Utsikt
Nej, jag ser inte bara in till mina grannar. It's so much more!
Min bror tog körkort idag. På första uppkörningen - grattis. Han berättade att han en gång kört med en lärare som svor åt honom. Jag fick flashbacks från min tid och rös. Jag minns att jag utvecklade en teknik där jag förträngde mina körlektioner till dess att jag missade dem. Hur är det med körskolelärare egentligen? Kan de vara sympatiska?
Ung och naiv
Vissa förhållanden slutar lyckligt - andra med äktenskap.
O. Wilde
Yes. Aldrig ska jag gifta mig. Jag ska aktivt välja varenda sekund jag tillbringar med någon. Det är kärlek.
("Det säger du nu. Men när du blir vuxen och förståndig . . .")
Aldrig ska jag bli vuxen och förståndig.
Johanna goes to Överskottsbolaget
"Fattig student" är något jag hört talas om, men aldrig kunnat identifiera mig med. Trots att jag är Slösa personifierad har jag av någon anledning alltid haft pengar över i slutet av månaden. Det har funnits stunder då jag fikat på stan flera gånger i veckan. Jag har gjort shoppingräder utan gränser (visserligen oftast på H&M, men ändå). Jag har köpt lösvikt, dyra juicer och färdigmat. Jag har alltid handlat i Hemköp- eller ICA-butiken i stan och nästan vägrat åka till stormarknader. "Det känns fräschare så", försvarar jag mig med. Och får oftast en fnysning till svar. Typ "vänta du bara".
Idag kom stunden jag förväntades vänta på. Bankomaten i Birsta gav mig ett nedslående besked: etthundrasextiotvå kronor kvar på kontot. Och de ska jag leva på ett tag till. Herregud. Det var med tunga steg som jag vandrade över till Överskottsbolaget och accepterade situationen. Snart hade jag börjat tävla med mig själv om hur mycket pengar jag kunde spara in. Det blev en rolig lek. Typ "Kan jag tänka mig ett skabbigt schampoo och istället köpa färska grönsaker?". Och jag blev överlycklig när busschauffören lät mig åka på min gamla biljett, trots att den gått ut för fem minuter sedan!
Jag är fattig för första gången under hela mitt ett och ett halvt år långa studentliv. Och jag gillar det faktiskt lite.
Middagsbjudningar är inte riktigt min grej
Det skulle bli så perfekt. Hela gårdagen sprang jag fram och tillbaka mellan spisen och telefonen som en råtta med eld i baken. Jag förberedde allt och ingenting fick gå fel, för det handlade om prestige. Nu skulle jag visa att jag kan mer än att steka Dafgårds färdiga grönsaksbiffar. Om jag bara anstränger mig lite kan jag bli en mästerkock, tänkte jag. När jag ringde mamma för femte gången och frågade hur plattorna ska ligga i en lasagneform, började hon tvivla på mina kunskaper. Men jag var vid gott mod.
Ända till dess att min gäst kom. Han blev plötsligt lite mer intressant än den vegetariska lasagnen i ugnen och allt fokus hamnade någon annanstans. Lasagnen blev svart. Jag fick panik.
- Det är lungt, Johanna. Jag letar inte efter en hemmafru, sa Mr Joke och avväpnade mig totalt.
Så igår avslutade jag mitt gamla liv. Bränd lasagne, magi och den sista kyssen. Nu har jag inte längre något intresse av att stanna här.
En vecka kvar
Sista spurten. Muntlig tenta snart.
Tentahelvete
Examinations consist of the foolish asking questions the wise cannot answer.
Oscar Wilde
Den här mannen hade stil.
Vårt Stockholm
Jag tycker om när situationer och människor överträffar mina förväntningar. För Maria fick helgen en oväntad vändning. Med ögonbindel och överraskningsfrukost rövade vi bort henne till Stockholm. Och trots att jag visste om resan i förväg, blev jag också överraskad några gånger.
Resan (ett urval):
Frukost
Skratt
Långa tågresor
Rysk musik
Vegetarisk mat
Cafébesök
Te på fel rum
Sol
Villor på Djurgården
En hel flod av komplimanger jag aldrig trodde att jag skulle kunna ge eller få
Tårar (inte från mig, men jag önskar att jag hade kunnat)
Och jag vill tacka alla, inklusive Mimmi, för det där.
