Kära dagbok
Att lämna Sundsvall känns plötsligt inte så fruktansvärt längre. Ingen dör, och allra minst jag. Jag flyttar in hos en trevlig musiker i världens finaste våning med badkar och katt. I fyra månader jobbar jag på tidningen och får göra det jag är bra på. I en ny stad, långt ifrån ångesten här uppe. Det är det perfekta livet, som jag alltid velat leva.
Herrejösses. Vem försöker jag övertyga? Jag är livrädd.
Och idag hände något som jag läst om i klyschiga kärleksromaner, men aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Mr Joke, som till sist bestämt sig för att raka av sig allt hår, kom förbi och gav mig en lock av sin lugg. Jag tog emot den, men kan inte bestämma mig för om det är oerhört romantiskt eller en fruktansvärd urspårning från bådas sida. Förmodligen både och.
Vilket gör mig än mer livrädd. Jag måste börja gå i terapi eller något.
Kommentarer
Trackback