Mitt möte med moll
Grodan moll kom skuttande i morse på sina spänstiga simfötter och satte sig att balansera på min sänggavel.
- Vad tror du att du håller på med? Kraxade han och la huvudet på sned. Men inte gulligt, som i Kulla Gulla-böckerna. Nej, han framhävde alla sina femton hakor och stirrade på mig med snurrande ögon. Dessutom flinade han och blottade en tandlös, svart grodmun. När jag ignorerade honom och ville somna om, fortsatte han:
- Journalistiken, Johanna! Du kan inte bara lämna den på stranden och tro att den står kvar och väntar på dig.
Jag suckade djupt.
- Den får gärna gå därifrån. Jag seglar ändå inte tillbaka dit.
- Ska du överge journalistyrket, är du inte riktigt klok?
Grodan moll spände ögonen i mig. Men jag spände mina hårdare:
- Såå kul är det inte att vara klok. Dessutom hamnar jag nog på en annan strand en dag. Och vem vet, jag kanske möter upp journalistiken där.
Jag tyckte att jag fått in en riktigt bra fullträff och kände inte för att förklara mig mer inför tjockpaddan. Han hade kommit oinbjuden och jag var trött. Men han gav inga tecken på att vilja hoppa därifrån, utan satt som fastklistrad på träplankan.
- Sedan har vi ditt umgänge, fortsatte han. Det duger inte. Du måste börja intressera dig mer för människor med stil, annars förlorar du din.
Jag satte ett andetag i halsen och någonting inom mig började brinna.
- STIL?! Vad vet du om stil, din. . . din fula padda!
För ett ögonblick trodde jag nästan att jag sårat honom, för han vacklade till. Men återfick snabbt balansen och svarade:
- Jag är en mycket stilfull varelse, just därför att jag är groda - det är något många inte vet om grodor. Du däremot. Du har blivit en. . . en. . .
Han tvekade, som om ordet han ville säga var en bomb som måste släppas. Så kröp det fram:
- En dagdrömmare! En dagdrömmare vars högsta mål är konst och att lära sig att flyga. Nonsens! Varken människor eller grodor kan flyga! Inga sagor är på riktigt. Du borde träffa fler akademiker och professorer.
Jag log. Inga sagor är på riktigt.
- Så talande grodor kan inte förvandlas till prinsar heller, menar du?
Grodan molls ögon slutade snurra för ett ögonblick.
Röra...
. . .om i gröten.
. . .vid hjärtat.
. . .i mitt rum.
Back to the 80's
Men så sjuk är jag inte att jag inte orkar fixa 80-talsstilen. Det är nämligen temat hos Gaja ikväll. Och jag har letat igenom heela huset efter axelvaddar och tights. Hittade en gammal röd skinnjacka och en pennkjol på kuppen, som kanske kan användas framöver. Dessutom kan jag aldrig riktigt låta bli att prova de vackra sekelskiftsklänningarna när jag ser dem. Garderoberna på vinden täcker säkerliken större delen av 1900-talet i klädväg. Tyvärr är det mesta i storlek large och det funkar inte på mig, tack och lov. Än.
Nu ska jag göra en hög hästsvans och kanske rota fram ett par plastiga örhängen.
Snörvel
Förkylningsdags, står det i tidningarna. Jo tack, jag märker det. Att leva i dessa tider är som att spela ett tv-spel, med onda och goda varelser. Det gäller alltså att urskilja vilka som bär på viruset och vilka som inte gör det. Och att inte röra vid de drabbade. Tricky. En vän kan bli fiende över en natt.
Det finns sätt att slippa undan. Om man samlar tillräckligt många motionspoäng och äter styrkefrukter så klarar man sig bättre. För mig räckte det inte, so keep away. Jag är en levande virusbomb.
