Johlie

---

Therese och jag klär oss i svart, målar läpparna röda och njuter av att i dörren till Nefertiti kunna säga "Vi står på gästlistan". Den dunkla källarlokalen har en lite gammaldags atmosfär. Jag tänker på New York, fast jag aldrig varit där. Det dröjer inte länge förrän basisten Davide gör oss sällskap vid bordet och jag upptäcker att min engelska har försämrats radikalt sedan i höstas.
Jag: - I'm very... hmm... engagerad, vad heter det Therese?
Therese: - Engaged!
Jag: - I'm very engaged. . .
Davide (upprört): - Are you engaged?!
Eeh. No. Klockan nio börjar konserten och Davide går upp på scenen med sin italienska trio. Musiken är melodisk, men tillåter en hel del utsvävningar och improvisation. Italiensk jazz med piano, trummor och bas. Ibland omarrade klassiska stycken. Jag blir väldigt känslosam - de är så tajta och jag kan höra det och uppskatta det! Pianisten gör mig stum och jag ger Therese blickar och ser nog ut som ett fån med öppen mun. Efteråt blir vi introducerade för hela trion och jag överöser dem med frågor på äkta Johanna-vis. How did you feel about the concert tonight? The audience? What would you call your music? What is jazz for you? Den sista frågan får Davide att börja skratta. Jag förstår honom och jag måste nog sluta leka journalist och kindpussas mer istället. 

Vi kom förresten aldrig fram till vad engagerad heter på engelska.

---