Ont i magen
Hjälper popcorn måntro?
Jag testar.
Vackra
Det blev en bra kväll igår. Jag minns inte vad vi skrattade åt, jag och Linnéa, men kul hade vi. Och lite allvar också. Hon är fin hon.
Och det skulle bli en second-hand-dag idag. Jag hamnade på Weekday som har ett visst sortiment. Dyrt visserligen, men second hand är ju second hand, intalade jag mig. Min plånbok verkade mer osäker på den saken. Trots detta hittade jag ett par gröna chinos med skärp och hög midja. Jag kände mig som en fransk hemmafru. Och älskade det! Senare sa brorsan och hans flickvän (som båda ska ha viss modekoll) att Weekday köper snygga second hand-plagg direkt från Paris och säljer dyrt. Stämmer det? Grym idé i så fall.
OBS! Låt inte mobilbilderna i spegeln lura hjärnan. Jag är ingen modebloggare, tro ingenting sådant. Det skulle såra mig djupt.
Kärlekscoach till syster
Jag måste bli normal, tycker Moa. Hon ser ut lämpliga killar åt mig. Lagom trevliga, lagom snygga, lagom rika. Hon tycker att jag kunde lära mig något av dem. Och kanske gifta mig på kuppen.
För ett tag sedan hade hon hittat en som hon tyckte var perfekt. Jag var mer skeptisk. Hon hittade på alla möjliga sätt att utpressa mig till att tillbringa tid med honom. En gång ville jag låna Moas sjal. Den är verkligen fantastiskt fin och får mig att framstå som tusen gånger vackrare än annars. Så jag var angelägen. Men hon sa blankt nej för hon skulle själv använda den. Jag blev alltmer desperat och föreslog allt djärvare byteshandlingar. Vi blev surare och surare. Tillslut sa jag:
- Vad kan jag göra för att få låna den? Vad som helst!
Moas ansikte sprack upp i ett stort leende.
- Det vet du, sa hon.
Och jag fick låna sjalen.
Men jag gifte mig inte med honom.
Grönsakstankar
Det har varit stressigare än stressigast. Jobb i genomsnitt 12 timmar om dagen. Och så måste jag ju äta jämt och ständigt och det tar en himla tid att laga. För att inte tala om att sova. Fast egentligen älskar jag mat. Sova är det skönaste som finns. Ibland har jag fantiserat om att bo i en säng med inbyggt kök runtomkring, haha. Slippa gå upp till världens alla galenskaper och orimliga krav. Den drömmen sprack någon gång när jag var sjuk och sängliggande och insåg hur tråååkigt det var. Sova och äta gurka. Jag äter alltid gurka när jag är sjuk. Det är det enda jag är sugen på. Ändå köper jag det sällan trots att det kanske skulle kunna spara mig tid. Slippa laga mat. . . liksom.
Det här var ett exempel på hur ett inlägg kan spåra ur fullständigt. Det enda jag ville var att förklara varför jag inte bloggat på ett par dagar. Sensmoralen: Köp gurka och du hinner med bloggandet. Eller. Glöm det.
En kaffedrickares spöke
Det är bra här. Jag har en stor säng, det finns en bubbelpool i badrummet och på min dörr står det "I love Eritrea". Jag vet inte om jag älskar Eritrea eftersom jag aldrig varit där, men det är en fin skylt.
Fast det finns ett problem. Big one. Teet smakar inte okej. Jag har provat med de tepåsar som fanns i skafferiet och med mitt eget chaite. Ingenting funkar. Jag har provat olika muggar också - det finns stora och små. Men den här lägenheten är helt enkelt inte gjord att dricka te i. Skumt.
Jag finner dig i mina drömmar
Så heter det stycke som min nyfunna vän italienska jazzbasisten från Tyskland tydligen har komponerat och tillägnat mig. Fast på engelska. Himla cheesy. Men en proffsmusiker har tillbringat en hel natt med att tonsätta - mig! Jag är stolt och hänförd. Måste ha lämnat ett okej intryck där.
Det är faktiskt ganska galet. Jag har en sång.
