Om jag hade vetat
Det kallas tydligen för en hemmaspelning och är ungefär så intimt och naket det någonsin kan bli. I ett stort vardagsrum mitt i Norrköping skulle vi sjunga, utan mikrofoner, för en begränsad liten skara människor. Jag var trött och inte riktigt mig själv. Och trots att det var Patricias grej (jag gör ju bara background vocals), satt jag mitt i blickfånget och kände mig sjukt nervös. Publiken ramlade in till sist. Alla såg likadana ut: smala, allvarliga popkillar med en öl i ena handen och en salt pinne i den andra. "Det här kan väl inte bli så farligt. De flesta är nog inte så musikaliska i alla fall", tänkte jag och sjöng. Efteråt sa någon till mig:
- Alla som är här är musikmänniskor. Musikproducenter och musiker.
Oops. Tur att Patricia och hennes låtar är så bra. Och tur att min röst höll. Och vilken jäkla tur att jag inte visste om att jag sjöng för Norrköpings popelit.
Till en bekants bekant utbrast jag rent spontant igår:
- Journalist är mitt drömyrke . . . nästan. Det bästa vore att få hålla på med musik, såhär! Det är det roligaste som finns.
Kanske är det så.
Kommentarer
Trackback