Framtid
Grejen är att kasta
Syster Moa: - Pappa, pappa, jag kan jonglera med tre bollar!
Hon börjar kasta bollarna, men de hamnar mest på golvet. När hon testat några gånger säger hon bedrövat:
- . . .fast jag är inte så bra på att fånga dem.
Söt.
Au revoir
Australien, Knutby och Svartbäcken blev alla centrala platser under gårdagskvällen. Jag var på en bjudning där en av mina vänner i Uppsala tog farväl av oss för att sticka iväg till en annan kontinent, down under, ett tag. Hon ska bo, jobba och förhoppningsvis (åtminstone enligt oss andra) leka Crocodile dundee. Hon tyckte också att ormar kändes farligare än spindlar. Jag vet inte. Ormar har ju åtminstone inga ben.
Jag blev lite inspirerad, även om jag inte har tänkt mig just Australien. För jag hade bara tre rätt av åtta på quizet.
På med förklädet
Jag måste sluta vara klagande tant och istället växa upp till lyckligt barn.
Och jag måste lära mig att koka jordgubbssylt, annars möglar bären som råkade glömmas utanför frysen. Någon som har ett fungerande recept? Igår sa jag till någon att design och form är den konstart jag har minst koll på, men då glömde jag av kokkonsten.
Stick
Idag fick jag en ny insikt. Den generade mig lite, för jag försöker vara djup och kulturell och bara tycka om cool musik. Men så hörde jag När vi gräver guld i USA med GES och insåg att den är närmast genialisk. Melodin är helt fantastisk och enkel, fast ändå lite spicy. Texten innehåller massor av metaforer och inga klyschor som "heja Sverige" och "fotboll". Visst, det är kanske inte den bästa text jag hört. Men det är liksom en fotbolls-VM-låt.
Insikt nummer två idag var att getingar sticks, och att det gör ont. Jag och Linnéa satt på Eko-caféet, drack te och lyssnade på svensk jazz när den lilla insekten passade på att sticka gadden i min rygg. Vi fick fixa salva på apoteket och byta hak till Café Symphony bredvid Musikens hus. Där fanns det också getingar, men den vita chokladen var nice och ägaren (?) galet trevlig.
Fritt fram
Det borde finnas en gräns för hur många bitar ett hjärta kan gå sönder i. Och jag har nog ungefär nått den gränsen för länge sedan, så nu är allt okej. Det kan inte hända mer, så vem som helst får gärna försöka slå itu det ännu mer. Men det kommer inte att röra mig i ryggen. Ha!
Grisliv och död
Här på gården är alla halta. Tjuren är halt, katten är halt, mamma är halt. Och nu ska jag berätta historien om den lilla halta grisen.
Min syster och jag körde traktor med kärra ut på åkern för att hämta hem grisarna som går ute på sommaren. För sig själv i ett hörn gick en av dem, mycket mindre än de andra. Han bökade i jorden och letade efter mat, men fick inte riktigt tag på något och han var så mager att han mer liknade en hund än en gris. Jag gick fram till honom och han blev rädd och sprang mot kärran. Det gick inte fort, för han kunde inte riktigt stödja på någon av benen. När jag ringde till pappa, meddelade han att grisen skulle avlivas samma kväll. Det skar i mitt hjärta när vi satte oss i traktorn, jag och min syster, och vi sjöng sorgesånger i moll hela vägen tillbaka. Jag ville hålla om honom och tala om att allting skulle bli bra och att han snart inte behövde ha ont längre. Jag ville ännu hellre ta in honom i mitt rum och bädda ner honom i min säng och ge honom mat så att han kunde överleva. Men för grisar gäller inte samma regler som för människor. När grisar blir halta måste de dö.
Release
Min vän Patricia i Norrköping har släppt fyra nya låtar. Lyssna på hennes myspace. Jag gillar Hey autumn väldigt mycket, med tamburinen. Vill man inte bara dansa? Och hur vanligt är det egentligen med glada, svängiga höstlåtar?
Det ryktas dessutom om att jag är med och körar på två av sångerna, Magnus and Jenny och I hate you today. Jo, jag har ett svagt minne av en mikrofon, ett par hörlurar och en stämma, någon gång i våras.
Kom nyss hem från en 50-årsfest där jag skulle hålla i det musikaliska. Allsång med keyboard och ett sånghäfte fullproppad med så kallade dryckesvisor, samt ett par mindre uppträdanden. Det är lite speciellt att vara nykter och förkyld och samtidigt skråla (för att så många som möjligt ska höra melodin) ut i hela lokalen om hur mycket öl jag vill dricka och hur full jag vill bli ikväll. Haha, annat än psalmerna som jag höll på med för några år sedan. Jag måste hitta en bra balans.
I wanna fly
Höstar brukar i allmänhet innebära nya kläder, nya suddgummin och minst en ny känsla. I år är det med betoning på känslo-biten som jag snart går in i september månad. Nu ska jag äntligen hitta det som fattas. Då kan jag inte stanna här.
Och mina små fötter kämpar hårt med att hålla sig kvar på jorden, de stackarna. De vet inte vad som är på väg att hända. De är så körda!
Tur att den inte är blå
Jag rinner bort och alla bord och stolar och sängar från Sundsvall och Norrköping står uppe på vinden och jag har ätit tacoskal utan fyllning (det är det mest förbjudna). Och det är blött och kallt överallt utom och inom mig, fast jag borde vara glad och förväntansfull inför en fri höst.
