Sommaren fixad
- Jaha, och du blir väl kvar här i sommar, antar jag, sa redaktionschefen.
Och jag ville ju inte säga emot.
Så ja, jag blir väl kvar i Norrköping i sommar, antar jag.
En del av mig: "Yey, nu slipper jag ragga annat sommarjobb! Och så måste de ju tycka att jag har uträttat något bra här, trots allt"
En annan del av mig: I N S T Ä N G D
Men jag är glad och stolt och tacksam. För det ska man vara när det går bra.
(Och vad är det som säger att Stockholm skulle vara mindre instängt? Eller Enköping?)
Panik-PM i kortform
Bakgrund
Ibland hånskrattar ödet åt mig. Vid mitt namn på jobblistan igår stod: Intervju med 21-årig jonglör från Berlin.
Sådant här händer inte.
Statistik
Antal intervjuade jonglörer det senaste året: 4
Antal övriga jonglörer det senaste året: 2
Totalt: 6
Slutsats
Jag dras till dem.
Frågeställningar för vidare forskning
Finns det ännu fler?
Hur ska det här sluta?
Den nakna sanningen
Ska det vara så jävla svårt att känna sig harmonisk? Det är ju för fasiken det enda jag strävar efter. Men ju mer jag strävar, desto mer oharmonisk känner jag mig.
Man ska vara si. Man ska vara så. Man ska inte bry sig. Men om jag inte bryr mig är jag fel och alla hatar mig. Fast om jag bryr mig, bryr jag mig för mycket. Man ska inte ha tonårskris när man är tjugo. Man ska vara barnslig, men ändå vara mogen och allmänbildad och ha en åsikt om allt. Man ska veta vad man vill ha, men man ska inte visa vad. Man ska vara säker i sig själv, men man ska inte tro att man är så jävla mycket bättre än . . .
Ja. Jag vet.
Man ska inte lämna ut alla sina känslor i en blogg, för då blir man inte intressant mer.
Det här är inte alla mina känslor. Det här är inte jag. Det här är bara en massa svammel. Då är de texter jag skriver för tidningen, som en massa Norrköpingsbor läser varje dag, mer utlämnande.
Därför kan jag publicera det utan att känna att jag blottar mig för hela världen. Jag är ändå naken varje dag, inför 113 000 personer. Det ni.
Mini uppdrag granskning
Den här veckan har jag grävt och grävt. Jag har knappt fått göra några andra jobb, utan ringt runt till myndigheter och begärt information och papper, enligt offentlighetsprincipen. Jag har haft otaliga diskussioner om meddelarfrihet med offentligt anställda. Och jag kan allt om upphandlingar. Jag har varit på väg att släppa det hela, men inte riktigt lyckats. För jag vet att det är något som är väldigt fel.
Och jag vill avslöja. Om jag måste lägga ner det här gråter jag. Det är inte världens största grej direkt, men den är min och jag är ego.
Nu är det helg och jag får fint besök.
Titta vad ego jag är. Jag tar katten som svepskäl att lägga ut bilder på mig själv. Det är sant.
Yoga eller Moto boy
Av misstag hamnade jag på en yoga-klass när jag skulle träna idag. Och jag tänkte att det kanske var meningen att jag skulle vara just där just då. Kanske är yoga svaret på alla mina livsfrågor. Och det här med att andas rätt var faktiskt inte helt omöjligt (jag har väl tagit några sånglektioner i mina dar), så jag var övertygad om att jag var en naturbegåvning.
Ända tills jag kom hem och insåg vad jag kunnat få istället. Patricia hade tänkt ta med mig på Moto boy, men eftersom jag var och tränade så missade jag det. Hon berättade om hans galna blandning mellan klassisk skolning, pop, rock och queer-stil. Hon berättade att han inlett konserten med en klassisk requiem, med sång och elgitarr. Damn. Jag hade nog blivit väldigt kär i honom om jag hade följt med, så det kanske var lika bra att jag andades på yogan istället.
Kärlek föder . . . vad?
Det är ju gulligt med en kärleksdag. Jag är röd dagen till ära.
Men:
Mer än hälften, närmare bestämt 63 procent, av ungdomarna i Sverige har någon gång känt sig utanför på Alla hjärtans dag. Ju mer kärlek desto mer mobbning? Hmm . . .
Det var ju logiskt. Jag tror att vi måste tänka om.
Hej Sverige, dansband is my thing
Kanske har jag precis gjort mitt livs största journalistiska misstag. Och det var inte ens på jobbet. På Stockholms central kom en ung tjej fram till mig med en fotograf i hasorna. Hon sa att hon var från Aftonbladet och undrade om jag ville vara med i "Vi fem" på baksidan. Jag kände att jag inte kunde neka, trots att jag såg förskräcklig ut. Har alltid velat vara med i en tidningsenkät, men aldrig fått chansen innan. Jag har bara gjort dem. Världens seriösaste fråga fick jag: "Vann rätt låtar i Melodifestivalen igår?" Haha. Och jag var tvungen att svara ja, för de andra låtarna var så dåliga, så jag tycker faktiskt det. Christer Sjögren var ju i alla fall schlager. Och Amy klart bättre än typ Velvet (jag har nog något personligt emot den människan av någon skum anledning).
