Johlie

Att bo i korridor innebär inte bara diskproblem. Det medför faktiskt också lite spänning i tillvaron.

Klockan var ungefär två på natten. Jag satt vid datorn och funderade på att gå och lägga mig, men jag var ju trots allt ledig dagen därpå. Då hörde jag någon ute i korridoren. Inget ovanligt - jag har ju en granne. Det var bara det att jag hört henne komma hem och gå och lägga sig någon timme tidigare. Någon la handen på mitt dörrhandtag. Jag stelnade till. Herregud, jag brukar inte låsa när jag är hemma och vaken. En mängd tankar hann passera. Var det en inbrottstjuv? Mördare? Våldtäktman? Var det såhär jag skulle dö? Dörren öppnades. En okänd kille kikade in. I ungefär tre sekunder stirrade vi på varandra. Sedan stängde han och gick. Det dröjde ett tag innan jag vågade mig ut och borsta tänderna. När jag kom ut från toaletten, i nattlinne, höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen då jag mötte samma kille i korridoren. Jag hälsade kort men fick inget svar, bara en tom blick. Jag skyndade mig in i mitt rum och låste. Så gick jag och la mig. Efter fem minuter knackade någon på min dörr.
- Vem är det? Frågade jag.
En mansröst berättade vad han hette och att han kände min granne.
- Och vad vill du?
- Jag ville bara kolla läget.
Jag suckade. Mitt i natten.
- Jag ska sova, godnatt.
- Godnatt, mumlade han.
Jag kunde se honom framför mig, lommande därifrån och log åt synen. Sådant här händer i alla fall inte i Sundsvall. Där vet jag knappt hur mina närmaste grannar ser ut, än mindre deras kompisar.