Människor säger: "Nu kommer du väl att sakna Norrköping/journalistiken/lägenheten/Sundsvall/folk/ochsåvidare". Men sakna. Jag säger det också ibland, men jag gillar inte riktigt ordet. Jag brukar faktiskt inte sakna så mycket. Vilket nog är en försvarsmekanism som allt annat.
Inne i min röda näsa sitter en liten filur med fjäder i hatten.
Tomat och socker
Haha, SYND. Nu krigar ICA mot Felix Ketchup och vägrar köpa in. Så då tar flaskorna snart slut. Stackars, stackars Sverige, för här har väl alla ketchup till allt? Tips: spenat funkar lika bra.
Det vore ändå lite roligt med en stor ketchupkris. Svenska folket i uppror mot ICA liksom. "Vi vill ha vår ketchup!"
Fly away
Johanna mitt uppe i flyttsvängen. Känns det lite bekant någonstans?
Vilken kaksort
Nej, nu får det vara nog! Jag är visserligen inte lika smart och akademiskt korrekt som Martina Lowden, men jag dricker te. Och jag diskuterar honung och drömmar. Kanske är det all pasta och Sex and the city-avsnitt som hindrar mig och kanske borde jag äta madeleinekakor oftare.
Jag är så emot att vara konservativ att jag blir bakåtsträvare.
Älgen som sprang till skogs
Jag körde på en älg i förrgår. Det störde mig inte så mycket faktiskt. Den klarade sig och jag klarade mig och bilen klarade sig utan värre blåmärken. Alla glada och nöjda. Men nej, tydligen inte. För då ska man ringa till polisen och de ska göra eftersök och det var ett himla liv hit och dit. Och mamma blev chockad och sa att jag hade änglavakt. Älgen hade kunnat komma en tiondels sekund tidigare och då hade jag varit död.
Ja, men jag hade kunnat varit med i flygplanet som kraschade häromdagen också. Livet är tillfälligheter och jag litar på att jag lever en stund till, för jag är inte klar riktigt än.
Västkustskt
Säg det snabbt och många gånger. Jag kan inte sluta skratta.
Ping pong
Pingis är den enda roliga sporten på OS. Möjligen friidrott.
Klockan tre i natt spelar Jörgen Persson semi. Jag undrar om jag orkar. Kanske.
Ja, fyra var det visst. Oh man.
Sopraner och sopranos
Betong. Överallt. Kanske tänkte jag att jag skulle slippa det, eftersom jag befinner mig på landet. Istället sitter det överallt, i ansiktet, håret och på händerna. Jag åt nog till och med upp lite, ofrivilligt. Pappa hade fått för sig att gjuta en yta åt grisarna utanför ladugården och jag fick hjälpa till. Länge sedan jag gjorde ett så smutsigt jobb, men lite kul var det ändå. Och i morgon kanske jag får plasta in balar. Det är sååå sommaren 1998.
Sedan agerade jag sångcoach och ackompanjatör, när min vän Sandra och hennes boyfriend Jens skulle öva inför ett ganska informellt framträdande. Vi spelade flitigt Sj, sj gamle vän/Suntrip-låten i några timmar, med superhurtig text till. Jag konstaterade högt att Sandra är alt och Jens bas. Nämnde kanske något om sopraner och tenorer också, varefter Sandra utbrast småsurt:
- Meh! Varför kan inte JAG få vara tenor?
- För att du är tjej. Bas och tenor är killstämmor och alt och sopran är tjejstämmor, svarade jag.
Jens tittade oförstående på mig:
- Va? Är det inte mest killar i den där tv-serien Sopranos?
Giget som försvann
Idag skaffade jag och Moa ett gig. Vi blev väldigt taggade och glada och övade in en låt som jag ännu inte hunnit skriva text till. Vi såg framför oss en stor publik, Moa på sång, jag på piano och någon grym lirare på bas.
Sedan blev vi av med giget. Schemat var tydligen redan spikat och vi var försent ute. Besvikelsen var total. Men det blev i alla fall en inspirationskick och spark i baken. Den här gången gör jag en färdig låt.
Nu har jag skrivit det här på bloggen också. Nu är det definitivt.
SistersOoond
Igår kväll slutade jag på Norrköpings Tidningar. I regn satte jag mig på cykeln och lämnade tidningen för sista gången på länge. Inga tårfyllda farväl, jag är inte sådan. Så verkar det som om hela världen vill att jag ska ha ångest för min framtid, men hallå. Jag klarar mig. Inga katastrofer i sikte.
Jag fick en skiva igår också. Musik av P:s vän, Elektroniskt, såklart. Hittills har jag dissat allt sådant.
- Men det HÄR kommer du att tycka om!
Och ja. Ja, det här låter mer som tv-spelsmusik med tydliga melodier och små söta pling här och var. Gulligt. En låt heter The clock tower och i bakgrunden hörs ljudet av en klocka som dras upp. Och en mystisk melodi som får mig att tänka på små grodliknande figurer med runda o-munnar som bygger klockor i ett torn medan regnet öser ner utanför. Nästa heter Fighting Dr. Ooond. Han är alltså inte bara ond, utan ooond. Läbbigt. Musiken är inte så läbbig, snarare "haha, jag vinner över dig, Ooond! För jag är Grrroood!". Hihi.
Det är helt enkelt mycket O över den här musiken.
Reaktion
Aftonbladet skriver att pianot är hopplöst ute. Som salongsmöbel. Damn right, för pianon är inga salongsmöbler - de är instrument. Det kanske är det som folk äntligen har insett. Och då blir det säkert något över till mig att spela på. Hihi.
Mindre kul att läsa om var björnarna i Kina. Vad håller de på med därborta? Skippa OS och lägg pengar på björnarna istället. Så att de får vara fria.