Johlie

Om du varit på gränsen. Om du sedan precis fått en enda stöt till, en vass törn som rev upp ditt hjärta ännu mer och du visste att snart - snart är det över. Och om du sedan vaknade upp efter att ha fått sova i tre timmar och om du ville slippa vakna igen eftersom allt var ditt eget fel (och hur kunde du bli så svag?). Om du sedan drack en kopp grönt te till frukost och packade ihop den stora traven böcker, som du aldrig hunnit läsa, i en vacker, lila kasse som du hittade i ett skåp. Låste dörren och glömde parapyet hemma fast det snöade. Men du tänkte att om du bara kom till skolan och om du bara fick läsa om journalistik och politik och viktiga teorier. Och om kassen lyste tillräckligt lila och om det snöade tillräckligt stora vackra flingor. Så kanske. Men under snön döljde sig sådant du inte kunde se. Och om du då tog ett steg till och kände hur du förlorade mark och sakta, sakta föll bakåt. Och om du då plötsligt låg mitt i den nyfallna snön och isen under dig smälte till stora, blöta fläckar på baksidan av dina jeans. Om böckerna som du köpt för så dyra pengar låg utspridda på marken framför dig och om du blev tvungen att sitta kvar för att samla ihop dem. Vad du än gjorde, skulle du inte bry dig om de förbipasserande och deras blickar, fyllda av medlidande och kvävda skratt. Och om du då, precis när du var på väg att lägga tillbaka böckerna skulle upptäcka att den vackra, lila kassen inte gick att använda längre. För den hade gått sönder.

Hade du gråtit då? Eller skrattat?