Inuti mig finns nog en inbyggd magnet som reagerar varje gång en musiker är i närheten. Jag dras till dem som myggor dras till mig. Den här gången var det sångaren i ett schweiziskt, halvkänt pop/rockband som jag naturligtvis var tvungen att lägga beslag på och snacka musik med. Jag frågade honom om de var musiker för att bli kända, rika, få tjejer eller liknande. Eller kanske för att de älskar musik, som alla så klyschigt säger? Han såg mig i ögonen och sa:
- No. We don't love music. We are music.
Haha. Han hade verkligen ingen aning om hur underbart de orden klingar i mina öron.
All publicitet är god publicitet
Kanske slående lik
Kära dagbok
Att lämna Sundsvall känns plötsligt inte så fruktansvärt längre. Ingen dör, och allra minst jag. Jag flyttar in hos en trevlig musiker i världens finaste våning med badkar och katt. I fyra månader jobbar jag på tidningen och får göra det jag är bra på. I en ny stad, långt ifrån ångesten här uppe. Det är det perfekta livet, som jag alltid velat leva.
Herrejösses. Vem försöker jag övertyga? Jag är livrädd.
Och idag hände något som jag läst om i klyschiga kärleksromaner, men aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Mr Joke, som till sist bestämt sig för att raka av sig allt hår, kom förbi och gav mig en lock av sin lugg. Jag tog emot den, men kan inte bestämma mig för om det är oerhört romantiskt eller en fruktansvärd urspårning från bådas sida. Förmodligen både och.
Vilket gör mig än mer livrädd. Jag måste börja gå i terapi eller något.
Spader dam
Haha! Pop, Hugh Grant och fejkåttiotal är visst min grej.
Jag fick förresten oväntat besök av Trollkarlen från Lublin i natt. Han började med att trolla bort spader dam ur leken och fortsatte med mitt goda omdöme. Sedan trollade han bort sig själv fortare än kvickt. Tada! Another perfect show, performed by Mr Joke.
Krångelord
- Det är ett socialt experiment att skriva en artikel med dig, sa min arbetspartner häromdagen. Och han har så rätt. Jag kan vara grymt mesig när jag egentligen inte bryr mig. Men om jag brinner för något är jag världens krångligaste och jobbigt bestämd. Och av någon anledning bryr jag mig faktiskt om den där fåniga texten om socialavgifter, som tycks vara min överman när det kommer till att göra det svåra enkelt. Det blir helt enkelt inte sexigt med ord som "arbetsgivaravgifter" och "finansdepartementet" i varannan mening. Men jag vet verkligen inte hur jag ska hotta upp artikeln och det stör mig något så enormt.
Nedräkning
Tanken på Norrköping is killing me, men samtidigt inser jag att jag inte kan stanna i Sundsvall. Och att jag inte vill. För det som håller mig kvar glider mig ur händerna gång på gång. Ändå: hittade jag ett sätt att hålla det kvar så skulle det vara värt att stanna. Tusen gånger om.
Men det kommer aldrig att hända.
Min obotliga kameraskräck
Vi filmade frisörer och skyltar idag. Eller, min duktiga sammarbetspartner och fotograf filmade och jag såg på. Jag måste lära mig att hantera en filmkamera utan att vara livrädd för att den faller i bitar och ner på marken genom mina händer. Men reportra kan jag i alla fall. Och redigera också, hyfsat. Nu ska jag bara lära mig att sova på nätterna också, så löser det sig nog med det mesta på praktiken i Norrköping.
När jag kom hem brände jag muffins. Det blev faktiskt bra, om än lite för typiskt mig.
Musikaliska tankar
Min fjortonåriga syster har sånglektion och jag sitter nedanför trappan och lyssnar. Och förundras. För något år sedan hade hon fortfarande ett barns röst och jag försökte lära henne sångteknik. Det var flera år sedan jag själv gick hos en sångpedagog senast. Jag har sjungit i kör i tolv år och är ganska skolad. Skadad. Min systers röst är ännu inte förstörd. Hon sjunger God bless the child och låter härligt jazzig. Hon har någon slags Lisa Nilsson-sound. Och bäst av allt: hon lär sig att improvisera. Det fick aldrig jag lära mig.
Efteråt släpade jag med mig min syster tillbaka till pianot och tvingade henne att sjunga med mig.