Jag hoppas den är bra.
Det här går inte
Foto: Ann
Jahaja, såhär blir det för mig också vissa stunder, när tiden är inne. Ibland 80-tal, ibland punk, men alltid ett tema. Och det är alltid skönt att slippa vara sig själv, fast det är precis det som jag skulle behöva öva mig på. Igår var det kul, fast jag flörtar tydligen utan att veta om det, sägs det! This has to stop.
Damn
Jag är så arg, så arg.
Den här gången på tv-programmet Trollkarlens hemligheter som går på femman, där de avslöjar trick. Man bryter inte förtroenden på det sättet! Och jag VILL INTE VETA. Jag älskar trolleri och är livrädd att jag ska råka sätta på tv:n mitt i ett program och få en skymt av något jag inte vill se. Så jag sätter fingrarna i öronen och skriker högt.
Punk star
Okej. Here's the deal. Ny lägenhet, nytt jobb och. . . ja, nytt liv skulle man kunna säga. På bara en vecka. Äntligen har jag en livsmedelsaffär mindre än en mil från hemmet. Det är snarare några hundra meter och tar två minuter att gå. Och här sitter jag nu. I min nya skrivbordsstol, omgiven av nya väggar och hör ny musik från rummet bredvid. Snart ska jag skaffa mig en heelt ny stil också. Fast bara för en kväll.
Inte för att jag gillar ketchup
Jag är nog lite som en ketchupflaska. Man får skaka himla länge, men när det väl kommer ur något så kommer allt på en och samma gång.
Göteborg 24/1
Therese och jag klär oss i svart, målar läpparna röda och njuter av att i dörren till Nefertiti kunna säga "Vi står på gästlistan". Den dunkla källarlokalen har en lite gammaldags atmosfär. Jag tänker på New York, fast jag aldrig varit där. Det dröjer inte länge förrän basisten Davide gör oss sällskap vid bordet och jag upptäcker att min engelska har försämrats radikalt sedan i höstas.
Jag: - I'm very... hmm... engagerad, vad heter det Therese?
Therese: - Engaged!
Jag: - I'm very engaged. . .
Davide (upprört): - Are you engaged?!
Eeh. No. Klockan nio börjar konserten och Davide går upp på scenen med sin italienska trio. Musiken är melodisk, men tillåter en hel del utsvävningar och improvisation. Italiensk jazz med piano, trummor och bas. Ibland omarrade klassiska stycken. Jag blir väldigt känslosam - de är så tajta och jag kan höra det och uppskatta det! Pianisten gör mig stum och jag ger Therese blickar och ser nog ut som ett fån med öppen mun. Efteråt blir vi introducerade för hela trion och jag överöser dem med frågor på äkta Johanna-vis. How did you feel about the concert tonight? The audience? What would you call your music? What is jazz for you? Den sista frågan får Davide att börja skratta. Jag förstår honom och jag måste nog sluta leka journalist och kindpussas mer istället.
Vi kom förresten aldrig fram till vad engagerad heter på engelska.
Press Hold
Trodde väl aldrig. . . men jag kunde inte hålla fingrarna borta från Shuffle-leken. Alla svar kom alltså slumpmässigt från min Media player.
If someone says, "Are you okay?" you say?
And here we test our powers of observation (The Bad Plus)
Den kommentaren ska jag använda oftare. Med ett sarkastiskt tonfall.
How would you describe yourself?
Hardly notice (Patricia)
Är det så illa?
What do you like in a guy/girl?
Wild child (Enya)
Yes man!
How do you feel today?
John Blund (Barnvisa)
Haha, ja, nu när jag känner efter så är jag väl lite sömning...
What is your life's purpose?
Candlelight fantasia (Symphony X)
Ljus och fantasi.
What is your motto?
Tell him (Vonda Shepard)
Oj. Ja, numera kanske.
What do your friends think of you?
Lift me up (The Real Group)
Vi lyfter upp varandra.
What do you think of your parents?
Straight from the heart (Toto)
På alla sätt.
What do you think about very often?
God only knows (Beach Boys)
...
