Johlie

Av någon märklig anledning har jag fått för mig att börja komponera filmmusik. Jag och mina galna infall. Och, som sagt, temat till Jurassic park är ett ideal. Det är så grymt enkelt och ändå så otroligt vackert. Jag har alltid varit ett fan av enkla och catchy melodier. Men det blir så lätt tråkigt och förutsägbart. Och likt något annat - typ Jurassic park-temat. Jag tycker inte om att ha tydliga förebilder och jag håller fast vid den åsikten. Ikväll vid pianot blev det ett tema, ett mycket vackert och enkelt. Men det kanske skiter sig. För de är som nyhetsknäck. De faller ibland.

Och om det gick, skulle jag spela in det och lägga ut det på bloggen för feedback. Eller nej. Kanske inte.

Klockan två i natt hade jag fortfarande inte somnat. Men jag var på god väg. Jag skulle gå upp vid halv sju, så det var redan ganska sent och det störde mig lite. Jag svävade någonstans mellan dröm och verklighet när jag vaknade av ett vrål. Det skrämde livet ur mig. Sedan var det som om det växte fram. Musiken blev starkare och starkare. Skriken och skratten också. Till min fasa började jag förstå att det inte kom utifrån. Någon av mina kära grannar hade fått för sig att ordna en efterfest i vardagsrummet en söndagsnatt. Jättekul. Minst tio fulla studenter precis utanför mitt rum. Tysk hårdrock på så hög volym att det inte kan beskrivas. Det var som om dörrarna och all eventuell ljudisolering hade upphört att existera. Och där låg jag. Eller, jag snarare vankade fram och tillbaka över golvet. Någon gång vid fem tystnade de och jag kunde till slut somna och vakna någon timme senare med blodsprängda ögon och huvudvärk.

Ja ja. Jag bor faktiskt i korridor. Lite får man väl tåla. Sova kan jag göra när jag blir gammal.

I går kväll slutade mitt internet att fungera. Det var en traumatisk upplevelse. Kanske är jag lite för beroende.

Nu i kväll följde jag med en fiskare ut på Mälaren. Vi fick inte så mycket fisk, men det blev fina bilder. För att vara jag naturligtvis. Av honom fick jag färskpotatis, eftersom jag är vegetarian och inte äter fisk. Dem blev jag väldigt sugen på när jag kom hem, mitt i natten. Då hade jag inte hunnit äta någon middag och var utsvulten. Jag brukar inte äta potatis och vet inte hur man gör när man kokar dem. Som tur var hittade jag en kökschef i korridorsköket som vägledde mig. Och potatisarna blev faktiskt helt okej. Trots att de var röda och såg rätt skumma ut. Man lär sig något nytt varje dag.

Arbetsmarknaden för journalister är ju inte toppen, som alla vet. Om jag inte får jobb som journalist efter examen och väljer att bli informatör i stället - förråder jag mitt yrke då? Är det att gå över till andra sidan? För, som en kollega sa i dag, att vara journalist är ju att värna om det fria ordet.

Jag har faktiskt inte tänkt mig en karriär som informatör på ett företag. Men jag ser det som en möjlighet. Det är inte så lätt att få sådana jobb heller i och för sig. Men om det är enda sättet för mig att tjäna pengar så tänker jag inte skämmas för det. Det är jag som har valt min utbildning och bara jag väljer mitt yrke. Och så är det. Vad som än sägs i redaktioners lunchrum runtom i Sverige.

Nu har jag gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag blev så satans trött på alla bananflugor, allt mögel och intorkat fett på spisen. Jag tänkte att "ska jag bli magsjuk så ska det åtminstone inte bero på mitt äckliga korridorskök". Och jag diskade allas två veckor gamla disk. Jag skurade golv och tak med moppar och trasor. Jag bar ut flaskor och burkar och intorkade, gamla sopor. Jag torkade vaxduken och spisen med medel som luktade kemikalier. Sedan satte jag upp en vädjande lapp där jag bad alla att diska. Det är så sorgligt som det bara kan bli. Men det är rent. Och alla är nöjda och glada, utom bananflugorna.

Sedan köpte jag cheesecake-glass också, som belöning. Jag har inte riktigt fattat grejen med cheesecake innan, men så gjorde Lisa en ljuvlig bakinsats på midsommar och jag blev fast. Faktiskt har jag aldrig heller varit ett stort fan av glass. Men tillsammans. Mm.


Det är fint nu. Och luktar hyfsat gott också.

Det har hänt till slut. Jag längtar. Efter gräset, som är grönare på andra sidan jorden. Jag längtar efter människorna som är trevligare på andra kontinenter. Jag längtar efter möten på riktigt.

Fast å andra sidan.

Mitt rum i Uppsala



Mitt rum igen.

Det har sina sidor att bo i korridor. Men jag har redan lärt mig att trivas här. Fast det ska bli skönt att komma tillbaka till Sundsvall och laga mat i ett eget kök.

Det finns guld i Uppland. Bara att börja leta.

Det är kul här på fredagskvällar. Man kan ha fest på rummet. Öppnar man det ena fönstret, hör man musiken från Göteborgs nation och öppnar man det andra, får man in hela Upplands nations dansgolv. Plus blinkande lampor i skiftande färger. Fast det är lite trashigare här inne, för jag hör dessutom alla som spyr utanför. Så jag stänger öronen och läser ut andra Stieg Larsson-boken istället (herrejösses, vad bra den är).