Oviktigt gånger tre
1. Det blir slit och släp på julafton för första gången på tjugoett år. Tomten kan ju inte ha ensamrätt på arbetspassen.
2. Bland mina midi-kompositioner hittade jag idag en pinsam historia. Det är egentligen inte en komposition utan ett arrangemang av den gamla dängan Love and soul. Ni vet det där som varenda människa "kan" spela trehändigt på pianot och som jag (när folk frågar) säger att jag får ont i huvudet av. Men nu hade jag alltså tydligen gjort ett arr på den för länge sedan och det låter så fröjdigt att jag blir glad när jag lyssnar på det. Det är det som är det pinsamma.
3. Plötsligt en dag blev jag bjuden över till grannlandet i väst. The capital. Där har jag aldrig varit!
Julasocka
Är det inte bara fööör jävligt när en klarblå strumpa med grå rand försvinner spårlöst? För vad gör man med den ensamma klarblå ynka socka som blir kvar?
Jag vet! Man fyller den med julgodis och hänger upp i granen. Byter färg på julen helt enkelt. Den skulle säkert må bra av att inte vara så himla eldig hela tiden. Julen alltså.
Te på räls
Nu är jag med i SJ prio. Undrar vad som händer då. Man kanske blir prioriterad framför alla som inte är med i SJ prio? Man kanske till och med får en gratis kopp te när man har åkt femtio resor kors och tvärs i Sverige. Det är i alla fall ryktet jag hört. Därför gick jag med i SJ prio. Och därför gör jag reklam för det på min blogg.
För att te är så gott.
Om god smak
Det har funnits stunder då jag funderat på om det kanske möjligen bor något i mig som skulle kunna kallas för humor. Sedan har jag rättat mig själv genom att bryskt skaka på huvudet åt min egen dumhet. Att tro något sådant vore ren självförnekelse.
Ibland får även jag mig ett gott skratt. De tillfällena har visat sig vara när någon tappar gul ost i grönt te eller går in i ett träd mitt i en hick. Och det händer ju inte varje dag, så jag började missbruka America's funniest homevideos och i fiiinare kretsar är det en dödssynd. Därför har jag blivit tvungen att utöva mina humorfetischer i hemlighet.
Men så kom the jurg. Och medan jag läste bloggen från inlägg ett till the end och medan skrattsalvorna avlöste varandra och tårarna rann så tändes ett litet hopp inom mig. För det här var definitivt inte America's funniest homevideos, inte i närheten ens!
Så nu vill jag bara säga: Åh jurg! Tack för att du räddat mig från amerikansk skit-tv! Jag är din hängivna lärljunge.
Mellis
Jävla melodika att svika när det gäller. Men jag blundade, låtsades att den var en sax och gjorde en ganska improviserad improvisation några takter längre än väntat. Det är så fint att kunna spela crescendo på bara en enda ton, fast det är ett klaviatur. Då gör det ingenting att slemmet åker ut på andra sidan.
När vi kom hem från spelningen pratade P:s tjeck-ryss om ufon på engelska och gjorde ostbricka med sallad, tomat, herrgårdsost och salt. Det har jag aldrig riktigt stött på, trots att det borde vara vanligt. Jo i Spanien, men det var i Spanien det.
I fredags åkte lill-Johan ut ur Idol och i morgon åker P från Åsbergby.
Tråd
Det här håller inte. Jag måste fixa ett tema som är lite mer röd tråd än mitt oorganiserade liv. Detta gäller både bloggen och mig själv. Håll ihop för guds skull.
Fast då blir det svartvitt
Nöjd. Lugn. Harmonisk. Vad är det som är så svårt? Det där gräset är ju faktiskt inte alls alltid rödare på andra sidan. Det är lika grönt som vanligt. Ibland gult. Visst, det är det möjligt att jag hittar rött gräs någonstans. Men då kommer jag att vilja ha det himmelsblå istället. Åh. Jag ska bli eremit.
In this world there are only two tragedies. One is not getting what one wants and the other is getting it. The last is much the worse.
Oscar Wilde
Snart kommer P hit - och med henne en spelning i Uppsala där jag tydligen ska spela melodika. Ja, haha. Vi får väl se hur det går.
