Det svenska hatet
Nu är mediejakten på Anders Eklund igång igen. Förhör läggs ut i detalj på nyhetswebbarna, både som text och webb-tv. Vi får se en sargad, trött man erkänna ett mord. Och vi hatar honom, spottar på honom. Han har blivit svenskarnas definition av djävulen. Ondskan själv. För visst är det enkelt? Lägg all världens skuld på en enda man, bara. Det är hans fel att samhället misslyckas. Plötsligt är det okej att kalla honom precis vad som helst. "Tjock gris", "inte värd att kallas människa", "borde hängas". För när ett barn mördas gäller inga regler längre. Eller?
Mordet på Engla var grymt, orättvist, äckligt, hemskt, fruktansvärt. Det är klart att människor blir förbannade. Såklart att Englas vänner och familj önskar livet ur Anders. Men att hela svenska folket gör det skrämmer mig mer än själva mordet. För är det egentligen mer hat vi behöver?
Förtydligande: Jag tycker att Anders Eklund ska spärras in på livstid och jag försvarar såklart, såklart inte det han har gjort. Jag vägrar bara gå med på att han förlorar sitt människovärde.
Pop pop
Tredje koppen te ikväll. Trött. Ont i huvudet. Någon sa att ventilationen på jobbet är bortom all kritik. Jag vet inte om det stämmer, men det vore skönt att få en förklaring. För jag blir bara inte sjuk, inte i vanliga fall.
Så sökte jag på "Johanna" på Youtube, ego som jag är (någon annan som gjort samma sak?), och hittade en låt om mig själv. Det är en sådan där äcklig dänga som jag egentligen inte vill kännas vid. I början lyssnade jag på den bara för att mitt namn fanns med och skrattade varje gång. Nu. . . tycker jag att den är lite småklatchig, pinsamt nog.
Joooohaannna, pop pop shut up!
Haha. Min förra skäms-låt innehöll även den ordet "pop".
Så lyssnar jag på julmedleyn och önskar mig snö. Vad är grejen med mig och musik idag? Men jäklar vad Frosty the snowman är snygg i storbandsversion. Jag tror att jag ska sticka till Nordpolen och hänga med jultomten och hans musiker året om.
Chock
Hahahahahaha.
Åh.
Jag är familjeredaktör, men höll på att missa kronprinsessan Victorias födelsedag. Hej och hå, mycket i huvudet. Tur, tur, tur att det finns uppmärksamma redigerare.
Nu ska jag hålla stenkoll på kungligheterna.
Ja ja, grattis Frankrike också. Suck.
Kakmonster eller värre
Jag ska aldrig mer äta Marylands cookies med choklad- och hasselnötsfyllning. De smakar underbart, men idag har jag satt i mig ett helt paket. Tvångsmässigt. De fyra, ja kanske till och med fem, första är goda. Den sjätte blir lite krystad. Den sjunde äter jag för att stilla det sista chokladbehovet. Då är det enbart de små chokladbitarna jag vill åt och de smakar inte ens helt hundra. Jag vet inte varför jag fortsätter.
Herregud. Vilken tur att jag är emetofob, annars vet man aldrig vad jag hade kunnat hitta på för action.
Åh, jag glömde. Lyssna på Salem Al Fakirs låt Hymn. Den gör mig hel ikväll.
Så vill jag också bli
Hon var medelålders, hade ett välbetalt jobb, familj och vänner i Tyskland. Befann sig i toppen på sin karriär. Så stack hon till Sverige med hela familjen och började om. Lärde sig svenska, fick praktik, jobb. Drabbades av cancer. . . men nu badar hon i sjön varje morgon från maj till september.
Ibland träffar jag människor att beundra. Det är därför det här jobbet är värt att kämpa för. Och stressa ihjäl för.
Lite mer sällan dyker en beundransvärd reklamfilm upp. Här är en av undantagen. Jag vill krama honom hårt och gråta.
Vad händer?
Har kanske feber, för första gången på flera år. Fryser som sjutton och huvudet dunkar. I morgon är det premiär för mig som ensam redaktör. Timing. Jag dör.
Plask
- Innan jag kände dig, visste jag inte att det fanns musikfilosofi på så hög nivå, sa hon.
- Dumt, svarade han. Du måste ha bott i en skokartong. Det är förresten inte bara musik. Alla är väl på jakt efter den ultimata upplevelsen. Men när den kommer gäller det att inte stänga för vissa grindar. Inte försvåra. Gör man det, kan man aldrig 'bli ett'. Det känns som att du slaviskt bara hänger dig åt en princip för att det verkar förnuftigt i din hjärna.