- Lär mig hur man improviserar, jag vet inte hur man gör, sa jag.
Hon svarade:
- Jag kan inte lära dig, för jag tänker ju inte. Jag bara gör det.
Så vi sjöng, skrek, spelade och skrattade. Det var inte perfekt, men spontant. Min bror anslöt sig och ville sjunga Bo Kaspers Orkester-låtar. Jag skulle spela och hade aldrig hört dem förr, men det blev svängigt och kul.
Och på två dagar har nu ytterligare två musiker sagt till mig att känsla för dem är viktigare än perfektion. Varav en av dem är klassisk musiker. Det kanske ligger något i det trots allt.
Sömnproblem
You are the monster under my bed.
Johanna följer sitt hjärta igen
Den första var en etta. Den var utrustad med splitternya möbler, en stor tv, helkaklat badrum, moderna köksluckor och diskmaskin. Hyfsat nära till centrum. Tvättstuga och cykelförråd fanns i källaren. Allt var på sin plats. Hon ville hyra ut just till mig och jag var nästan helt övertygad. För det var ju min drömlägenhet som jag dessutom fick ha helt för mig själv. Jag skulle bara . . .
. . . titta på den andra. Den låg i stan och var ett kollektiv. Huset var från sekelskiftet med vackra fönster och flera meter i takhöjd. Tjejen som öppnade var musiker, blivande musikproducent och vegan. Efter henne tassade en liten katt. Tjejen älskade ombonade lägenheter med mycket möbler och grejer överallt, berättade hon. Det märktes. I hennes rum fanns ett piano och gitarrer. Och "mitt" rum var inget rum, det var en sal. I hallen och på toaletterna satt musikaffischer på väggarna. I köket fanns disk och inget riktigt köksbord. Snart skulle en bagare flytta in.
Tågresan tillbaka från Norrköping blev en stor identitetskris. Personligheter och lägenheter bakades ihop till en enda röra och höstens stora fråga ställdes plötsligt på sin spets. På Stockholms central hade jag Beslutet klart och ringde till slut de två Samtalen. På tåget mot Uppsala kunde jag inte sluta le.
Passion
Vilken tur att choklad finns.
När jag blir pensionär ska jag flytta utomlands och öppna en chokladbutik med massor av praliner. Och de kallar mig för chokladtanten, för jag tillverkar allt själv. Som chokladfabriken i boken av Roald Dahl. Fast i miniatyr.
Kvällen före
På bara lite drygt ett dygn har jag druckit glögg (både vit och röd), haft julknyt med tjejerna, sista-minuten-julklappsshoppat i Uppsala, slagit in det jag köpt, fått två julklappar, ätit massor med julchoklad, klätt granen med syrran, försökt lugna ner min panikslagna mamma (brukar ha motsatt effekt) och åkt skridskor på sjön sent på kvällen i månskenet. Eller nja, månen fanns där. Någonstans.
Ändå är julstämningen far away. Försökte fixa den med lite julharmonier på pianot, men blev bortkörd som vanligt. Jag vet inte riktigt själv varför jag alltid, alltid ska spela på nätterna. Eftersom normalt folk sover då, blir de ju bara arga. Krångligt.
Om jag vore ett datum, skulle jag inte vilja vara 23 december. Snacka om att få stå i skuggan. Det är ju ingen som säger "åh, jag längtar efter 23 december". Man är dan för dan. Dömd att alltid vara dagen före. Typ som att vara ett dåligt förband som publiken bara vill ha överstökat. Man måste alltid stå där, trots att alla buar och kastar frukt. Varje år tänker kanske 23 december att "nu, nu ska jag visa dem och kanske de tycker om mig i år?". Men det slutar alltid i besvikelse. Och sedan - ett helt år tills nästa gång. "Fast det är väl kanske lika bra", tänker 23 december och drar sig tillbaka in i kalendern igen. Ensamt och ledset.
Men:
GOD JUL . . .
. . . är väl världens mest uttjatade ord just nu? Jag måste börja variera mitt språk. Som igår.
Typ brönrud.
Nej, rönbrud.
Nej, rödbrun.
Tomtenisse
Min första julklapp blev en succé:
Gissa vad jag fick.
Tack Helena, Jos, Gaja, Sandra och Ann. Jag mår så bra i ert sällskap.