Så nu kanske detta basuneras ut på kvällstidningens sistasida, och den enda bild Sveriges befolkning får av mig är att jag älskar Christer Sjögren och Amy Diamond. Plus en ful, osminkad nuna. Lyckat, Johanna! Jag måste ägna resten av mitt liv åt att ändra på den bilden.
En liten fråga: Är det väldigt illa att vakna mitt i natten av ett skumt ljud och undra om det är mobilen som ringer eller en ko som råmar?
Hemma hemma
Där stod pianot, som vanligt. Jag blev kreativ och skrev två schlagerrefränger och en jazzballad idag. Alla tre lät väldigt fåniga, så jag dumpade och förträngde dem. Man måste vara kräsen i jakt på den perfekta musiken. Den hade de inte hittat i första kvalet av Melodifestivalen. Inte en enda bra låt idag.
Igår fick jag min första bildbyline i NT. "Var seriös", sa fotografen innan hon fotade mig. Jag ansträngde mig mycket för att se ut som en viktig och allmänbildad utrikeskorre. Nu ser jag väldigt vindögd ut. Nice.
Journalistikens baksidor
Fanns det ett säkert sätt att mäta naivitet, så skulle antagligen alla medieföretag nappa. Det skulle kanske till och med väga tyngre än ett snyggt CV om man vill bli anställd. Ju mindre naiv, desto lättare att få jobb. Alltså: ju mer cynisk, desto bättre journalist. Jag hoppas ändå att de aldrig inför något sådant. Jag skulle torska.
Men jag har lovat mig själv att aldrig bli en cynisk människa. Jag vill inte, vill inte vill inte. Måste jag ge upp min karriär då?
Jag hittade en fransk låt med Carla Bruni (hon är ju på tapeten just nu) och blev lite förälskad i texten som jag faktiskt lyckades översätta. Raphaël.
J'aime les notes au goût de miel, dans le prénom de Raphaël,
Je les murmure à mon réveil, entre les plumes du sommeil,
Et pour que la journée soit belle, je me parfume à Raphaël.
Peau de chagrin, peintre éternel, archange étrange d'un autre ciel.
Pas de délice, pas d'étincelle, pas de malice sans Raphaël,
Les jours sans lui deviennent ennui, et mes nuits s'ennuient de plus belle.
Pas d'inquiétude, pas de prélude, pas de promesse à l'éternel,
Juste l'amour dans notre lit, juste nos vies en arc-en-ciel, Raphaël.
Betraktelser
- Kyrkan borde förnya sina gudtjänster. Jag gick till Matteuskyrkan i Norrköping igår och få besökare var under sextio. Suck.
- Jag fortsätter på katt-temat, även på jobbet.
- På NT dricker vi vinglögg och äter choklad på arbetstid.
- Alla tränar på Friskis och svettis här.
Katt och kultur
Vi tycker om varandra.
I morse gick jag upp sent och då väntade Flisan utanför min dörr. Hon är min stora kärlek just nu och det allra bästa är att det är ömsesidigt.
Jag ska försöka blogga om annat än katter.
Idag ville jag vara kulturell och upptäcka Norrköping. Så jag besökte Stadsmuseet och Arbetets museum och såg utställningar om förintelsen, alkoholism och industrialiseringen. De berörde mig starkt på olika sätt. Jag funderar på att bli nykterist, fast det är jag nästan redan. Nästan.
Egentligen katt
Det är konstigt. Jag slänger alltid ut Flisa ur mitt rum innan jag ska sova. Jag lyfter ner henne från mitt skrivbord och ignorerar henne ibland när hon jamar. Ändå vill hon jämt vara i min närhet och sova i min fotölj hela dagarna. Länge förstod jag ingenting - jag är ju den elaka tanten.
Nu har jag en teori. Jag tror att det är med katter som med killar. Låter man dem sova i ens säng, blir man bara en i mängden. Men kastar man ut dem innan läggdags, älskar de en.
Fast jag undrar hur många procent katt hon är. Hon är snarare en hund i kattskepnad. Och jag är en katt i människoskepnad.
Webbpremiär
Min förra redaktion hade ingen nyhetswebb. Alltså blir det här min första artikel på the world wide webb. Notera min byline (mitt namn). Artikeln i sig är inte speciellt rolig och jag har inte satt rubriken, men jag vill visa för sakens skull. Jag antar att det blir fler och jag lovar att inte skrika ut varenda en av dem här.
Praktikdag nummer ett över
Haha, jag älskar mitt jobb. På redaktioner är det alltid fullkomlig kaos överallt. Precis som jag! Vilken underbar kombination. På Norrköpings Tidningar är det om möjligt ännu mer kaos än jag är van vid just nu:
1. De bygger om, och har därför stuvat in hela redaktionen (den är stor) i typ två konferensrum. Jag sitter på ordförandens plats på kortändan och skriver, med tolv andra reportrar runt samma bord. På Enköpings-Posten hade jag ett eget kontor. Jag förstod inte då hur bra jag hade det.
