Johlie

I dag blev jag välsignad med två djupa insikter. 

Den ena fick jag under eftermiddagen. Jag höll på med en artikel om finska äldreboenden. Då hörde jag ett svagt, prasslande ljud bakom mig och vände mig om. Det var min nyhetschef. Han hade tagit upp en bok ur min öppna väska och stod nu där i dörren till mitt arbetsrum och läste.
- Oj. Du kanske tycker att jag är oförskämd som rotar fram böcker ur din väska såhär?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för man säger inte vad som helst till sin nyhetschef. Men jag tror att jag har förstått grejen nu. Den där boken gör någonting med människor och jag vet inte om jag tycker om det. Boken heter Män som hatar kvinnor och författaren är Stieg Larsson. Och ja. Jag är också fast. (Fast jag har aldrig tyckt att språket är outstanding på något sätt)

Den andra insikten inträffade på bussen på väg till jobbet. I backspegeln såg jag chaufförens flint guppa lite sådär upp och ner. Den gör det, för förarstolen är ganska fjädrad. Då. Precis i det ögonblicket kändes allt fel. Vad håller jag på med egentligen? Blir journalist innan jag ens har levt. Jag måste hoppa av nu, medan jag har chansen. Och jag måste utbilda mig till busschaufför. Ja. I det ögonblicket ville jag faktiskt inget hellre än att köra buss. Så kändes det i och för sig inte senare på eftermiddagen, efter jobbet. Då hade den journalistiska inspirationen infunnit sig igen. Men ändå. Busschaufförer är lyckligt lottade.