What is 2 + 2?
The homecomer (The Ark)
Knäppt svar till fånig fråga. Alla vet ju att det är tre.
What do you think of your best friend?
I'm not that girl (Wicked, The musical)
Nej, jag är inte som hon.
What do you think of the person you like?
Magic night (Salem Al Fakir)
Magisk.
What is your life story?
Dancing queen (Laakso)
Laaksos övriga text här är inte lika upplyftande.
What do you want to be when you grow up?
Rylynn (Andy McKee)
Nonsens. Jag vill bli nonsens - ingenting.
What do you think of when you see the person you like?
Welcome to the 60's (M. Shaiman)
Haha!
What will you dance to at your wedding?
Ducktales (Disney)
Otippat. Om jag gifter mig ska jag ha ett ankbröllop!
What will they play at your funeral?
The blood and tears (Steve Vai)
Ja det var väl passande.
What is your hobby/interest?
Castle on the hill (Danny Elfman)
Nu förstår jag inte. Slott?
What is your biggest fear?
Greensleves
Bra låt.
What is your biggest secret?
Bottom of your soul (Toto)
Ja, någonstans där.
What do you think of your friends?
Tu vou fa l'americano (Dany Brilliant)
De är så jääävla amerikanska.
What will you post this as?
Press Hold (Johnossi)
Grym titel.
Changes
Det var då värst vad folk är upptagna av sig. Eller så är det jag som har jääättemycket tid över. Ja. Det har jag ju nu när jag inte jobbar heltid, och på ett sätt älskar jag det. För jag har inte riktigt hunnit med mitt liv på flera år. Det är så mycket som jag har velat göra som jag inte haft tid för. Men nu njuter jag och lägger ner all min själ i jobbet. Jag behövde den här pausen.
Men nu börjar det bli dags för förändring igen. Jag vill bort. Up and away, som vanligt.
Jag är expert på att bryta upp, flytta och byta sysselsättning vid det här laget, men nu går det lite för långsamt för min smak. Jag vill bestämma mig på kvällen och flytta morgonen därpå. Ungefär. Men jorden snurrar inte så snabbt, trots att jag använder all min armstyrka för att putta på.
Vilket basande
På lördag åker jag till Göteborg.
Och allt började i höstas i Basel, en mysig mellanstor stad i norra Schweiz. Där fanns musikmuséet fullproppat med instrument, där spelade en stråktrio klassiska stycken i ett målat valv och där hittade jag också en fantastisk musikaffär på fyra våningar med skivor, not-bibliotek, instrument och tillbehör. Jag ville stanna för evigt.
Sista kvällen i staden beslöt jag mig för att besöka jazzklubben The Birds Eye. Jag kom dit ensam - franska Catherine, min bekantskap i staden, hade inte tid. Det var en blåaktig, dunkel, liten klubb. Jag satte mig avsides vid ett bord och hade ingen aning om vad jag skulle få höra. Men det blev intressant. En violinist spelade tillsammans med en trio på två gitarrer och bas. Jag hade sällan hört jazz live förr och var tvungen att skriva lite i min anteckningsbok. I pausen kom basisten D fram till mitt bord och frågade om jag var recensent. Journalist? "No no. . . or yes I am, but not here." Och samtalet var igång.
På lördag ska D spela på Nefertiti i Göteborg med sin Andrea Marcelli trio. Jag och kusinen Therese står på gästlistan!
Hänförd
Det finns något som jag trodde att jag hade stenkoll på: Youtube-klipp med gitarrister och andra som improviserar på scenen och tycker att de är the king of the world. Jag har känt tillräckligt många galna musiker för att ha blivit överöst med dem. Och jag reagerade alltid med "ja ja, seen before".
Men så kom Bela Fleck & the Flecktones ner från ingenstans eller kanske från någon himmel långt borta. Och plötsligt förstår jag vad alla velat säga mig. Nu har jag ägnat kvällen åt dem.
Aktivitet
Oj, nu spammar jag min egen blogg. Spam, spam, spam.
Spam.
Mer på gång. Be sure.