Spruta
Min kärlek till ordvitsar
Idag blev vårt piano välklingande igen. Mamma tackade pianostämmaren så mycket för att han hade tagit sig tid att komma i sådana här hektiska tider. För nog borde det vara mycket att göra såhär före jul?
- Ja, men det är ju viktigt med julstämning! Svarade han.
Boom!
Shining eyes
"Se det här. Visa det för din familj också. Klassisk musik är inte svårt eller otillgängligt". Jag suckade: "Men det är det ju. . .". "Se föredraget innan du uttalar dig, din lilla cunt", svarade han och jag blev tvungen att kolla upp det engelska ordet, förfäras och inse att han nog verkligen, verkligen tyckte att jag skulle titta på det där väldigt omvälvande klippet på 20 minuter och 43 sekunder. Så jag följde länken och fann Benjamin Zanders föredrag.
Här min rekommendation. Sitt ensam i ett rum, se till så att inga påstridiga småsyskon öppnar dörren precis vid 13:10 (jag ville slå henne hårt just då) och lyssna.
Med snögubbar som fångvaktare
Det var mysigt att vara insnöad. I en timme ungefär. Sedan började situationen gå mig på nerverna och jag tröttnade på att inte kunna gå utanför dörren utan att förvandlas till ett stort vitt spöke med jympadojjor. I morse var det dessutom trafikkaos. Bussarna gick inte, folk fastnade och körde av vägen. Tv:n slocknade mitt i Toppform vilket ledde till kalabalik från mina föräldrars håll. Vi tror att vi kan så mycket, men så dör tv-bilden och därmed även världsbilden. För om vi inte har vägar att åka på, tv att titta på eller åtminstone radio att lyssna på - vad är vi då? Ingenting? Eller oss själva, kanske.
I morgon tänker jag hur som helst slå mig fri från väderfängelset.
Sångerska
Myspace på hög volym. Pappa från andra sidan huset utbrast: - Oj, vilken snygg röst hon har, vem är det?
Ja, jag var redan fascinerad. Och förvånad eftersom jag har känt till henne förut, sedan jag bodde i Sundsvall, men ändå aldrig riktigt hört henne. Camilla är 16 eller 17 år. Man slutar aldrig att förvånas över alla dessa talanger som gömmer sig i mörka, snöiga vrår. Träd fram, please!
(Men helst inte genom Idol eller liknande, det vore synd)
Julstämning
Snön ligger vit på taken och endast Johanna är vaken (vill jag tro).
Ikväll ska flickorna utmana draken och någon av oss kanske dansa naken.
(Stackars den kraken)
Åh, det bådar redan gott för dåliga julrim. Synd bara att jag inte kommer att ha råd att köpa några julklappar att inspireras av.
Ett himla assande
All energi har gått åt till jobbet. Jag är livrädd att göra fel, eftersom det kan få så ödesdigra konsekvenser. Men jag ångrar inte mitt val. Haha, stoltheten pyser nästan överbord varenda gång jag tänker på att jag jobbar som personlig assistent. För det är något som jag för bara ett år sedan aldrig, aldrig trodde att jag skulle klara av.
Men tjiii, för efter en dag och två kvällars jobb lever vi båda fortfarande.
Musik
Improvisation
- Vill du spela med mig?
- Ja, det vill jag.
Han släckte i taket och det blev kusligt svart runt omkring oss. Mina fingrar skälvde, men jag var fast besluten.
- Börja du, sa han.
Jag blundade, drog ett djupt andetag och tänkte att en enda ton kan inte göra så mycket till eller från. Han får anpassa sig. Men allt smälte ihop och blev större och Mr Joke spelade snabbare och jag tittade inte ens på tangenterna jag tryckte ner. Bara lyssnade och följde med. Som en naken dans i månskenet på ett berg eller som. . . ja. Som att flyga.
Ha! Jag visste väl att han skulle lära mig till slut.