Johlie

Det är fruktansvärt sjukt galet underbart. Jag har hittat ett piano. På universitetet - vilket betyder att jag kan gå dit och spela mitt i natten om jag skulle känna för det. Och det kommer jag att känna för.

Min höst är räddad.

Hur är det med fransmän egentligen? När de säger att man får komma och hälsa på, menar de det då? För när jag fick ett sms från Montmartre i dag, blev jag grymt sugen på att åka ner. Inte för hans skull, men för stadens. Discover Paris, så skrev han. Ja, naturligtvis är det något han bara säger för artighets skull. Han är faktiskt både fransk och man.

Det kom ett önskemål. Eftersom jag tjatat en del om mitt hår här på sista tiden, ska jag visa en före- och efterbild. Att lägga ut två bilder på mig själv på den här bloggen tar emot. Men eftersom jag redan skriver om mig själv typ hela tiden, så kan jag ju lika bra ta steget fullt ut och vara så egotrippad som det bara går. Here I am:

          
Före                  Efter

Och jag trivs och tycker att det är fint. Så våga inte säga något annat.

Två slutsatser i kväll:
1. Gitarr är ett gudomligt instrument.
2. Alla vill spela gitarr, men de allra flesta kan inte.

Tiden flyger i väg med musik. Min röst är totalt trasig, men jag får skylla mig själv. Av någon anledning hamnar jag alltid bredvid den som för tillfället håller i gitarren. För mig är det hatkärlek.

Höstens serie på tv3, Sjukhuset, är så intressant att det nästan blir läskigt. Häromdagen visade de bilder från en olycka som jag bevakade i somras. Min första och hittills enda. De visade inte de inblandade så mycket, men jag var ju där och vet att några av dem var barn. Samma vecka berättade en föreläsare om en bussolycka i närheten av Sundsvall där fyra barn mist livet. Ibland tänker jag att jag inte kommer att klara av att vara journalist i sådana situationer.

Jag bakar aldrig bröd i dagsljus. Och jag följer aldrig recept. Trots att jag alltid har tänkt göra det från början. I dag blev det någon sorts grahamsbröd med för lite mjöl och havregryn i. De blev grymt goda.

Johannas havregrahamsbullar

50 gram smör (Lätta)
4 deciliter mjölk
50 gram jäst
lagom med salt
3 matskedar flytande honung
8 deciliter grahamsmjöl
2 deciliter vetemjöl
ungefär 3 deciliter fiberberikade havregryn

Smält smör och häll i mjölk. Smula sönder jästen i en bunke och rör ut den med lite av degspadet. Häll i resten av ingredienserna. Det kommer inte att bli en speciellt smidig deg, men det gör inget. Blanda allt så gott du kan. Jäs i en halvtimme. Gör små bullar. (Var beredd på att bli lite kladdig om händerna) Jäs i en halvtimme till. Stoppa in i ugnen på 225 grader i typ en kvart eller lite till. Klart! Gott.

Tusentals fjortisar i slottsbacken. Utspilld öl i rännstenen och torkade spyor i varenda gränd. Gamla classmates som säger "heeej, vad kuuuuul att se dig", trots att vi inte sagt ett ord till varandra sedan vi gick ut högstadiet för mer än fyra år sedan. Mina kulturnattsminnen från Uppsala är vidriga. Men i år passerade evenemanget förbi utan att jag ens visste om det. Och nu när jag inser att det faktiskt var i går, kan jag inte låta bli att kika på programmet. Och komma fram till att jag aldrig har fattat grejen. Inte alls. Jag har varit för upptagen med att vara fjortis i hela mitt tonåriga liv. Det är förkrossande.

Körer - massor med körer
Jazz- och improvisationskonserter (bland annat min gamla pianolärare "som ägnat större delen av sitt liv åt jazzmusiken")
Yogakurser och danspass
Samba, tango och gospel
Folklig dans från Egypten
Buktalare
Thai Chi
Akustisk pop
Författarstafett
Berättelser från Afrika
Japansk teceremoni
Teater
Smyckestillverkning
Alternativa fotografiska metoder
Livekonserter med klassisk musik
Och flera hundra andra kulturella GRATIS evenemang.

Jag älskar Sundsvall. Men vad fan gjorde jag här i går?

Förra gången slutade sorgligt. Men jag har ändå börjat om på nytt och köpt en cykel. Trehundra spänn. Och det här var ingen vanlig affär. Jag ropade nämligen in den på en auktion i Söråker. Och auktioner är absolut inget att leka med, det är på riktigt blodigt allvar. Maria var lite mer van än jag och även hon gjorde ett klipp. Jag var nästan mest förvånad över att vi faktiskt hördes och syntes bland de flera hundra långa och köpsugna ortsbor som stod runtom oss. Efter några svettiga minuter lyckades vi till och med knöka in cyklarna i vår lånade lilla Golf och ta oss hem till Sundsvall igen. En erfarenhet rikare - och några vuxenpoäng blir det nog också.

