Att förledas av ilska
Vi var minst femton män och kvinnor som samlats runt ett stort träbord inne på den lilla restaurangen den kvällen. Vi skålade i både vin och vatten. Alla var vid gott mod för efter många dagars vandring hade vi äntligen nått vårt mål. Några hade visserligen bestämt sig för att gå ytterligare några mil till Finisterre för att få en skymt av havet, men Santiago de Compostela var en milstolpe och de flesta pilgrimer stannade här i flera dagar.
Jag kände inte så många i sällskapet sedan innan. Min bekantskap var en amerikanska i min egen ålder. Hennes föräldrar var också där, liksom en äldre kvinna och hennes man, en holländsk sångerska med man och son, en ung, tysk tjej, en cyklist som tagit jobb på en kringresande cirkus dagen innan. Och många fler.
Glasen fylldes på. Sångerskan sjöng en folkvisa a cappella och fick tiden att stanna för ett ögonblick. Samtalet gled in på sammanträffanden. Livets små ironier, som vi ofta avfärdar och kallar för slump. Dubbeltydiga händelser. En av de unga pilgrimerna berättade en sann historia från sin resa. Efter en halv dags vandring bestämde hon sig för att gå in på en bar och vila sig en stund. Där satt några turister som hon kände väl igen. De "vandrade" samma väg som hon och kallade sig pilgrimer, men festade hela kvällarna, bodde på hotell och åkte buss mellan etapperna. Nu skrek de och skrattade högt och gav henne ingen ro. Hon lämnade stället i stor frustration. Hon kunde inte tänka på något annat än hur arg hon var på de människor hon precis träffat på. Hon gick och gick och gick. Till slut vände sig en spansk kvinna om och sa: "Du är på fel väg. Du har inte följt de gula märkena."
- Jag lärde mig en läxa, sa den unga pilgrimen till oss. Jag fick vända och gå tillbaka tills jag hittade rätt led igen.
- It's a beautiful metaphore for life, sa sångerskans son, märkbart rörd.
Kommentarer
Trackback