Johlie

Nu har det hänt. Nu vet jag. Jag har liksom aldrig riktigt förstått känslan innan. Jag har tvivlat på att den ens existerar. Finns det ett sådant här tillstånd? Det känns nästan overkligt.

Men - jag har tappat rösten.

Utan förvarning kom det i dag. Jag vaknade, gick ut, lämnade in min och Jennys uppsatser utan större problem. Men så höjde en klasskompis handen och hälsade. Jag skulle naturligtvis säga "hej" tillbaka. Men inte ett ljud. Herregud. Jag har jobbat mycket med rösten i mina dagar. Jag har plågat den, pressat den, försökt att vårda den med honungste och nyttiga uppsjungningsövningar. Så sent som i går var jag på kören och visst, jag kände att jag kanske inte borde ha sjungit den där överstämman som sträckte sig över tvåstrukna f. Men vad gör man? Man sjunger, alltid. Och nu fick jag mitt straff. Till slut.

I går åt jag två kalasklippar till frukost. Kalasklipp. Hur sjutton tänkte de när de döpte dem? "Åh, jag har uppfunnit ett recept! De ska heta kalasklippar!" Jag fick i alla fall grymt ont i magen. Så ät inte kalasklippar till frukost. Drick te och vårda rösten.