Mjölka dem istället
Växer blommor i mjölk?
Sport på redaktion
Om det funnits en sportgren som kallades dissa-OS-så-mycket-du-kan så skulle jag vinna guld där - definitift. Hittills har jag nog. . . noll timmar titt-tid.
Däremot har jag de senaste dagarna fått uppleva hur det är att sitta intill en sportredaktion under Olympiska spelen i Peking. De skulle knipa ge-hals-guldet. Ett unisont "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJ", hörs ungefär en gång var femte minut där bortifrån. Speciellt om Sverige är med i spelet. Fast idag verkade det ju gå hyfsat bra i tennisen i alla fall, att döma av tonen på skriken från sporthörnan. Det var mer "JJJJYYYYAAAAAAAA" över det hela.
Hurray. . . ! Jag bryr mig så mycket. Då var det roligare med Joe Labero i Norrköping. Dessvärre gick inte han på tv, och till råga på allt utbrast en av redigerarna:
- Men när var Joe Labero het egentligen? När jag gick på lågstadiet?
- Han är trollkarl. Han är alltid het, sa jag trumpet.
Snacka inte skit om Joe-man.
Nattuggla igen
Natt. Efter en påhälsning hos Viken, Sörping och Finnen igen. Jag fick två böcker och ett fint brev för att jag har skött om Personligt åt ordinarie redaktör. Den ena boken var signerad av författaren, en kvinna på tidningen. "Från en krönikör till en annan", stod det, och jag kan inte låta bli att le när jag ser det. Jag? Krönikör? Don't think so, men jag vill gärna blunda och låtsas ibland. Och känna mig lite mer Carrie Bradshaw (fast lugn, jag skriver inga sexkrönikor).
Mitt huvud. I morgon ska jag ta ett borreliatest - om jag vågar mig tillbaka till vårdcentralen. Men det är bara formaliteter. jag vet att jag inte har borrelia, så jag undrar vad jag ska där att göra egentligen? Nåja. När jag får veta att jag är clean, tänker jag nästan överväga att BLI MASSERAD! Hemska tanke.
Och nej, jag är faktiskt inte ironisk överhuvudtaget. Det där med massage är liksom inte min grej riktigt.
Filmer everywhere
Jag tog med P och promenerade iväg till utebion nere vid strömmen. Vi åt sockervadd, te och vindruvor och det regnade bara på vägen dit. Senare blev det stjärnklart. På min tröja stod "Dreams are free" och jag bar mina första, nyinköpta baggy-jeans. Det kändes coolt. Filmen, Ping-pongkingen, var fin, men jag tänkte mest på vad jag sett tidigare på dagen, Sweeney Todd.
(Kanske var det för att det är en musikalfilm, jag kan liksom inte motstå dem. Eller också var det Tim Burton som charmade mig. Det kan också ha varit den bräckliga, oskuldsfulla, instängda Johanna som fick en egen sång, sjungen av Johnny Depp och Jamie Campbell Bower. Kanske blodsprutet tilltalade mig på något sätt. Filmen var hur som helst underbar och jag kan inte sluta lyssna på soundtracket)
Anyway. Bio utomhus, gratis, i världens vackraste park. Smart påhitt, och man får helt enkelt bortse från träsmak i baken och blöta fötter. Och skriken från fjortisgängen längst bak.
Johanna johanna johanna...
. . . hade halvtråkigt och lekte med mobilkameran liiite för mycket.
Jag har dåligt samvete för hur bloggen utvecklats den senaste tiden. Inga stora världsanalyser i sikte och en aning för många foton på mig. "Hey, it's all about me, I rule the world" ungefär.
Kanske kommer det en dag en analys av det här destruktiva beteendet.
Bär
Med risk för att verka lite väl ytlig och fånig. Men är vi inte åtminstone lite lika, jag och Nicole? Haha. Det är kanske "in my dreams".
Naken
Jag avskyr att skriva krönikor. Det är jobbigt och ångestfyllt och så naket. Och jag undviker som bekant att blotta mig i onödan, på alla sätt. I slutet av mitt vikariat blev jag ändå tvungen, och nu har mina PRIVATA tankar tillsammans med en likblek bild av mig (ja ja, jag är alltid likblek) distribuerats ut till en himla massa människor i Norrköping. Det känns wierd. Märkligt. Folk läser ju mina artiklar hela tiden. Men där är det andra som står för alla korkade åsikter. I min krönika är det bara jag, jag, jag. Och om Norrköping kommer att minnas mig överhuvudtaget så blir det som en snövit-wannabe som är livrädd för döden.
Åh, jag vill så gärna se stjärnfallet ikväll!
Själars vikt
Vilken tråkig kväll. Sov halva och såg därefter en film som påstod att våra själar väger 21 gram. Jag tror inte att så är fallet, men tanken är intressant. Och när jag bestämde mig för att göra något bra och fint, mindes jag inte hur Sibelius fungerar. Så länge sedan var det. Dessutom är mitt klaviatur skit.
Tur att Flisa finns. Någon sa att jag skriver mer om henne här än om mig själv. Haha, nja. Men jag gillar henne.
