Hyllning till sängen
Så var det fixat. Ett efterlängtat komponeringsprogram råkade hamna på min dator ikväll. Bara sådär, som från ovan, fast tvärtom. Så glad blev jag att jag rusade ut från mitt rum och lät hela världen (hela lägenheten) ta del av den stora, stora nyheten. Först hade jag tänkt förtränga att jag jobbar imorgon och bara ägna natten åt noter. Nu inser jag att jag måste vara lite taktisk (...) också.
Jag sover numera på nätterna. För ett halvår sedan sov jag på dagarna, om jag hade möjlighet. Annars sov jag inte alls. Men sömn behövs, har jag förstått till sist. Som mat och luft ungefär. Och toner.
Godnatt. Snart. Jag ska bara . . .
Beroende av toner
Jag i morse (dramatiskt):
- Jag har inte bett om något födelsedagskalas eller presenter! Det enda jag vill är att spela piano! Låt mig göra det nu!
Det är som en drog. Hela min kropp kan säga emot - jag kan vara hungrig, hes eller trött. Eller allt samtidigt, men finns mitt piano i närheten, sitter jag där. (Det för tidiga födelsedagsfirandet blev bra ändå)
Innan natten
Nu regnar det - jag hann precis hem innan det började ösa. Har jobbat kväll på redigeringen två dagar i rad och då slutar man halv tolv. Matvanorna skiter sig rejält. Jag som hade fått in någon sorts rytm i det hela innan och mådde väldigt bra av det. Men det sabbade jag såklart första dagen som kvällsredigerare. Då åt jag hämtpizza och kakor. Vilket var helt underbart.
Jag börjar få in vanan och snabbheten i redigeringen också, även om jag inte tar åtta sidor per kväll än, som flera av de ordinarie. Men väl sex sidor, och då har jag bara redigerat kväll två veckor innan. Så har jag och orterna (Valdemarsvik- Finspång- och Söderköpingsidorna) numera ett mycket speciellt förhållande till varandra. Vi är riktiga radarpar och det har jag ingenting emot. Det har funkat bra hittills. Fast lite ångest har jag på morgonen sedan och vågar knappt öppna tidningen och kika på mina uppslag.
Men för att återgå till det jag började med - vart tog sommaren vägen? Det snöar tydligen i södra Norrland. Grattis Sundsvall?
Några framsteg
Vilken dag.
Jag har lärt mig:
- Att sjuksköterskor inte är att leka med. De kallade mig "Johanna" i varannan mening. Jag önskade mig äldre tider så att jag kunde säga: "Är vi verkligen du med varandra?"
- Att allt går bara man är ihärdig. Vilket i det här fallet innebär att ringa femton gånger till samma person inom loppet av en timme. (Och nej, det är ingen jag stalkar. Jag är journalist.)
- Att det finns ett pingisbord i källaren på NT. Yey. Hur länge kan man dra ut på lunchen utan att det märks?
- Att nästan ta F på gitarren, fast det låter fucked up de första fem försöken.
- En vemodig ackordföljd som jag ska vidareutveckla.
Och ja, jag kommer att fortsätta med att dokumentera mina musikaliska framsteg. Kanske skulle testa fler instrument - det är aldrig försent. Fagott är något alldeles extra, viskade en fågel i mitt öra nyligen.
Det speciella ordet
"Jag tror inte att varje människa är unik. Om varje människa är unik så är unik ett rätt onödigt ord."
Det var ett grymt irriterande citat som min vän skickade alldeles nyss. Jag både håller med och dissar det. Klart att varje människa är unik, liksom, annars skulle vi inte vara olika rent biologiskt. Och jag har inte mött någon som är precis som någon annan. Men jag har träffat människor som jag lyfter ur mängden, som är högre på något sätt och som lyser så starkt att det bländar. Kanske är de lite mer unika än andra.
Unik är ett väldigt fult ord när man smakat på det i fem minuter. Men det har en vacker betydelse.
Du, min vän, är för övrigt en av de starkt lysande.
Liten musikutflykt
Våga inte skratta åt min nya gitarr. Den må vara liten, men den är fin och jag ska skydda den med mitt liv ungefär. Idag åkte jag ända till Ljungsbro för att hämta den. Först tåg, sedan buss och så på slutet lite vägledning från en sällskapssjuk gymnasielärare som hellre velat bli journalist. Så skulle jag tillbaka till Norrköping igen med gitarren. På stationen i Linköping blev jag hungrig och köpte en grekisk sallad. Den var enorm och tråkig. Jag önskade mig för en sekund ett byte. Gitarren borde vara stor och salladen liten. Men, tänkte jag, hur befängd är inte den tanken? Det är väl bättre att få mycket sallad för pengarna och liten gitarr för fingrarna.