2. Hundratals nya ansikten och lika många namn på samma dag är som upplagt för att jag ska göra bort mig. Och visst sträckte jag ut handen en gång för mycket ibland. Men så gick det lite för långt när jag än en gång ville hälsa på en av alla de tusen medelålders män som jobbar på NT.
- Hej, vi har träffats förut, sa han och log lite.
Jag insåg efteråt att det nog inte ens var första gången han fick påpeka det för mig, utan andra. Attans.
3. Nyhetschefen kastade ut mig i ett infekterat bråk som pågått i flera månader, och sa:
- Gör ingen konflikt av det här.
Hmm. Det är svårt när det springer in en gråtande kvinna i rummet mitt under intervjun med hennes chef och hävdar att hon känner sig orättvist behandlad. Det är en konflikt.
4. Min handledare är i Stockholm.
Röda rummet
Såhär bor jag numera. Fem foton behövdes för att täcka de viktigaste hörnen. Ursäkta kvalitén. Min kamera är en mobil.
Klängiga kissen har hittat en ny favoritplats i mitt rum.
Ovanligt tillstånd
Tråk, tråk, tråk. Jag brukar inte ha några problem med att vara ensam alls. Men i ett stort, stort rum i en lägenhet i en stad man inte känner till blir det lite boring faktiskt, till och med för mig. Jag identifierar mig lite med kollektivets översociala katt just nu. Fy sjutton. Har jag redan vant mig vid att bo med människor - på två dagar? Jag var ute och checkade in kvarteren innan. Helt godkänt. Jag bor centralt. Men det är inte Sundsvall direkt - inga berg i sikte.
Och jag kan inte komponera ikväll. Det är så lyhört mellan rummen och jag är för blyg. Jag vill inte att det ska höras vad jag gör, dumt nog. Men hallå. Hon är ju musikproducent liksom.
Annars bra.
Dagens kolon
I Norrköping finns:
Underbart rum, snyggt inrett (av mig).
I lägenheten bor:
1. Härlig Patricia som sjunger och spelar Regina Spektor på pianot och är världens trevligaste.
2. Pizzabagare som heter Isak och som jag träffat i fem minuter eftersom han jämt jobbar, men som ler och är artig.
3. Galen katt som pussas på munnen första kvällen.
4. Jag (förvirrad journaliststudent för de som missat det)
Konståkningen på tv:
hänför mig, som alltid.
I morgon ska jag:
Ta tag i saker.
Jag mår:
Bra.
Om jag fick mina csn-pengar typ i denna sekund:
Skulle allting vara perfekt. Nästan.
Crazy kisse
Många katter har jag träffat på i mitt liv. Men den här är banne mig den galnaste någonsin. Det första Flisa gjorde var att använda mig som språngbräda upp på ett skåp. Hela kvällen har jag försökt inreda mitt rum, medan hon har sprungit runt överallt och gjort sitt bästa för att motverka det hela. Typ nästan riva ner ljusstakar, gå precis framför mig och jama hjärtskärande. Men det värsta är att hon är så grymt charmig - och att jag faller för det. Nyss klättrade hon uppför min axel och försökte pussa mig på munnen, på näsan och på örat. Åh! She's my new love.
Drömmar kostar ingenting
Sekunderna efter att jag postar detta inlägg, drar jag ur alla sladdar och låter datorn joina resten av mitt flyttlass. I morgon lämnar jag Sundsvall och nu vill jag bara att det ska vara gjort. Jag önskar att jag var en sådan som bara sticker - kallt och snyggt. Men mitt naiva och romantiska jag lever i en Hollywoodfilm. In i det sista drömmer jag om att dörrklockan ska ringa och att jag förvånat ska öppna (förvånat, för att det är sent på natten och min lägenhet ser ut som ett bombnedslag och jag väntar inte besök) och mötas av orden:
- Johanna, jag vill inte att du åker.
Min orediga lilla etta
Det ser förskräckligt ut hos mig. F Ö R S K R Ä C K L I G T. Just nu beror det på att jag ska flytta. Men jag är ingen städtant annars heller direkt. Däremot hatar jag oreda. Jag hatar det så mycket att jag inte riktigt kan plugga eller göra någon annan nytta om jag vet att diskbänken är full med disk. Ändå tar jag inte itu med det hela, för det är så trååååkigt. Och damma bakom möbler har jag nog inte gjort sedan jag flyttade in här (för det ser man ändå inte). Det får jag äta upp nu.
Att ha någon som utför mina hushållsnära tjänster när jag blir rik vore praktiskt - det förnekar jag inte. Fast jag är ju ändå kvinna, det är sant. Jag förväntas klara av allt.
Får jag dessutom inte skylla mig själv om jag blir så rik och girig att jag köper ett hus eller en lägenhet jag inte hinner med att sköta? Och är jag då dömd att bo i en etta resten av mitt liv? Jag har i och för sig inget emot det.