- Det är det sista jag vill göra, sa hon förskräckt.
Och detta är inte ett utdrag ur en Coelho-roman, men tro gärna det. Förlåt, Mr Joke, fel citat. Jag lovade dig ett annat, men det här passade väl bättre?
Regn var samtalsämnet idag på tidningen. De skickade till och med ut fotografer för att fota. . . regn. Typ "Norrköpingsborna har nog aaaaldrig sett regn förut, vi måste visa dem så att de stannar under sina paraplyn så vi slipper se de jävlarna". Hej och hå. Sedan stack jag hem till P för att dricka te och äta kakor och fundera över varför det är så röda vägar på Åland. Jag lärde mig också hur man hackar mandel och att P kan spela marackas (eller vad det nu kallas) i speed-fart.
Men fuck regnet, för Ims och jag ska på semester!
Ny favorit
Jens Lekman är redan off, Coldplays Viva la vida är min nya älskling.
Idag fick jag veta att jag varit med i ett kinesiskt nummer av National geographic. Jag sitter på ett berg av vita inplastade balar och är typ nio år. Flummig situation.
Som en lek
Min brorsas flickvän öppnade mina ögon för en artist jag av någon anledning inte orkat med. Tråkig, halvlångsam, halvakustisk indiepop som jag inte orkar förstå mig på var mina förutfattade meningar om Jens Lekman. Men den här låten är ju ganska fantastisk, faktiskt. En blåsorkester i bilen går ju inte att motstå.
Tick tack
Dream, dream, dream. Är det något jag är bäst på så är det att inte vara närvarande.
Jag vill . . . så himla mycket.
Det här skrämmer mig nästan mer än något annat.
Var och hur
Okej. Det här räcker inte. Jag måste ha musik.
Lista baserad på mina känslor just nu (obs: inget piano i närheten, bara en gitarr som jag misshandlat i några timmar i brist på instrument jag har koll på).
Inne i värmen-ackord
1. Gsus-9. Åååh, delicious.
2. G7 (jag är visst inne på G). Enkelt men vackert.
3. B7 (nykomling) har jag precis lärt mig ta på gitarr och gillar klangen.
4. Em7 - pekfingret på A-strängen bara så blir det grejer. Snyggt och användbart även på piano.
Ute i kylan-ackord
1. Bm. Typ sjunde bandet barré och så två fingrar på nionde bandet. Mina fingrar dör. Soo not worth it.
2. Bsus . . . va?
3. D är bara så tråkigt.
4. F har jag kämpat med länge nu.
Jag är inte gjord för gitarr, jag vill ha mitt piano här NU att leka med!
Vatten och katter
Personligtredaktör från och med idag. Det regnade när jag gick hemifrån. Det öste ner när jag satte mig på cykeln och när jag kom fram till NT hade jag förvandlats till en dränkt katt. Förkylning, here I come.
Flisa (kissemissen bor hos mig några dagar) spydde på gitarrfodralet häromdagen. Det gjorde mindre än jag trodde att det skulle göra; jag höll mig hyfsat lugn. Varje kväll kryper hon ihop tätt intill mig och sover tills jag visar minsta lilla livstecken åtta timmar senare. Då ska det gosas, tycker hon. Jag är som bekant inte någon större morgonmänniska, så vi tycker oftast olika. Gissa vem som till slut brukar få sin vilja igenom . . .
Sex and the city
Både mr Big och jag got Carried away igår kväll. Filmen var underbar, tjejerna var som vanligt underbara och våra cosmopolitans efteråt var . . . starka.
Jag kände mig väldigt Carrie i min outfit. Och det får mig att börja tänka på: is it all about the clothes? Jag har alltid undrat hur Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte lyckas bli uppraggade i de allra märkligaste situationer. Nu vet jag hur, det är klänningarnas förtjänst. För på tåget från Norrköping hamnade jag bredvid en okänd man i 25-årsåldern.
- Du reser lätt för att vara på väg till Stockholm, var hans opening line (är inte det Sex and the city så säg).
Sedan snackade vi resten av resan. Han var kristdemokrat och atteist samtidigt, så vi hade i alla fall en del att diskutera. Om jag vill ha uppmärksamhet så vet jag numera vilken klänning som gäller. Men det här med högklackat tror jag att jag skippar så ofta jag kan.
