Linköping. Igår, ungefär kvart i nio. En spontan softversion av "You make me sick". Gitarr och två röster. Underbar stämning och en ung, lyssnande publik. Vi var ett med både den och låten på ett sätt som jag inte varit med om tidigare.
Och jag tror att jag upplevde vad som brukar kallas för flow.
Nu vill jag ha mer.
Kör och lokaltv
I helgen ska jag köra bakom Patricia igen. Det är en spelning i Linköping av alla ställen. Den här låten till exempel:
Tv-kalabaliken fortsätter. Jag har aldrig varit med om en redaktion som snackar så mycket . . . ja, snackar vad? Jag tror att det är fotboll, men jag är inte säker. Jag är inte säker på något just nu. Det är jobbigt att vara praktikant när man inte är bäst hela tiden. Och vem fasiken är det?
Här är ett upplägg som jag gjorde häromdagen. Vi var lite bildtorsk och det är inte världens mest spännande person och ämne. Men en av mina första grejer i alla fall. Påan är något i den här stilen: Lönebråket i landstinget fortsätter. Barnmorskorna i Östergötland känner sig diskriminerade och kritiserar nu ledningen i ett öppet brev.
Trots de dåliga lönerna, tänkte jag att "ja, jag vill bli barnmorska". Och jag - som knappt vill ha barn. Jag - som i så fall ska adoptera. Kanske lite motsägelsefullt.
Oharmonisk
Det är så rörigt på tidningen nu.
Och det är rörigt överhuvudtaget. Idag läste jag om alla skådespelare i Andra avenyn och kollade på smygtittarna. Jag tittade dessutom på dagens avsnitt, trots att jag redan har sett det. Gör man det om man är harmonisk?
Harmonisk är för övrigt ett intressant ord. Jag tycker mycket om det. Man skulle kunna säga att det är vad jag strävar efter att bli, men aldrig riktigt är.
Något annat jag vill är att vara bäst. Om jag inte är det blir jag arg. Och just nu är jag förbannad.
Ja
Det måste finnas mer än det här. Och jag ska hitta det.
Vi i en liten ask
Igår sjöng jag bakom Patricia på kårhuset. Organisationen var lite katastrofal, liksom medhörningen. Men det var en rolig erfarenhet. Jag vill doa mer.
Vi gick till Asken och drack himmelska alkoholfria drinkar sedan. De smakade typ hallonsmoothies, men kostade ungefär hälften så mycket.
Musiken var också himmelsk för en gångs skull. De spelade någon sorts souljazz. Helt underbart. Vi blev så förtjusta att vi återvände lite senare för att tacka dj:n. Och för att dricka fler billiga drinkar.