Johlie

Julafton började med att jag kastade mig lite för hastigt i mammas säng. Den har inte gått sönder sedan jag var här förra gången. Pappa fick laga den och julmiddagen höll på att bli försenad.

Det är roligt att analysera släkten. I år var det ovanligt många intriger och nästan ännu mer högljutt vid julbordet än det brukar. Min släkt är speciell. Och då menar jag speciell. Alla skriker och försöker överrösta varandra. Farfar och pappa för en vild diskussion om traktorer och skördar. Min nioåriga kusin sjunger disneylåt efter disneylåt, medan pappas bror försöker få fram att hans fru är gravid för första gången. När alla väl har fått klart för sig vad han säger, blir de helt till sig. Utom jag, som har vetat om det i flera månader. Och farfar som inte har hört ett ord. Pappas gamla faster skriker rakt ut och vill att vi ska sjunga Upplandssången. Enligt henne, den ultimata snapsvisan, födelsedagssången, julsången eller vad det nu är vi firar. Farmor försöker lugna alla. Ändå brister farfar ut i sång och vi ägnar en halvtimme åt att diskutera vilken melodi som är den rätta. Utan att komma fram till någonting.

På kvällen får jag mandeln i gröten. Det blir genast bråk om vad som väntar mig. Så - hur är det? Blir jag gift, får jag önska mig någonting eller måste jag helt enkelt bara hitta på ett rim?