Det stora feta syrianska dopet
En syrisk-ortodox präst i röda kläder som sjunger obergripliga meningar och häller vatten i en badbalja av plast. En hop släktingar med kameror som springer runt, pratar och fotograferar vilt. En präst som förgäves försöker få "ordning" på det hela. Och mitt i alltihop min nyfödda kusin William i vit dopklänning - med slöja för ansiktet. Det var ett tag sedan jag senast var på dop, men det jag såg i dag överträffar garanterat alla trygga-räkan-cermonier. Det här var äkta. Det var ungefär som när paret i Mitt stora feta grekiska böllop ska gifta sig. Gånger tio.
Fast jag hade annat att tänka på. Min farbror hade nämligen slängt ut frågan om vem som ville filma dopet. Och jag är ju journalist. Så jag tog på mig uppgiften, med en storslagen tanke om att göra filmen så konstnärlig och vacker som möjligt. Jag skulle utnyttja allt jag lärt mig under året i Sundsvall och se dopfilmningen som en del av min utbildning. Och jag lärde mig faktiskt en sak. Det är skillnad mellan att filma kostymnissar som står stilla och pratar ekonomi med en 50 000-kronorskamera och att försöka skildra ett kaosartat syriskt-ortodoxt dop med en filmkamera i fickformat. En kamera som dessutom stängde av sig själv varannan minut. Jag ska aldrig mer filma något i hela mitt liv. För journalister intervjuar - de filmar inte. Oftast.