Gulligull
Tåget mot Norrköping var hyfsat fullsatt, som vanligt. På min biljett stod "plats med bord, gång". Vid mitt bord, längst in mot fönstret satt ett ungt par, mitt emot varandra, förlorade ett mastigt hångel. De var i sextonårsåldern och kära på ett sådant sätt som man är i den åldern. De lutade sig framåt och ömsom viskade något gulligt till varandra, ömsom bet varandra i läppen. När jag satte mig på min plats bredvid dem stirrade de på mig. Först förvånat, sedan lite irriterat. De hade det här vi-är-ett-par-och-det-vi-pratar-om-får-ingen-annan-höra-uttrycket i ansiktet. Som om de tänkte att de skulle få vara ensamma på tåget. "Get a room", ville jag säga. Fast "get a traintoilet" vore väl mer lämpligt.
- Får jag ha mina fötter här? viskade tjejen leende och la upp dem i killens "knä" (mellan hans ben).
Jag mådde illa. Min enda tröst var att en lite äldre kille hade platsen mitt emot mig. Men efter bara en halv minut gick han och kom aldrig mer tillbaka. Undrar varför.
Så undrar jag varför kärlek irriterar så mycket. De visar ju bara att de älskar varandra. Varför ville jag nästan spy då?
Kommentarer
Trackback