I förrgår var jag fortfarande ensammast i hela världen. Eller i alla fall ensam journaliststudent på Förrådet. I går och idag exploderade hela Sundsvall i en enorm invation av bildare och jourare. Och jag befinner mig i en helt annan värld än för bara ett par dygn sedan. Allt är som det var innan sommaren. Nästan.

I ett desperat försök att vara duktig och nyttig, köpte jag, istället för vanligt bröd, en förpackning med dinkelbrödsingredienser. Bara att blanda med vatten och slänga in i ugnen. Så på eftermiddagen satte jag igång med mitt storbak - lite nervös eftersom jag inte direkt är känd för mina bakningstalanger. Allt gick förvånansvärt bra. Ända tills jag kom hem i natt och upptäckte att bröden är hårda som sten. Fan. Det behövdes mer än vatten, man måste tydligen ha plastpåsar hemma också. 

Finns demoner? Vampyrer? Änglar? Om någon inte är mänsklig, vad är han då istället? Jag har träffat en ängel - kanske en aning fallen. Men när han satt på min stol i natt med gitarren i knät och spelade, såg jag en bit av hans vingar. De som visade mig hur man flyger.

"Anpassa mig till samhället för att det är så det funkar? Men Johanna, det är som att tänka att jag inte kan hoppa högre än två meter för att det finns dragningskraft, för att det är så det funkar. Det är ju inte så kul, eller hur?"
Mr Joke

I morse vaknade jag upp i min egen lägenhet. Lakanen är mina, rullgardinen är min och händerna luktar Sundsvall när jag tvålar in dem. Köket är fräscht! Dessutom kan jag brygga anständigt te igen. I går kväll vankade jag omkring här och var totalt euforisk. Nu inser jag att ingen antagligen har kommit till Sundsvall än och att jag kommer att få reda mig själv ett tag. Fast det gör mig inte så mycket. För snart kommer ju alla, inklusive de nya journalisterna. Då blir det full fart.

Sommaren gick fort. Nu lämnar jag min hemby med åkrar och skog, och tar bussdroskan upp till staden mellan bergen. Jag tror att det är bäst för alla parter, trots att pianot fortfarande är för stort och krångligt för att släpas med upp.

I går besökte jag förresten tingsrätten för första gången, något som ingår i min kurs i höst. Och jag hade lyckats släpa med mig Lisa. Blivande jurist som hon är, så var det väl inte så svårt att övertala henne. Förhandlingen handlade om misshandel och lite annat. Det blev en långdragen process för en massa målsägande och vittnen skulle prata. Och den åklagade förstås. Nästan alla hette Johanna. Inklusive jag. En Joanna hade till exempel åtalat sin bästa kompis Johanna för misshandel. Snacka om förvirring.

Men konstigt nog blev jag inte avskräckt. Rättegångar är inte så farliga som de verkar.

Örebro har många trevliga restauranger, fast på en av dem kostar vanligt vatten fem spänn.

I Örebro finns också min kusin som jag hälsade på i helgen. I fredags stod vi vid en hållplats och väntade på bussen från Garphyttan in till stan. Några superstöddiga trettonåriga killar började mucka med oss. En av dem hette Rickard. Han trodde att jag var femton och frågade mig saker som "är du oskuld?" och visade kallingarna. Jag blev lite smått irriterad på dem (typ "suck, ungdomar nuförtiden"), men fick snabbt en chans att hämnas.
Rickard: - Vill du se mina muskler?
Jag: - Nej. Men jag tar dig i armbrytning, jag lovar.
Rickard (med ett stort leende och grymt självförtroende): - Okej, vi testar.
När jag vann med högerarmen, hävdade han att han var vänsterhänt. Fast jag bröt ner den också. Hans kompisar skrattade, några tjejer som satt bredvid likaså. Rickard bara gapade. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt. Visserligen var han sju år yngre. Men jag hade inte bara vunnit armbrytningen, utan dessutom hans respekt. Kanske är armstyrka det enda som biter på småungarna nuförtiden?

Frustration! Jag hade spelat in mitt filmmusiktema med mobilens röstpåminnelsefunktion. Och det första jag gör när jag ska skriva ner det på datorn är att radera det. Jag får lite panik och tillbringar en halvtimme vid pianot med att försöka minnas vad jag skrivit. Utan resultat, så jag ger upp. Fem minuter senare kommer jag på mig själv med att nynna på den. Livet är allför ironiskt.

Och jag har blivit brunett lagom till hösten. Tydligen följer jag höstens hårtrend till punkt och pricka, läste jag i Metro. Så bra då.

Bye bye korridoren, förresten. Nu är det Örebro nästa. Och sedan Sundsvall, min alldeles egna lägenhet. Med EGET KÖK. Jag skrev en lapp till korridorarna i Uppsala innan flyttlasset gick. Några fina saker fick jag ur mig, såsom "tack för i sommar" och så vidare. Så avslutade jag med orden: "Ha det så kul med disken i höst". Hoppas innerligt att de fattar piken. För hur kan så få människor lyckas med att göra ett kök så äckligt på så kort tid? Jag tackar min spyfobi för att jag slapp hänga över toaletten en enda natt.

(Åh fy. Jag mår illa av den sista meningen. Inga fler spyor i min blogg på ett tag.)