Undrar lite om katters själar också väger 21 gram. Jag skulle gissa på 100.
Kontorsnisse
Det tog lång tid att få sidorna på jobbet idag så jag var tvungen att roa mig själv med något. Såhär ser det ut i min hörna. Telefon, skrivbord, mötesbord och utsikt. Förutom utsikten är allt rätt okej. Synd att jag sticker nästa vecka.
Städ och blomvattning
När jag sökte på min dator efter dokument med ordet "död" i sig fick jag upp betydligt fler än när jag sökte på "liv". Uppmuntrande.
Det är sista dagen ensam på Personligt. Nästa vecka går jag dubbelt två dagar och redigerar sedan natt. Jag har vattnat blommorna (!), städat skrivbordet och berett plats för den ordinarie redaktören idag. Hon skulle bara veta hur det har sett ut här tidigare. B o m b n e d s l a g. Medan hon alltid hade det oklanderligt snyggt på sitt skrivbord.
Någon som kan komma hit och underhålla mig och Flisa i helgen? Vi är ensamma i Norrköping.
Orgeln och jag
Han hade spelat piano i hela sitt liv och så fort han gick ut gymnasiet fick han ett heltidsvikariat i kyrkan. Idag träffade jag E - 19 år och kyrkomusiker. Jag tror att jag strålade mig igenom hela intervjun.
- Sjunger du? Frågade han efteråt, utan att jag sagt någonting om min musikaliska bakgrund. Då kunde jag inte hålla mig längre och var tvungen att berätta att jag också hoppat in som kantor när jag var yngre. När han spelade psalm efter psalm utantill i vackra arrangemang blev jag så inspirerad att jag nästan sprack. Han erbjöd mig att också spela, men jag kom inte så långt med den saken. Jag har en irriterande musikspärr som hindrar mig när andra människor finns i närheten. Speciellt musikmänniskor. Jag försöker övervinna den, men då blir det inte mer än några fåniga klink. Det är så sorgligt.
Idag fick jag i alla fall ännu en liten pusselbit. Jag samlar dem i en gömd låda.
Heja sjukvården
Idag betalade jag 80 spänn för att träffa en sköterska på vårdcentralen. Att "träffa en sköterska" innebar att ta blodtrycket. No more, no less. Blodtrycket var i sin ordning, men jag fick använda alla mina journalistiska kunskaper för att dra det ur henne. Typ "hmm, vilka frågor är det nu man ska ställa - när, var, hur, varför...?".
Hon: - 110/77.
Jag: - Jaha. Vad betyder det då?
Hon: - Det är bra.
Jag: - Så bra. Hur får jag svar på mitt blodprov?
Hon: - Vet du inte det?
Jag: - Nej.
Hon: - Nähä.
Paus.
Jag: - Så hur gör jag?
Hon: - Du får väl ringa hit.
Jag: - När då?
Hon: - Om några dagar kanske.
Okeeeej.
Jag blir ganska trött. När jag blivit frisk från den här skiten, ska jag aldrig mer bli sjuk.
Naturläkaren som jag intervjuade häromdagen har så förbaskat rätt. Hon sa att man ska tänka "jag är sjuk, jag klarar mig" istället för "jag är sjuk, ta hand om mig". Bra tänkt.
Tre tankar
1. Min syster konfirmerades i helgen. Hon spelade huvudrollen, pojkflickan Pim-pim, i skådespelet och jag blev så stolt att tårarna bara rann när jag kramade henne efteråt. Det var så proffsigt och så bra. Hon lyste starkast av alla, alla.
2. Jag hälsade på hos ett medium som fyller 50. Hon påstod sig kunna heala folk med hjälp av ärkeänglarna och sa att hon kunde snacka med folks döda släktingar. Jag blev skeptisk fast fotografen var ganska entusiastisk. För en gångs skull kände jag mig inte som naivast på jorden, men då blev jag plötsligt den inskränkta istället.
3. Och i Göteborg regnar det tydligen nästan alltid snett. Men Göteborg verkar nice ändå, jag skulle gärna sticka dit.
Från Bridget till Dorian
Nej. En ny Dorian. Hoppas filmen har andra kvaliteter än skådespelarna, för Ben Barnes är. . . inte tillräcklig. Colin Firth som Lord Henry vill jag knappt nämna. Från Bridget Jones diary till The picture of Dorian Gray. Lycka till.
Var inte rädda
Det var många som gifte sig den 2 augusti 1958. Min brevlåda svämmade liksom nästan över på jobbet idag. Alla ler så lyckligt på sina gamla bröllopsfoton. Grattis alla guldisar! Det är fint, men jag vill inte bli så.
I morse blev det action på en gång. Jag hade bara glömt mobilen på jobbet en kväll, men när mamma ringde var hon i stånd att kontakta polisen, eller åka till Norrköping och leta efter mig. Hon hade redan tagit reda på numret till P och ringt henne på jobbet och varit superorolig. Efteråt var jag ledsen för att de i min familj varit så rädda, fast samtidigt fånigt glad och lycklig över att vara saknad. Och återfunnen.
