Johlie

Fotografen trampade lite hårdare på gasen. Jag tog tag i bildörren. Han körde i över 130 kilometer i timmen nu. Det var långa bilköer på motorvägen. Ambulanssirener hördes någonstans ifrån och en helikopter höll på att landa. Fotografen svängde in bilen på väggrenen och körde om den kilometerlånga kön. Vi sprang sista biten. Hög puls och lite illamående av farten och situationen. Två kraschade bilar låg i diket, den ena upp och ner. Två barn togs omhand av ambulanspersonalen och en dam låg mitt på vägen med människor runtom sig. Fotografen tog bilder och jag kände mig i vägen. I vägen för honom och i vägen för alla de som sprang omkring och försökte lösa situationen. Det var min första olycka, men ironiskt nog hade jag en praktikant med mig i hälarna. Jag har aldrig haft någon så påtagligt i hälarna förut. Plötsligt var jag två personer i stället för en - alltså ännu mer i vägen. Till slut bad jag henne stanna vid vägkanten. Hon var för angelägen om att inte missa något. Men hon blir en bra journalist. Hur som helst. Olyckan var nog det obehagligaste jobb jag gjort som reporter, men nyttigt. Och vidrigt. Chockade människor blandades med mediekåta vittnen som leende tog kontakt med mig och ville bli intervjuade. Kaos. Men jag måste erkänna att adrenalinkicken i bilen på väg ut slog det mesta.

I dag gjorde jag tre knäck på tre timmar. Det är mer än vanligt. För att kompensera den lyckträffen mötte jag naturligtvis chefen på ICA när jag handlade bananer och choklad på arbetstid.