Musikaliska tankar
Min fjortonåriga syster har sånglektion och jag sitter nedanför trappan och lyssnar. Och förundras. För något år sedan hade hon fortfarande ett barns röst och jag försökte lära henne sångteknik. Det var flera år sedan jag själv gick hos en sångpedagog senast. Jag har sjungit i kör i tolv år och är ganska skolad. Skadad. Min systers röst är ännu inte förstörd. Hon sjunger God bless the child och låter härligt jazzig. Hon har någon slags Lisa Nilsson-sound. Och bäst av allt: hon lär sig att improvisera. Det fick aldrig jag lära mig.
Efteråt släpade jag med mig min syster tillbaka till pianot och tvingade henne att sjunga med mig.
- Lär mig hur man improviserar, jag vet inte hur man gör, sa jag.
Hon svarade:
- Jag kan inte lära dig, för jag tänker ju inte. Jag bara gör det.
Så vi sjöng, skrek, spelade och skrattade. Det var inte perfekt, men spontant. Min bror anslöt sig och ville sjunga Bo Kaspers Orkester-låtar. Jag skulle spela och hade aldrig hört dem förr, men det blev svängigt och kul.
Och på två dagar har nu ytterligare två musiker sagt till mig att känsla för dem är viktigare än perfektion. Varav en av dem är klassisk musiker. Det kanske ligger något i det trots allt.
Kommentarer
Trackback