- Du är typ Carrie. Du har bara inte hittat din mr Big än, sa Gaja (alias Charlotte) till mig.
Vackra vänner på sunkig bar och min outfit.
Mitt komplex
Man ska inte generalisera, så vem är vanlig? Jag är jättevanlig, för jag bor i en vanlig lägenhet och har vanligt studiebidrag och ett helt vanligt sommarjobb (nåja) och en vanlig familj och en vanlig blogg med vanliga åsikter. Jag cyklar till jobbet på morgonen och hem på eftermiddagen och så kokar jag te som inte är från Himalaya (eller från Grönland heller för den delen) och borstar tänderna med en tandborste från Apoteket . . . Jag är precis lika ovanlig som alla andra. Vanligt ovanlig helt enkelt. Suck.
Man ska inte generalisera. Och jag gillar min tandborste.
Coctails
Det är okej att vara vanlig. Vanliga människor blir ofta omtyckta av någon. Det är till och med bra att vilja ha ett jobb, åka buss eller bil varje dag och så småningom fixa en fru eller man och ett par kids. Vid femton års ålder är det typ allas största mardröm, men det märkligare är att någonstans mellan tonåren och 25-årsåldern så verkar de flesta ha ändrat åsikt.
Det är okej att vara annorlunda också. Bara man är positivt annorlunda. Man får revoltera och kanske leka punkare lite grand när man är sjutton. Men sedan är det dags att rycka upp sig. Inte bli uteliggare eller gatumusiker för det är misslyckat. Och viktigtast av allt, man måste tycka om att umgås med folk. Så fort man inte har någon på tråden eller sitter på ett café och sörplar kaffe är man körd.
Umgås ja. Hela världen älskar att umgås. Samhället går ut på att umgås. Jag jobbar med att umgås. Livet verkar vara ett enda stort coctailparty där jag ofta väljer att gå ut i trädgården när alla andra minglar om vädret och dricker drinkar med oliver och bär. Hmmpf. Som om det vore meningen med livet.
Va? Är det?
Naturläkemedel
I morse vaknade jag av magsmärtor och trodde jag att jag skulle behöva sjukskriva mig. Men inte då. Lite grå sand i ett glas och sedan stod jag på benen. Längst inne i skafferiet står min räddning, mitt mirakelmedel. Vissa säger att det kan bota cancer. Det botar min ångest när jag tror att det allra hemskaste är på väg att hända. Jag fick det i en burk avsedd för räkor. Hur skumt låter inte det? Men det kallas naturläkemedel och ger mig ingen kick förutom den att bli av med magvärk. Jag langar med glädje.
Sedan lekte jag rörmokare och skruvade i sär handfatet med allt äckel det innebär. Kräsmagad? Jag?
Ackordbesvär
Förresten 1: Igår kompade jag min första lägereldsallsång på gitarr, minus lägereld, plus dator med ackord. Vi var tre som sjöng, varav en mest var tyst och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på sången. Och så fort det kom ett F svor jag och hoppade över det. Jag måste verkligen lära mig att ta F.
Förresten 2: Grattis på födelsedagen, P!
(Vänta . . . 23 juni, var det inte något mer då . . . ? Nej, jag kommer inte på något. Det var nog bara inbillning.)
Sätt fråga i
- Varför har du en blogg, Johanna? Frågade min vän.
Jag kunde inte ge henne något bra svar. Vilken skitblogg. Jag har inte ens något mål eller vision eller ens förklaring till varför den finns. Den bara existerar och gör mig galen. "Terapi", brukar jag säga.
Men gå till en terapeut istället då, kanske. Jag behöver inte terapi. Ta bort bloggen istället. Nij!
Odjur som odjur
Ni har väl hört historien om pojken som ropade "Vargen kommer!" för att få sällskap? Och när vargen verkligen kom, var det ingen som trodde honom.
Jag har en liten djävul inuti mig - och tror ni inte att just det är hans favoritlek? Med jämna mellanrum ropar han "Vargen kommer, Johanna, den här gången är vargen på väg, den här gången är det på riktigt! Tro mig!". Trots att de senaste hundra gångerna varit falskt alarm, vågar jag inte misstro honom. För jag är livrädd för att om jag någon gång gör det, så är det på riktigt. Och då är jag inte beredd och har inte en chans att tackla besten när den anfaller mig. Den kommer att slita mig i stycken.
Midsommaren
Vi lekte fotomodeller mot ett träd. Jag stal några bilder från Facebook. Fotograf: Helena (hennes kamera åtminstone).