Åter Peking
Snabbvisit i Norrköping i helgen för att prata i timmar och spela på en kulturutställning. Vi uppträdde i skjorta och slips - första gången för mig. När vi kom, möttes vi av sju arrangörer och en ljudtekniker. Vi fick egen "loge" med frukt och godis. Och soppa i pausen. Det var nästan så man blev divig. Och jag kunde P:s låtar så bra att jag tillät mig att släppa loss och njuta av musiken. Jag är säker på att det i You make me sick kom lite eld från munnen istället för toner med jämna mellanrum.
Vi försöker alltid ta roliga bandfoton. Men det hade blivit mycket roligare om jag inte flinade så tråkigt.
P is the king of the picture!
Alla har vi liv på våra samveten
Första gången jag såg den var på ett café i Spanien, i en bok. Med jämna mellanrum har den kommit till mig i tanken. Häromdagen fick jag den i ett meddelande från en främling.
Ständigt blir jag påmind om följande stycke från en dikt av Oscar Wilde.
Yet each man kills the thing he loves,
By each let this be heard,
Some do it with a bitter look,
Some with a flattering word,
The coward does it with a kiss,
The brave man with a sword!
Some kill their love when they are young,
And some when they are old;
Some strangle with the hands of Lust,
Some with the hands of Gold:
The kindest use a knife, because
The dead so soon grow cold.
Oscar Wilde - The Ballad of Reading Gaol
Det förklarar en del. . .
Att förledas av ilska
Vi var minst femton män och kvinnor som samlats runt ett stort träbord inne på den lilla restaurangen den kvällen. Vi skålade i både vin och vatten. Alla var vid gott mod för efter många dagars vandring hade vi äntligen nått vårt mål. Några hade visserligen bestämt sig för att gå ytterligare några mil till Finisterre för att få en skymt av havet, men Santiago de Compostela var en milstolpe och de flesta pilgrimer stannade här i flera dagar.
Jag kände inte så många i sällskapet sedan innan. Min bekantskap var en amerikanska i min egen ålder. Hennes föräldrar var också där, liksom en äldre kvinna och hennes man, en holländsk sångerska med man och son, en ung, tysk tjej, en cyklist som tagit jobb på en kringresande cirkus dagen innan. Och många fler.
Glasen fylldes på. Sångerskan sjöng en folkvisa a cappella och fick tiden att stanna för ett ögonblick. Samtalet gled in på sammanträffanden. Livets små ironier, som vi ofta avfärdar och kallar för slump. Dubbeltydiga händelser. En av de unga pilgrimerna berättade en sann historia från sin resa. Efter en halv dags vandring bestämde hon sig för att gå in på en bar och vila sig en stund. Där satt några turister som hon kände väl igen. De "vandrade" samma väg som hon och kallade sig pilgrimer, men festade hela kvällarna, bodde på hotell och åkte buss mellan etapperna. Nu skrek de och skrattade högt och gav henne ingen ro. Hon lämnade stället i stor frustration. Hon kunde inte tänka på något annat än hur arg hon var på de människor hon precis träffat på. Hon gick och gick och gick. Till slut vände sig en spansk kvinna om och sa: "Du är på fel väg. Du har inte följt de gula märkena."
- Jag lärde mig en läxa, sa den unga pilgrimen till oss. Jag fick vända och gå tillbaka tills jag hittade rätt led igen.
- It's a beautiful metaphore for life, sa sångerskans son, märkbart rörd.
Heaven and hell
Kollade på två rum i Uppsala igår.
Rum ett hyrdes ut av en man i sina bästa år. Han behövde inte pengar utan sällskap. Av en tjej. "Det finns en regel. Ta inte hit några killar, det tycker jag inte om", sa han. Jag nickade och log och sa att jag skulle höra av mig. In his dreams.
Rum två i Flogsta slog mig med häpnad åt andra hållet. Där bodde två trevliga, tedrickande tjejer med en hund. Om hunden varit katt hade allt varit perfekt. Men han kan nog charma mig. Tyvärr är det inte alls säkert att jag får rummet, men jag fick i alla fall te och kladdkaka.