Egentligen katt
Det är konstigt. Jag slänger alltid ut Flisa ur mitt rum innan jag ska sova. Jag lyfter ner henne från mitt skrivbord och ignorerar henne ibland när hon jamar. Ändå vill hon jämt vara i min närhet och sova i min fotölj hela dagarna. Länge förstod jag ingenting - jag är ju den elaka tanten.
Nu har jag en teori. Jag tror att det är med katter som med killar. Låter man dem sova i ens säng, blir man bara en i mängden. Men kastar man ut dem innan läggdags, älskar de en.
Fast jag undrar hur många procent katt hon är. Hon är snarare en hund i kattskepnad. Och jag är en katt i människoskepnad.
Kommentarer
Postat av: lisaaa
så har alla katter jag kännt varit. jag och pappa är inte så förtjust (är lite allergiska) men de vill dom alltid vara kring oss. och springer man iväg, så springer de efter :)
Trackback