Johlie

- Ursäkta, kan du avvara några kronor?
Jag skulle precis lägga huvudet på sned, le medlidsamt och säga att jag tyvärr inte har någon växel på mig. Men så såg jag in i två förtvivlade hundögon. Hon var någon decimeter kortare än jag, runt sjuttio år och en något äldre kopia av tjejen i Legally Blonde. Hon bar en lila dräkt och handskar.
- Jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag tappade mitt busskort och medicinerna jag köpte kostade mer än jag trodde. Jag måste få ihop 65 kronor.
Tanten brast ut i gråt. Och jag blev rörd. Stackars STACKARS henne som är en helt vanlig (nåja) tant och måste tigga pengar för att komma hem. Så jag gav henne en hundring och önskade henne lycka till. Hon grät ännu mer och jag kände mig som en fin människa. I fem minuter. Sedan fick jag syn på en man som letade efter pantflaskor i soptunnor. Jag hjälpte en hel och ren tant, men går alltid förbi duktiga men slitna gatumusikanter och nobbar uteliggare. Är det för att de så sällan är tårögda?