Kvinnan och fågeln
Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt för att flyga fritt på himlen, till glädje för betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. (...) En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv, började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräckten och blev ful - och kvinnan såg den knappt längre.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara i håg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?" frågade hon döden.
"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
P Coelho
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon: den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg! Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam. Och tänkte: Jag ska göra en fälla. Nästa gång fågeln dyker upp kommer den inte att flyga bort igen.
Fågeln som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. (...) En märklig förändring började emellertid äga rum: eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och uttrycka meningen med sitt liv, började den sakta tyna bort, tappa lystern i fjäderdräckten och blev ful - och kvinnan såg den knappt längre.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara i håg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?" frågade hon döden.
"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer; nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
P Coelho
Kommentarer
Trackback