Båt
Först tänkte jag skriva något om helgen. Jag tänkte berätta något om den medeltida restaurangen som jag och Mimmi hamnade på i Tallinn, där det gick förbi svarta vålnader och toaletterna inte hade handfat utan kärl. Jag tänkte berätta hur vi träffade på en hare-krishna-munk som ville bjuda oss på något ätbart, hur vi hittade fula keramikdjur som vi bara blev tvungna att köpa. Hur jag stal en annan människas livshistoria utan att ge något tillbaka. Och jag tänkte dra berättelsen om hur kusinerna Linder lyckades hamna i VIP med gitarristen, dansarna och konståkarna på båten. Men jag är så trött, så jag orkar inte. Not much sleep last night. . .
Ynk
Nu har jag gjort det där som jag i min enfald trodde att jag för alltid skulle slippa. Jag har hört andra göra det och förfasats. Men idag var det min tur att ringa sjukvårdsupplysningen i Östergötland och ÖVERDRIVA. Annars vill jag hellre förringa min situation, för så farligt är det ju inte. Ont i huvudet i fyra veckor är väl ingenting, tänker jag. Det finns de som har det värre. Jag känner mig dum om jag går till en vårdcentral. Men mamma blev arg när jag sa det och tvingade mig att ringa, så då gjorde jag det. Och nu känner jag mig faktiskt väldigt ynklig bara för det.
Fan, jag har inte varit sjuk (mer än förkyld) på flera år.
Min otroligt stressade dag
Alla barnen ska på After work ikväll utom Johanna, för hon gör anna' (+t). Såhär trött är jag.
Närmare bestämt sitter på jobbet och skriver artiklar som aldrig blir riktigt klara och väntar på att sidorna ska bli färdigredigerade. Och stressar ihjäl över min situation som var så hanterlig för bara några dagar sedan. Det började med att jag nästan hade ihjäl några blommor på redaktionen. Jag är rätt duktig på det där med att långsamt låta dem torka ut tills de byter färg och får mina illgula postit-lappar att känna sig utanför i den gula gemenskapen på kontoret.
När jag var liten älskade jag förresten gult, det var min favoritfärg. Gult och fisk. Fisk var min favoriträtt. Ibland har jag undrat hur jag egentligen tänkte, för nu är motsvarande favoriter rött och vegetariskt. Ändå är det lite sorgligt att bara acceptera förändringen och gå vidare. Gult och fisk känns lite mer original me, innan jag fick en massa influenser från hur man ska tycka. Man ska vara feminin och tycka om kärlek (=rött). Man ska inte vilja döda djur, inte ens fiskar.
Fast rött är vackrast och vegetariskt är godast och bäst.
Visst låter jag stressad?
Sommarmamma
Hur många gånger ska jag behöva bli kallad "lilla gumman" av folk jag intervjuar? "De tror säkert att de är snälla och de säger nog så för att de tycker att du är trevlig", sa mamma. Jag förstår hur hon tänker och hon har nog rätt. Men suck. Det känns ganska tröttsamt varje gång. Om jag hade varit en kille på 21 - hade de sagt lilla gubben då? "Nej, det hade de nog inte förstås", sa mamma. Det tror inte jag heller.
Mamma är snäll, förresten. Jag gillar mamma. Hon skickade ett namnsdagsbrev till mig som kom fram idag. Och i morse fick jag ett sms från henne där det stod att om jag fortfarande har ont i huvudet så borde jag ringa till vårdcentralen. "GÖR DET", skrev hon med stora bokstäver. Jag tycker om när folk säger åt mig att jag är sjuk. Då känner jag mig frisk igen.
Och så klagade mamma på att pappa och hans bror, som tillfälligt bor hemma hos oss, bara pratade en massa filosofi. Mamma går ut ur rummet då. Jag undrade varför. Vill hon inte veta var världen kommer ifrån?
- Nej, jag är här nu. Sedan behöver jag inte veta något mer, sa mamma.
Nice inställning.
Jo, jo, jo, johanna
Idag har jag namnsdag och ingen har sagt grattis en enda gång (jo, mamma i helgen). Så jag gratulerar mig själv genom att svara på de frågor som jag ställer till mina namnsdagsbarn på Personligt.
Vad tycker du om ditt namn?
-Pas mal. Eller både och. Jag hatade det när jag var liten. Johanna lät så vanligt, inte alls som en prinsessa. Men när mamma berättade vad de hade för alternativ (Emma, Frida, Hanna och så vidare...) så blev Johanna helt okej i sammanhanget. Inget ont om namnen jag räknade upp, men jag har aldrig riktigt gillat dem. Sedan tycker jag om ibland när folk säger mitt namn. Det är liksom jag.
Hur firar du?
-Inte alls faktiskt. Hmm, kul.
Vad gör du annars under fruntimmersveckan?
-Jobbar - med fruntimmersveckan bland annat. Har kissen här igen i några dagar också. Till helgen ska jag åka boooaaat!