Aj, förbannade barré.
Romantiker
Lummiga träd, grusgång, bänkar, berså, stor instutitionsbyggnad med fängelsefönster som liknar en gammal skola, norra promenaden utanför och litet bageri längre ner på gatan. Jag vet precis var jag vill bo nu. Bo och skriva och spela och sjunga och läsa och skrika och skratta och leva. Och drömma mig bort till en helt annan värld i en helt annan tid.
Allt av skönhet får ett romantiskt skimmer över sig. Och skimret gör det vackra tio gånger vackrare. Ungefär som smink.
Guitar hero
Time to sleep för länge sedan. Men hur kan man sova när det är 20 grader ute och 27 inne? Och när doften av sommar finns överallt?
Vi fick syn på en loppis genom köksfönstret i morse. Men jag såg inga kläder eller Kalle anka-tidningar. Inte ens något rosa hörnskåp. Bara en gitarr såg jag, och den skulle jag ha. När jag kom ner, fick jag veta att instrumentet var det enda som inte var till salu. Då blev jag arg och bestämde mig en gång för alla. Nu jävlar ska Johanna latpanna shoppa en monstergitarr på Blocket och lära sig spela barréackord och lite annat. Efter sommaren är mina fingrar riktigt hårdhudade.
Försommarlördag
Änderna var inte hungriga, men jag fick en solig promenad i världens vackraste Norrköping.
Flisa gillade solen och klänningarna i min byrålåda
IG i betygssättning
Det här har jag påstått hela tiden. Det finns inga rättvisa betyg. Hur kan det finnas det när lärarna bara är människor? Människor påverkas och favoriserar vare sig de vill eller inte. I journalistbranschen tjatas det om hur lite objektiv man kan vara (även om det oftast strävas efter det). Klart att lärare inte heller är det då. Ska de förväntas vara övermänskliga?
Jag fick hur bra betyg som helst, men de är hyfsat missvisande. Men äsch, lite gräddfil skadade ju faktiskt inte. Eller?
Fem fyror
Tillfälligheter. Jag gillar dem skarpt. De dyker upp när man minst anar det och får mig att må bra. Som igår när jag spelade Yatzy och sa hur käckt som helst:
- Nu vill jag ha många fyyyror. Fyror för hela slanten.
På andra slaget blev det Yatzy - i fyror. Jag skrattade i typ fem minuter. Eller idag, i Vasaparken, där jag lärde känna tre Södertörnare som alla är blivande journalister och samtidigt håller på med musik. Som jämförde komponerande med att skriva artiklar. Jag blev så paff att jag bara lyssnade på diskussionen med öppen mun en lång stund - jag som brukar kasta mig hals över huvud in i sådant musiksnack. Och solen lyste starkare än någonsin. Jag kom hem flera timmar senare än vanligt med urladdat batteri i mobilen.
- Jag har varit orolig för dig, sa Patricia och gjorde min dag totalt komplett.
Röda fingrar
Min tomatplanta ser inte så jävla glad ut. Typ tappat smöret och sålt pengarna. Eller sålt pengarna och tappat tomaterna, eller . . . Vad gör jag för fel? Det var liksom meningen att jag skulle lyckas den här gången. Att jag inte skulle döda växten, eftersom den kanske ger mig något tillbaka om jag sköter den noga, noga. Röda, goda, hemodlade tomater. Hur gör man? Pratar med den? Berättar kärlekshistorier? I'll do anything. Nästan.
Jag har motsatsen till gröna fingrar. Vad är de då? Röda? Mm, det stämmer.
Uppfräschning
Det finns ett genialiskt tv-program som heter Rent hus. Varje onsdagkväll sitter vi klistrade i köket för att ta del av dammlager, bakterieodlingar och de underbara pälsänglarna. Vi blir så inspirerade (och äcklade) att vi drar igång städprojekt och ikväll blev det storstädning av hela kollektivet. Det brukar inte vara så kul att skura badkar, och jag fick kassera mitt annars ganska använda motto "ensam är stark". För även om Patricia, Micke och jag befann oss på helt olika ställen i lägenheten, så städade vi ändå tillsammans - med lite hjälp från Markus Krunegård. Vilket fungerade alldeles utmärkt. Och nu är golven skinande och jag också.
Farlig
Varje morgon och eftermiddag när jag cyklar till och från jobbet regisserar jag filmer och skriver böcker i huvudet. I öronen har jag Lasse Lindh, Sinead O'Connor eller klatschiga dängor från musikalfilmen Hairspray. Ibland kan jag dagdrömma om att jag är med i en musikal. Jag är en trafikfara, tyckte Patricia. Äsch äsch.
Igår var jag ute och gick i parken, långt långt. På vägen runt strömmen finns en grotta med ord ristade i stengolvet. Jag kunde inte låta bli att gå in och fick direkt syn på ett citat som jag inte riktigt kunde släppa efteråt. Det löd ungefär: "Vi älskar bara det som vi inte helt äger". Jag tror att det var Proust. Smart kille.
Hiss och diss
Drycker jag älskar:
- Grönt te på morgonen, grönt te till lunch och femton koppar grönt te på eftermiddagen. Samt några till på kvällen.
- Vatten is the shit.
- Proviva-juicen med rabarber och melon. Mm mm mm.
Drycker jag dissar:
- Rött te. Jag gav det en chans till idag, men det smakar nyponsoppa.
- Varm choklad från kaffeautomaten på jobbet. Den har fått typ hundra chanser, speciellt sega eftermiddagar. Men det smakar skit (eller kanske kaffe).
- Och ja... all alkohol. Just nu.
Vad jag vill
Trots att jag alltid känner mig som en levande berg- och dalbana, byggd av enbart känslor, finns det alltid en statisk bitterljuv grundkänsla som driver mig till vansinne. Det är en längtan till något annat. Jag vet att det finns något mer, för det kommer till mig i små glimtar. Inga flummiga och diffusa glimtar - de är så konkreta de kan bli utan att gå att röra vid. Ibland har glimtarna varit starkare. Allra starkast är de när jag sjunger eller spelar, eller när jag lyssnar intensivt. Men de försvinner snabbt igen, trots att jag gör allt för att hålla dem kvar. Det är det jag måste ta reda på. Det är de glimtarna jag måste hitta och pussla ihop tills jag blir hel.
För om jag blir hel, kanske jag förstår vad som är grejen. Det är min fulla övertygelse och mitt enda riktiga mål.
Good advise
Ät inte tranbär tills du spricker.
Även om det är gott.
Icke-dag
Det är en sådan där dag då allt står still. Redaktionen slumrar, stan slumrar. Jag jobbar, men längtade till lunch för att få ett avbrott från min hopplösa universitetsartikel. Hopplös, eftersom universitetet har en klämdag. Alltså, ingen är på plats. "Det är bara vi i växeln här idag." Men vad i . . . Vad gör växeln där om det inte finns någon att koppla till? Vad är grejen med det? Äntligen blev det lunchtime. Nästa bakslag var att restaurangen var stängd. Köpa äcklig Konsum-mat. Och nu sitter jag här igen. Bara att hoppas att eftermiddagen bjuder på lite mer action.
Sköna maj, välkommen
Vänsterpartiets första maj-firande var både intressant och klyshigt. Talarna sa "kamrater!" i varannan mening och var lite för långrandiga. Patricia och jag avslutade det hela med tre låtar som verkade gå hem och vi fick varsin röd nejlika.
Jag hamnar i så roliga sammanhang här i Norrköping. Syndikalisterna ikväll då. Och vad kanske märkligast är: jag är inte vänsterpartist eller syndikalist - jag vill bara sjunga.
Misstänksam
Jag skulle intervjua kille 1, som hade gjort ett kul examensarbete. Hans studentkompisar hängde i salen bredvid och jag frågade dem vad de hade gjort för jobb. En av dem (kille 2) berättade om vad han gjort tillsammans med en annan kille (kille 3) - de hade kommit fram till något som jag fann mycket intressant. Ett missförhållande som jag absolut skulle kunna tänka mig att kolla upp om det stämde, och kanske skriva om. Jag gav honom min mejladress och bad honom skicka rapporten.
Efter intervjun, mötte jag kille 2 och 3 utanför. Kille 3 skakade i hela kroppen och flackade med blicken.
- Jag vill inte att du skriver om det här. Jag tycker inte om att vara med i media, sa han.
- Du har missuppfattat allt. Det är inte så intressant egentligen, du förstorar upp det, sa kille 2.
Jag tyckte att jag i alla fall kunde få rapporten och se det ointressanta med egna ögon, men det tyckte inte de. Till slut sa jag att de inte behövde ställa upp på några intervjuer eller med namn, men att jag i alla fall har fått tipset och att jag inte kan bortse från det.
- Det kommer inte att ha med er att göra om jag gräver lite på andra håll och skriver om det här, avslutade jag och började gå.
- Joo, det kommer det visst! Det blir ju så hur som helst, sa kille 3 desperat och skakade ännu mer.
Förmodligen har de rätt. Det finns inget missförhållande och inget intressant att skriva om. Men killarnas agerande gör mig nyyyfiiiiken. Varför gjorde de så?